Inom den väldiga skatt som dikten utgör i världens kultur väljer olika människor olika favoritområden, olika favoritlyriker. Vi har väl alla mött dem som sätter Goethe högst. Vissa värderar Emily Dickinson högre än alla andra, några talar för Baudelaire, och jag vet en som säger: Basho. I vår egen litteratur kan det vara Stagnelius, Tegnér, Ekelöf som man ger den främsta positionen. För min del är valet klart: John Keats, denne skald som dog i lungtuberkulos 25 år gammal efter att ha avbrutit sin läkarutbildning och bestämt sig att leva för poesin, denne skald som när han gav ut sina dikter mötte en kritik som aldrig insåg hans storhet. I valet av Keats ingår faktorn att han var en diktare som skrev på ett världsspråk, ett språk ordrikt och lätt att behandla när det gäller rytm och rim. Men det ingår också att han tillhör ”de unga döda”, att han med oerhörd intensitet upplevde livet, kärleken och skönheten och att hans upplevelse tycks ha intensifierats av att han såg och lärde känna världen omkring sig med på en gång djup emotionell mognad och en ungdomlig hetta förstorad genom hans sjukdom.

Den som vill utöka sin kunskap om Keats och tränga in i hans dikter kan gå fram på olika vägar: via läsningen av skaldens verk, med studiet av hans dikter i original och översättning men naturligtvis också via fördjupningen av den biografiska kunskapen genom handböcker och monografier. När det gäller Keats är det klart att skickligheten i hans formuleringar kan kräva tid och eftertanke av läsaren, vilket kan ha ett samband både med hans personlighet och intryck från tidens romantik. Keats har nu aktualiserats i bokform av tre personer: Stephen Hebron, engelsk förläggare och författare, med en bildbiografi - John Keats (Oxford University Press, 128 s); John Blades, amerikansk litteraturkritiker, med ett analytiskt verk - John Keats (Palgrave Macmillan, 265 s); och, för några år sedan, av Andrew Motion, i dag engelsk ”poet laureate”, med en stor monografi - Keats. (University of Chicago Press, 636 s).

Keats diktning består ju dels av hans längre berättande poem, dels av hans oden, och det är de senare som skapat hans odödlighet. Där är ”Ode on Melancholy”, där psykologiska erfarenheter kläds i en dräkt inspirerad av naturen: ett gråtande moln, blommor med trötta huvuden, regnbågsteckningar i havsvågen. Där är ”To Autumn”, där Hösten på ett levande sätt personifieras, sittande på ett loggolv med håret lyft av vinden, eller sövd av vallmodoften utsträckt i en plogfåra. Men det är alldeles särskilt ”Ode to a Nightingale” och ”Ode on a Grecian Urn”, som på ett totalt sätt lyckas genomföra den förening av koncentrerad sinnlig upplevelse, själfull fantasi och verstekniskt mästerskap som är Keats geni. De skrevs under våren 1819, och finstämda tolkningar av dem har gjorts av Erik Blomberg respektive Anders Österling samt (båda) av Gunnar Harding.

I ”Ode to a Nightingale” lever inspirationen på växlande faktorer. I första strofen tolkas diktarens känsla av att sjunka djupt i ett sömntungt rus, fången i en lycka
för sångarens skull, där han identifierar sig med fågelns gränslösa lust till sång. I denna inkarnation flyr han suckande från alla livets futiliteter, och i sensuell glädje, lyft på poesins vingar, drar han in dofterna från allt det som månaden maj har skänkt honom: ”det vita hagtornsträdet, dungens snår, / vildapeln, törnet, blommande på nytt, / violerna i fjolårslövens fäll, / myskrosen, där hon står / med knoppens dagg till purpurvin förbytt” (Blombergs översättning) - denna intensiva upplevelse av vårens mättade skönhet. Det nästa inslaget i mötet med näktergalen är det djupa vemod som griper honom inför fågelsången. Ofta har han känt sin längtan väckt till ”den milda döden”: ”Now more than ever seems it rich to die” - ”Nu mer än eljest vore döden rik: / att utan kval i natten plånas ut, / allt medan du din själ kring rymden strör/ i yrande musik”. Och tanken att ta sitt liv låg Keats nära genom åren. Människan är underkastad döden, men sången är odödlig.

