I franska medier, liksom i svenska, framhålls ofta att religionen är tillbaka som debattämne efter år av påtagligt svalare intresse. Betingelserna för detta nyvaknade intresse är möjligen mer specifika i Frankrike än i Sverige. Om den religiösa debatten i Sverige varit nedtonad på grund av trycket från 1900-talets ideologier, har den dock aldrig varit dödförklarad.
Detta har i det närmaste varit fallet i Frankrike. I en nyutgiven skrift, La tentation du christianisme (Kristendomens lockelse; 127 s., Grasset), vilken är ett transkriberat föredrag, hållet inför Collège de Philosophie av filosofen Luc Ferry och Lucien Jerphagnon, professor i antikens historia, anges att en öppen och avspänd debatt om religionens betydelse skulle ha varit omöjlig för hundra år sedan, och fortfarande rätt otänkbar för femtio år sedan. Tids- angivelserna är vaga men det har sin förklaring.
För drygt hundra år sedan, 1905, skildes kyrkan från staten i Frankrike. Denna tidiga reform hade sina rötter i 1500-talets inbördeskrig mellan katoliker och protestanter, vilka rörde höga religiösa ting, men som också lämnade en mental bild av regenter som, även om de sade sig kämpa i religionens namn, drevs av egen maktsträvan. Skeendet påskyndades sedan den stora revolutionen avskaffat kungadömet och republikanskt styrelseskick definitivt införts 1875. Sedan 1905 råder principen om laicitet, vilket betyder att staten är helt neutral i förhållande till samtliga religioner. Förhållandet till allt religiöst är alltså enligt lag en privatsak.
Anspelningen på situationen för femtio år sedan åsyftar direkt den roll som 1800-talets vänsterbetonade ideologier kom att spela, främst bland de intellektuella. Det märkliga är att vid den förnäma skola som utbildar fransk elit, l’Ecole Normale Supérieure, har det sedan 1930-talet, på poster som lärare, bibliotekarie eller handledare, funnits starka personligheter med utpräglad vänsterprofil. Alexandre Kojève var den som införde studiet av Hegel i Frankrike. Sartre, bland andra, var hans elev och kom via studiet av Hegel och Marx fram till slutsatsen att kommunismen var den ideologi som inte kunde ifrågasättas. Många har hävdat att kommunismen intog religionens roll.
Dagens aktiva intellektuella, som är födda efter kriget, påverkades av dessa strömningar och kom, med skiftande schatteringar, att stå till vänster. Som generation kom de dock att bryta med tidigare mönster. De begick sin välkända majrevolt 1968 men fick också mindre än tio år senare uppleva avslöjandet om kommunismens ohyggligheter. Solzjenitsyns ”Gulagarkipelagen” kom i fransk översättning i mitten av 1970-talet. Budskapet gick hem.
Idag har murar fallit, och termen intellektuell innebär inte längre någon given politisk eller ideologisk koppling. Religionen har blivit ett ämne för öppen debatt och helt individuella ställningstaganden. Två välkända debattörer som Alain Finkielkraut och Bernard-Henri Lévy har efter att ha växt upp i sekulariserade judiska familjer hittat tillbaka till judendomen. Michel Onfray har i högt tonläge förklarat sin negativa syn på den kristna religionen. I den skrift som nämnts ovan återberättas däremot kristendomens seger över hedendomen i början av vår tideräkning, detta i mycket tydlig avsikt att påminna om den europeiska kulturens rötter.
Denna öppenhet inför religiösa frågor är en helt ny företeelse, men den vittnar minst av allt om någon religiös gemenskap. Den individuella synen på religionen tjänar snarare som en identitetsmarkering. Detta är en central tankegång i ett verk som har karaktär av forskningsrapport och som ger ett vidgat perspektiv på frågan om inställningen till det religiösa i dagens samhälle, La Sainte Ignorance (ung. Naiv okunskap; 276 s., Seuil), skriven av Olivier Roy, väletablerad religionshistoriker vid Franska statens forskningsråd och specialist på islam. I denna bok är det dock kristendomen han ägnar sig åt. Bokens undertitel ”Le temps pour une religion sans culture” (En tid för religion utan kultur) antyder att den kristna religionens traditions- och kulturbärande roll skulle vara under omprövning.
Roy beskriver i drastiska termer de förändringar som skett i förhållandet till såväl religion som kultur under det senaste halvseklet. Han jämför med de förkastningar, de bristningar i jordskorpan, som ger upphov till jordbävningar. Kärnpunkten i hela hans framställning är att han skiljer begreppen religion och kultur noga åt. Kultur, tagen i vid bemärkelse, förändras över tid, religion gör anspråk på att uttrycka en absolut och evig sanning, och står därför över alla kulturella kategorier. De två kan finnas sida vid sida, vilket ofta är fallet i sekulariserade länder vars värderingar är kristet färgade. Religionen måste alltid befinna sig i en kulturell kontext ty ingen kan leva av tro allena. Den fråga som utkristalliserar sig är om det motsatta fallet är tänkbart.
Det som författaren i första hand belyser är dock det skeende som direkt kan dateras till andra världskrigets slut. Ett nytt begrepp dök upp: kulturrelativism, tanken att alla kulturer är likvärdiga. Ingen civilisationsform kunde sägas absolut stå över någon annan. Detta var resultatet av antropologiska studier, en disciplin där Frankrike hade en representant, Claude Lévi-Strauss, som skulle uppnå världsrykte.
