Genom sin utredning av den illegala rovdjursjakten (2007:22) har Brottsförebyggande rådet (BRÅ) aktualiserat och lyft fram nya dimensioner av rovdjursfrågan i Sverige. Men de har gjort mer än så. Utredningen visar att naturvetenskapen inte nödvändigtvis sitter inne med svaren på alla frågor som ställs om djur. Rovdjursfrågan kan till exempel införlivas i samhällsvetenskapliga teorier och förklaringsmodeller, som i BRÅ:s rapport genom liknelsen med hatbrott riktade mot människor. BRÅ:s utredning är i praktiken en tillämpning av den dynamiska vetenskapliga utveckling som skett de senaste 15 åren inom fältet människa-djurstudier (”human-animal studies”).

Människa-djurstudier öppnar möjligheter för tvärvetenskaplig kunskapsbildning kring relationer mellan människor och djur. En sådan ansats är nödvändig för att förstå de olika uttryck djurs närvaro har kommit att ta sig i samhället: som jakt­objekt, identitetsmarkörer, laboratorie­artefakter, ”medarbetare” i service- och räddningssektorn, eller som marknads­andelar i globaliserade produktions- och konsumtionskedjor, för att bara nämna några. Djur tillskrivs ofta roller som medvarelser och upplevande subjekt, men behandlas samtidigt som objekt inom exempelvis livsmedels- och läkemedelsindustrin – filmen ”Vårt dagliga bröd” av Nikolaus Geyrhalter påminner om detta. Människa-djurstudier vill utforska hur vi kan förstå våra mångfacetterade relationer till djur (inte sällan präglade av mot­sägelsefullhet från människans sida) och därmed ta ”djurfrågan” på allvar som forskningsområde inom samhällsvetenskap, humaniora och konst.

Den växande kunskapsutvecklingen och det snabbt ökande akademiska intresset för människa-djurrelationer avspeglas i att stora förlag såsom Brill, Temple University Press och Purdue University Press har etablerat särskilda skriftserier för männi­ska-djurstudier. I ett av de senaste verken, antologin Knowing Animals (Brill, 296 s), tar redaktörerna Laurence Simmons och Philip Armstrong pulsen på forskningsfronten inom området. De har samlat tolv forskare inom humaniora och kulturstudier, huvudsakligen med hemvist i Australien och Nya Zeeland, kring frågan hur vi kan försöka förstå djur på ett nytt sätt.

En av styrkorna med forskningsfältet människa-djurstudier är att det öppnar för korsbefruktningar av frågeställningar som spänner över en mängd olika dimensioner av vår tillvaro. ”Knowing Animals” uppvisar en rad exempel på hur sådana frågeställningar kan diskuteras. Samtidigt som mångfalden av angreppssätt inspirerar, skulle bidragen kanske ha vunnit på ett tydligare artikulerat gemensamt tema. Som läsare går man lätt vilse i det ”bestiarium” av djur som ”kulturella organismer”, som redaktörerna själva beskriver sin antologi. Bidragen behandlar så disparata företeelser som hundars sociala liv, djurens betydelse i Derridas och Levinas tänkande, och civilisationskritiken i filmen ”King Kong”.

Med fokus på framställningar av djur i människans kulturella och sociala sammanhang, tappar man lätt djuret som förkroppsligad varelse och aktör ur sikte – vilket delvis motsäger antologins intentioner. Vissa av essäerna lyfter dock fram även dessa dimensioner och tar avstamp i djurens livsvillkor i människans samhälle. Philip Armstrong, litteratur- och kultur­vetare, analyserar hur djurens situation osynliggörs i institutioner som livsmedelsproduktionen och djurförsöksindustrin. Han menar att bilder av lantliga idyller och ”djurvänliga” produktionsprocesser i djurindustrins kommunikation med konsumenter och allmänhet mer än någonsin förstärker djurens status som ”produkter” (dessa strategier känns igen från en rad svenska reklamkampanjer såsom ”Bregottfabriken”). De steg i processen från det att ett djur föds upp till dess att det slaktas, liksom manipulationen av arter och utvecklingen av produktionssystemen, identifieras av Armstrong som ett ”konglomerat av sammanlänkade och fördunklade minnen” som fungerar som en metafor för moderniteten i stort. Armstrong ser en ny ”hybridart” framträda, ett slags ”djurskyddsdjur” (welfare animal) som skapats som ett resultat av en rad kvalitetskontrollprocesser, företagsvärderingar och ledningsstrategier. Djuret har därigenom förvandlats till såväl en materiell som kulturell artefakt.