I sjunde strofen inträder motivet med näktergalens sång genom svunna tider, och här är diktens melodiösa behag fint bevarat i Blombergs text: ”det var samma sång som flög / till fepalats där havets bränning slog, / förtrollad mot en okänd sagostrand” (”the same that oft-times hath / Charm”d magic casements, opening on the foam / Of perilous seas in faery lands forlorn”). Dessa rader med deras förening av rytmisk kraft och mjukhet har en stämning präglad av ordet forlorn, en magisk utstrålning som här lär vara inspirerad från en målning av den franske klassicisten Claude Lorrain, bredvid Poussin den konstnär som stundom agerar som bakgrund i Keats texter. Det är detta motiv i sin eviga återvändo hos Keats som Jorge Luis Borges borta i Argentina kunde se som antydan om en panteistisk tankegång (”El ruisenor de Keats”, 1941).
I åttonde strofen, till slut, flyttar sig näktergalens sång allt längre bort i landskapet, med något som innebär en förhöjd poetisk effekt, och i stundens halvdvala frågar sig skalden vemodigt om allt var en syn eller en
vaken dröm: ”Flydd är musiken. - Sover, vakar jag?” (”Fled is that music: - Do I wake or sleep?”)
”Ode to a Nightingale” är en dikt som med sin förtätade naturstämning går direkt in hos varje läsare mottaglig för lyrisk skönhet och för en dödsdömd konstnärsnaturs extatiska bekännelse. ”Ode on a Grecian Urn” tar lite längre tid att tillägna sig, men på lång sikt är dess trollmakt, dess magiska grepp om läsaren kanske lika starkt som näktergals-diktens, och utformat med en nästan lika intensiv förening av sinnesintryck och fantasi.

Dikten börjar med en invokation till urnan, den som lär förena olika intryck som Keats mottagit av antikt vasmåleri men också av den grekiska Parthenonfrisen som då hade forslats till London. Keats kallar den ”Thou still unvanquished bride of quietness”, ”Thou foster-child of Silence and slow Time” och ”Sylvan historian”, och apostroferar den som en levande varelse. Hos Österling blir det till ”du fridens ännu oförkränkta brud” och ”lång tystnads fosterbarn ur seklens jord”, medan ”Sylvan historian” hos Harding tolkas som ”en blomstersmyckad sägen”. Men urnan, säger Keats, berättar en saga ljuvare än diktens, ”more sweetly than our rhyme”. Nu anslås direkt det poetiska huvudmotivet: allt som ständigt är på väg att nås men aldrig går att erövra. I strofens andra hälft kommer skalden in på urnans bilder och den målande historia de berättar: ”What leaf-fring”d legend haunts above thy shape / Of deities and mortals - - - ”, en sådan ”lövad saga från arkadisk bygd” om gudar och människor i en yra, som hos Keats blir dionysisk.
Strof II börjar med sin teoretiska deklaration: ”Heard melodies are sweet, but those unheard / are sweeter” - de ohörda tonerna, de som aldrig riktigt har tagit form, är de skönaste, och därför: låt flöjterna spela inte för det sinnliga örat utan för dess andliga motsvarighet - som Österling så finkänsligt uttrycker det: ”om sinnets öron ej ert spel förstå, / stäm upp för anden som i tjusning hör!” Och nu inviger skalden det som är själva grundgreppet i dikten, det som i filmvetenskapen kallas det frusna ögonblicket, med flöjtspelaren som inte avslutar sin ton, med älskaren som inte når fram till kyssen. I den tredje strofen vidgas perspektivet: hur sälla är inte löven som aldrig behöver bli til mull och hur lyckliga de blåsare vilkas instrument alltid är fullt av nya visor - allt detta fjärran från mänsklig lidelse och tungsinthet, en djup suck med en motsvarighet i näktergalsdikten.

I fjärde strofen kommer rader som med ny sinnlig intensitet fångar mänskoliv och händelser i en tid som Keats gör levande för oss: ”Who are these coming to the sacrifice? / To what green altar, O mysterious priest, / Lead”st thou that heifer lowing at the skies?” Denna procession, den hemlighetsfulle prästen med sitt råmande offerdjur, denna lilla stad vars torg i den religiösa kultens tecken lämnas tomma bakom dess borttågande invånare, dem har diktaren fångat med en sådan upplevelse av närvaro att de plötsligt står där som verkliga inför oss. Och slutstrofen
sammanfattar vissheten att konstens skapelser lockar oss från vårt invanda tankeliv till fantasins enastående tillvaro. Keats är, som Tegnér och Gullberg, skicklig att forma tankarna i korthuggna maximer: ”Beauty is truth, truth Beauty”, ord som olika forskare tolkat på olika sätt. Det är urnan som talar, och den vittnar om Keats mening att fantasins bild av skönhet är identisk med sanningen.