Frågan var inte bara av kulturellt intresse, den fick även politisk dignitet. Mänskliga rättigheter, rasism och minoriteters ställning blev aktuella frågeställningar och kom samtliga att belysas av den stora debatt som gällde kolonialväldets fortsatta bestånd. De olika kolonierna hade erövrats inte enbart av krasst ekonomiska skäl som hade med råvaruförsörjningen att göra. Man hade också velat göra dessa länder delaktiga av den europeiska civilisationen. Den vite mannens ansvar för dessa delar av världen sattes nu i fråga. De franska kolonialkrigen startade 1954 i det dåvarande Indokina och avslutades 1962 med Algeriets plågsamma frigörelse från Frankrike.
Ett inhemskt och specifikt franskt problem kan ses som en följd av 1905 års lag. Laiciteten innebär förbud mot religionsundervisning i allmänna skolor. Denna skall ske i kyrkans regi på föräldrars eller ungdomars eget initiativ. Efterkrigstidens generationer har i mycket liten grad tagit del av sådan undervisning. En klyfta har uppstått mellan kultur och religion. Tidigare seklers agnostiker eller gudsförnekare som kritiserade eller hånade religionen hade kunskaper om det de kritiserade. Idag råder vad Roy kallar naiv okunskap. Ingen ny ideologi har trätt fram men väl ett nytt paradigm med nya värderingar och referenser. Individen och individens frihet står i centrum.
Frågor som tidigare inte diskuterades öppet utan förträngdes eller låg outtalade kom plötsligt i öppen dager. Den stora debatten under senare delen av 1900-talet gällde abortfrågan, som i sig grep över alla aspekter av detta nya paradigm. Roy förutsätter här hos läsaren vetskapen om att abort fram till 1975 i Frankrike betraktades som ett grovt brott som kunde medföra fängelsestraff för såväl läkare som patient. Rätten till fri abort infördes under Giscard d’Estaings mandatperiod som president, och mycket tack vare den stridbara socialministern Simone Veil, som tidvis fick leva under dödshot från motståndare som ansåg att man förgrep sig på själva livet. Krafter som verkade för att individen själv skall ha makten över den egna sexualiteten och reproduktionen var dock starkare. Kvinnans fri- görelse och självständighet är knuten till denna reform. Ljus kastas även över företeelser som pedofili och homofobi, vilka blivit oacceptabla då de inkräktar på den individuella friheten.
Trots denna omvälvning menar Roy att religionen smyger sig in bakvägen. Gnosticism, new age och zenbuddism förmedlar löften om att sätta individen i kontakt med kosmos. Framgången hos ett verk som DaVincikoden slog den katolska kyrkan med häpnad. Den framställer kristen- domen som en sekt vilken har drivit en lyckosam komplott. Att granska de nya ersättningsreligioner som sannolikt kommer att dyka upp är i Roys ögon en intressant framtida uppgift.
Så långt individens syn på religionen ur franskt men även europeiskt perspektiv. I ett andra, större avsnitt är det den kristna kyrkan och dess globala verksamhet, dess uppgift att föra ut sitt budskap i världen, som står i centrum–eller rättare sagt de två kristna kyrkorna, den katolska och den protestantiska, och deras framgång i denna verksamhet. Den lockelse kristendomen som studieobjekt utövat på författaren får här till stor del sin förklaring. Han kan jämföra två kyrkor med ursprung i samma kultur och som divergerade för knappt femhundra år sedan på grund av reformationen. Det skapar ett tillfälle att belysa hans tema om sambandet mellan religion och kultur.
Efter det förnyelsearbete som motreformationen innebar har den katolska kyrkan tagit fasta på sin roll som förmedlare av ett universellt andligt budskap. Religionen ställer sig över en samhällskultur som tidvis varit i stark omvandling och förlorar därigenom kontakt med människorna i deras vardag. Kyrkan har aktivt motarbetat reformer ägnade att möjliggöra familjeplanering.Den katolska kyrkan står stark i världen, men med mindre än att en tvär omkastning skulle ske är, enligt Roy, den långa epok då den varit en dominerande kraft i Europa till ända.
Den protestantiska kyrkan med de olika rörelser den omfattar uppvisar ett helt annat mönster. Det var först i slutet av 1700-talet, och efter ha fått ett verkligt fäste i anglosaxisk kultur, som den var redo att föra ut sitt budskap. På den amerikanska kontinenten åstadkom den under karismatiska ledare en väckelserörelse som på djupet präglat det andliga livet i USA. I sin missionsverksamhet framträder den som en lågkyrklig, folklig och hos vissa rörelser känsloinriktad kyrka. Den står människorna i sina församlingar nära, den engagerar sig i lokala kulturer men riskerar därigenom att dess lära blir diffus. Protestantismen är dock den kristna kyrka som vinner mark, och märkligt nog är det pingströrelsen som växer snabbast världen över. Roy ser som en möjlig förklaring dess tendens till medryckande känslo- utspel. I extrema fall när känslosvallet övergår till extas och språket i tungomålstalande, är det inte längre fråga om vare sig kunskap eller kultur, allt vilar i ren känsla. Ytterligare ett exempel, anser han, på den naiva okunskapens seger.
En slutsats av Roys resonemang torde bli att klyftan mellan religion och kultur blir minst markerad hos evangelisk-lutherska kyrkor, som till exempel Svenska kyrkan. Hur sekulariserat vårt samhälle än verkar vara, är vår kultur präglad av kristna värderingar. Huruvida kyrkan har problem med att anpassa sig till samhällskulturens oundvikliga skiftningar är en annan sak.