Frågor om hur människors och djurs identiteter formas, etableras och samspelar med varandra är ett återkommande tema inom människa-djurstudier. I ett av antologins bidrag gör kulturvetaren Annie Potts en fascinerande studie av personer (”Lizard Man”, ”Katzen” och ”Cat Man”) som valt att förändra sina kroppar till ett djurliknande utseende genom tatueringar och andra kroppsmodifieringar. Potts beskriver fenomenet som ett sätt att uttrycka samhörighet mellan människa och djur, bejaka en mångfald av möjliga identiteter och konfrontera den vedertagna stabiliteten hos det ”mänskliga”. Gränsdragningen mellan människa och djur är en motsägelsefull företeelse som är noggrant bevakad och samtidigt högst föränderlig, även om den inte alltid utmanas på detta visuellt konkreta sätt. I exempelvis de djurförsöksetiska nämndernas arbete placeras djur och människor i helt skilda etiska kategorier, trots att ny etologisk forskning om djurs emotionella och kognitiva förmågor pekar i en annan riktning. Samtidigt visar studier av djurparkens historia att man inte alltid behövt tillhöra kategorin ”djur” för att anses passa in där – även medlemmar av ursprungsbefolkningar (liksom ­andra ”avvikande” människor) har visats upp på zoo.

I ”Knowing Animals” analyserar litteraturvetaren Tanja Schwalm djurcirkusens traditioner och moderna uttryck ur ett postkolonialt maktperspektiv, där kopplingar mellan förtryckande koloniala praktiker gentemot ”exotiska” djur och ”primitiva” människor, ofta från samma geografiska område, tydligt framträder. Schwalm noterar att 1800-talets cirkusuppträdanden med djur fyllde en trefaldig funktion: de utgjorde dels en symbolisk politisk kontroll över kolonierna; dels en markör för den sociala och evolutionära överlägsenhet vita européer ansåg sig besitta över ­koloniserade ursprungsbefolkningar; och ­dels ett herravälde över djur som även ­legitimerade koloniseringen av naturen i stort.

Liksom djurparken har djurcirkusen i många fall genomgått skiftningar i sin retorik i takt med att samhället förändrats och besökarnas medvetenhet om sociala rättvisefrågor ökat. Djurskydd, artbevarande, biologisk mångfald och djur som ”medarbetare” inom ramen för ”jämlika partnerskap” utgör numera några av de främsta strategierna för att upprätthålla allmänhetens acceptans för spektakulära uppvisningar av djur. Schwalm framhåller emellertid att den ”visuella konsumtion” av djur som djuruppträdanden bygger på fortfarande inte bara avspeglar, utan aktivt underbygger, rådande maktstrukturer. Schwalms argument övertygar men hade stärkts ytterligare av ett genus- och klassperspektiv på cirkusfenomenet (i analogi med tidigare studier av djurparker). Trots det är hennes studie ett utmärkt exempel på hur en korsbefruktning av människa-djurstudier och postkoloniala studier kan vidga kunskapen inom båda forskningsfälten.