Det är betecknande att när Andrew Motion gav ut sitt stora arbete om näktergalens och den grekiska urnans skald, kallade han den inte i traditionell stil för ”John Keats. A Life” eller ”John Keats. Life and Letters” utan rätt och slätt ”Keats”. Här gäller det en diktare så stor att hans korta efternamn är totalt tillfyllest. På samma sätt kan man kalla en bok för ”Dante”, ”Shakespeare”, ”Goethe” men knappast ”Thackeray”, ”Valéry”, ”Mann”. Motions bok är en uttömmande översikt i life and letters-genren, som tar upp skaldens bakgrund, hans skolgång, hans lärlingskap som apotekare, hans medicinska studier och hans förlovning med Fanny Brawne, som blev honom en överväldigande passion, dock förenad med rädsla för hennes dominans över hans personlighet och poesi. Hans sjukdom, hans stora diktning 1817-1821 och hans flykt till Roms mildare klimat får också sin plats. Motion ger avsevärt utrymme åt Keats innehållsrika och levande brev och hans ställningstagande i sociala och politiska frågor. Han vänder sig också emot den uppfattning som kommer fram hos Shelley i minnesdikten ”Adonais” och andra, att de hårda recensionerna av diktarens båda samlingar 1817 och 1818 knäckte hans livsvilja. Han pekar på drag av häftighet, till och med våldsamhet, och på sällskaplighet och humoristiskt sinne hos skalden. Här framträder en starkare, mera robust Keats, med sidor som inte motsäger den djupa känslighet som läsaren finner i hans dikt.

I Blades ”John Keats” utgörs de viktigaste avsnitten av ett upplysande kapitel om receptionen av Keats lyrik hos kritiker i olika epoker, vidare ett om Keats förhållande till 1800-talets romantiska motivvärld, som är pedagogiskt och en smula övertydligt, samt den mest omfattande delen, en rad analyser av diktarens olika verk, som är både skickliga och förebildliga. I genomgången av näktergalsdikten framhäver Blades hur diktaren här lyckas samla teman, stämningar och toner från hela sin tidigare produktion. Han betonar hur framställningen vacklar mellan en befrielse från dödens verklighet och ett återvändande till den och mellan extas och förtvivlan. Näktergalen blir ju en symbol för konsten, särskilt för poesin, och dikten har en oerhörd emotionell sammansatthet. I sitt starkt växlande tidsperspektiv kan den jämföras med ”Ode on a Grecian Urn”, där urnan existerar både inom tiden och bortom den. Den lyfter oss till ett högre medvetande, och bygger alltså på motsatspar som dödlighet/odödlighet, smärta/lycka, död/liv, evighet/undergång. Så blir den en inkarnation av en ouppnåelig, fulländad form, samtidigt som den bärs av en kylig distansering, som slående uttrycks i de två orden: ”Kalla pastoral!”
Stephen Hebrons bildmonografi bärs upp av hans välskrivna redogörelse för Keats liv och diktning, så utförligt som utrymmet i en längre essä förmår ge. Det är en vacker bok, som innehåller reproducerade manuskript och brev med skaldens fasta handstil, samt tio porträtt av honom själv, läsande, vilande och domnande på sin dödsbädd, av hans ansikte med den borrande blicken och den långa, breda näsan. Vi gör bekantskap med många Keats vänner genom samtida porträtt, medan sköna landskap av Lorrain, Turner och andra skänker en stämningsfull lokal bakgrund till ögonblick viktiga i Keats liv - London, de skotska bergen, Spanska trappan i Rom, där han tillbragte de sista, sjuka månaderna av sitt liv - ”hans sängalkov / ,” skrev Shelley, ”Italiens azurhimmel är, men dov / står sorgen kring hans stoft” (Hardings översättning). Som helhet är Hebrons verk en komplettering till Blades och Motion, och som ordination för Keatsstudiet rekommenderar jag en sked Blades plus en sked Hebron eller också två skedar Motion.
Ja, finns det väl någon 25-åring i världslitteraturen som med sådan inspiration, livserfarenhet och konstnärlig styrka vunnit en så evärdlig plats genom seklen?