Identitets- och gränsdragningsproblematiken tar överraskande vändningar i ett annat av antologins kapitel: Helen Tiffin, forskare i litteratur och postkolonial teori, tar avstamp i ett urval skönlitterära och andra berättelser, bland annat Margaret Atwoods ”Oryx och Crake” och George Orwells ”Djurfarmen”, för att undersöka begreppet ”kannibalism”. Tiffin intresserar sig för hur idén om kannibalism ställer identitetsgränser mellan människa och djur, mellan ”civiliserade” och ”vildar”, mellan det koloniserande jaget och den koloniserade andre, på sin spets. För att det ”ätbara” djuret ska framträda som konsumtionsobjekt måste djurets likheter med (den oätbara) människan osynliggöras. En speciell problematik uppstår emellertid kring fenomenet xenotransplantation då en djurart som uppfattas som ”ätbart” (grisen) även utnyttjas som organdonator tack vare sin anatomiska och fysiologiska likhet med människan. När mänskligt genetiskt material tillförs grisen för att underlätta transplantation till människa, inleds en flerbottnad process bestående i ett samtidigt utsuddande och bekräftande av identitetsrelaterade och kroppsliga gränsdragningar. Då de transgena ”nassonger” som tagits fram för xenotransplantation i ”Oryx och Crake” misstänks utnyttjas även som människoföda, uppstår frågan vem det egentligen är man äter.

Atwoods nassonger är produkter av människans vetenskapliga landvinningar, men har samtidigt fått den obehagliga förmågan till självständigt agerande. De är en slags hybrider mellan gris och människa som har utvecklat människans rovgiriga egenskaper och hotar vända dem mot henne själv. Djur som inte anpassar sig till våra sociala och kulturella strukturer utan tvärtom utmanar gränserna för männi­skans kontroll utmålas gärna som ett hot, oavsett om det handlar om fiktiva nassonger eller rovdjur i de svenska skogarna.

Vetenskapsteoretikern Catharina Landström beskriver hur kontrollen av ”skadedjur” i Australien givits legitimitet som nationell policy genom att knyta an till etab­lerade berättelser om djur och natur. Exempelvis omtalades den från Europa till Australien invandrade kaninen i termer av krigsmetaforer med nationalistiska övertoner: en främmande, invaderande armé som ödelägger landskapet genom att äta alla gröna blad och lämna efter sig barmark. Kaninen sades utgöra ett hot såväl mot mänskligheten som mot australiska djur och växter. Att döda kaninerna likställdes i den retoriska strategin med att rädda landets jordbruk och natur. För att strategin skulle bli framgångsrik måste emellertid en av de kulturella motbilderna av kaninen – påskharen – hanteras. Detta ordnades genom att skapa en kampanj kring bilbyn, ett hotat australiskt pungdjur som utseendemässigt påminner om kaninen. I ”påskbilbykampanjen” fick därför ”påskbilbyn” överta påskharens roll. Kampanjen kom därmed att lansera chokladbilbyer i stället för chokladharar, liksom berättelser för barn som förklarar hur påskharen överlämnade till bilbyn sitt uppdrag att dela ut ägg till australiensiska barn under påskhelgen. Landström analyserar dessa strategier med hjälp av begreppet performativitet: en arsenal av kommunikativa och handlingsorienterade verktyg, till exempel i form av skolaktiviteter, som i detta fall tillgrips för att uppnå acceptans hos allmänheten för ”skadedjurskontroll”.

Som ofta är fallet med studier av representationer av djur, säger de flesta av essäerna i ”Knowing Animals” mer om människor, vår kultur och vårt samhälle, än om djuren själva. Ur den synvinkeln är kanske den största behållningen av ”Knowing Animals” de texter som lyfter fram samspelet mellan människa-djurrelationer och relationer mellan människor. Exempelvis visar det sig att den logik som används för att förklara och försvara utnyttjande av djur kan fungera på liknande sätt när syftet är att marginalisera vissa kategorier av människor (som Tanja Schwalms bidrag visar). Genom att studera sådana samband kan vi, genom människa-djurstudier, även fördjupa kunskapen om företeelser såsom ”avhumanisering” av människor (exempelvis under krig och etniska konflikter) som ofta sker genom nedvärderande liknelser med djur. Detta för oss tillbaka till BRÅ:s jaktutredning och det vidgade perspektivet på hatbrott, som nu inkluderar jaktbrott mot rovdjur i den förklaringsmodell enligt vilken brott mot enskilda individer kan förstås som ett sätt att undertrycka en utsatt grupp i samhället.

Helena Pedersen är fil dr i pedagogik, verksam vid Konstfack.