Världens största rike grundades på 1200-talet. Det skapades av Djingis khan och hans mongoler, som erövrade stora delar av Asien och nästan halva Europa under ett par intensiva decennier, en nästan ofattbar bedrift. Men hur gick det egentligen till? Och vilka historiska konsekvenser fick det? Det kommer ständigt nya böcker som diskuterar Djingis khan, mongolerna och deras arv.
Djingis khan dog år 1227 och är en av historiens mest gåtfulla gestalter, och hans liv har fascinerat många, bland annat Artur Lundkvist som i romanform behandlade hans liv i ”Himlens vilja - en föreställning om Djingis khan” (1970). Ämnet är tacksamt för skönlitterära utsvävningar eftersom vi vet så lite om hans liv.
Nyligen utkom ett verk av John Man, nämligen Genghis Khan. Life, death and resurrection (Bantam press, 388 s) som är ytterligare en i raden av populärvetenskapliga biografier. Tidigare har exempelvis Michael Prawdin, Harold Lamb och Leo de Hartog försökt förstå fenomenet genom sina böcker. John Man följer till stora
delar i samma fotspår som sina föregångare: orsakerna till den snabba militära expansionen söks på flera områden, exempelvis i mongolernas unikt starka pilbågar, som de behärskade till fulländning och kunde skjuta under ritt. En annan fördel var deras militära organisation som var byggd på decimalsystemet: tio enheter på tio man skapade enheter på hundra man. Tio sådana skapade en på tusen och så vidare. Dessa kunde sedan samordnas i välorganiserade och snabba fälttåg. Mongolerna var alltså ingen vild och oorganiserad hord som drev omkring på måfå.
Vidare hade de allmän värnplikt - alla vuxna personer var organiserade inom krigsmakten, vilket var det normala bland nomadstammarna i Centralasien. I det äldre mongoliska språket saknades ord för ”soldat” eller ”civil” och krigstillstånd kunde inte skiljas från fred. Det nomadiska livet på stäpperna med ständiga strider och jakt skapade också uthålliga ryttare, vana med köld och hetta.
En ytterligare orsak till framgångarna var de instabila grannländerna i samtiden. Dessutom var Djingis khan och hans mongoler religiöst toleranta, vilket måste sägas vara ganska ovanligt på medeltiden. Mongolerna själva var huvudsakligen schamanister, men några stammar var nestorianskt kristna. Därför var det möjligt för dem att skapa allianser med folk med andra religioner. Detta förhållningssätt var samtidigt givetvis taktiskt betingat: om man erövrat så stora områden så var religiös pluralism nödvändig.
De flesta historieskrivare är påverkade av sin samtid och sin miljö. Under kalla krigets dagar försökte några sovjetiska historiker förklara Djingis khans initiala framgångar mot andra stäppfolk med marxistiska termer: produktionsförhållandena - i detta fall vilka sorts djur man höll, får eller hästar - bestämde vilka stammar som vann kampen över stäppen. Denna teori har dock inte vunnit gensvar eftersom den helt enkelt är så svår att belägga. Även John Man är i det hänseendet påverkad av sin samtid. Han för in diskussioner om folkmord och etnisk rensning i sin
framställning om Djingis khan. När mongolerna vände sig mot västra Centralasiens muslimska kultur så verkar befolkningen ha drabbats hårt, extremt hårt, om man ska tro de samtida krönikörerna. När Merv i dagens Turkmenistan föll ska miljoner människor ha dödats. John Man skildrar detta i ett kapitel som heter just ”The muslim holocaust”. Han resonerar om ondskans banalitet och hur man kunde få vanliga mongoler att begå sådana massmord. Det är diskutabelt om detta grepp verkligen leder till större förståelse av de mongoliska erövringarna. Personligen är jag skeptisk - dagens ständiga paralleller till förintelsen leder sällan till större förståelse av varken förintelsen eller det som jämförs. Även mongolernas angrepp på den tangutiska statsbildningen Xixia, som ligger mitt i dagens Kina, beskrivs av John Man i termer av etnisk rensning.
I detta avseende måste man tyvärr säga samma sak om honom som om de sovjetiska historikerna - det finns för få och otillförlitliga källor för att säga någonting säkert i dessa frågor. Mongolernas angrepp på de muslimska rikena i västa Centralasien var blodiga, men hur blodiga kommer vi aldrig få veta. Deras fiender överdrev deras grymhet, och han själv framhåller att de områden som förhärjades faktiskt bara några år senare verkar ha återgått till ett vanligt liv.
Det område där John Man är verkligt nyskapande är på hans inblickar i dagens Mongoliet, där Djingis khan upplever något av en renässans. År 1962 försökte man sig på ett jubileum av att det var 800 år sedan han föddes: ett monument restes och frimärken trycktes. Men då var Mongoliet kommunistisk och Sovjettroget, och jubileet kritiserades hårt från Moskva. Höga politiker som involverats i firandet avsattes raskt och intresset kvävdes. I traditionell rysk historieskrivning var nämligen Djingis khan samt hans barn och barnbarn - som ju erövrade Ryssland - simpla och grymma herdekrigare. I sovjetisk marxistisk historieskrivning blev han dessutom en feodalherre, en reaktionär kraft. Inte någon att fira, med andra
ord. Dessutom fruktade man mongolisk nationalism i samband med jubileet, det fanns ju mongoliska folk inom Sovjetunionens gränser.
Efter kommunismens fall har emellertid Djingis khan dammats av och snarast blivit ett mongoliskt nationalhelgon. Han enade mongolerna, heter det nu, och gav dem en nationalkänsla samt byggde band mellan olika folk och religioner. Det finns nu ölsorter, vodka, hotell och institut med hans namn och många unga mongoler döps numera till Djingis. Han har, om inte återuppstått, så i alla fall tagit plats som nationalhjälte.
Om man lämnar personen Djingis khan och ser till konsekvenserna av mongolernas erövringar så presenterar antologin The mongol empire and its legacy (Brill, 1999, 361 s) utgiven av Reuven Amitai-Preiss och David O Morgan några nya forskningsrön.
Ett bidrag av Hidehiro Okada visar att ett av de viktigaste arven från mongolerna var att Kina blev en helhet under deras tid. När mongolerna vände sig söderut erövrade de i olika etapper de olikartade statsbildningar som fanns i det områden vi nu kallar Kina. Efter Djingis khans död delades väldet mellan hans fyra söner som fick varsin del. (En av dem skulle sedan bli överhuvud för de andra.) En av de fyra delarna innefattade östra Asien, ungefär dagens Kina, och Mongoliet. När den mongoliska dynastin föll och drevs tillbaka till Gobiöknen år 1368 så övertog den då skapade kinesiska Mingdynastin deras stora kinabegrepp, som inbegrep bland annat Manchuriet och Tibet. Mingkejsarnas legitimitet över dessa områden byggde på att de övertog mongolernas kinesiska rike. Även dagens Kina, med anspråk på makt över bland annat Tibet och inre Mongoliet, bygger dessa anspråk på den mongoliska statsbildningen, som i någon mening ”enade” Kina och utvidgade kinabegreppet. Därför har Djingis khan i Kina ofta betraktats som en kinesisk härskare. Men under Maos kulturrevolution föll hans aktier i historieskrivningen. Mao fruktade konkurrens från andra härskare, även historiska sådana, vilket ledde till att den mongoliska minoriteten i norra Kina fick hårda år under kulturevolutionen. Djingis khan betraktades som en blygsam herde från norr. Men i dag har man nu tagit till sig erövraren, som nu istället betraktas som en kinesisk härskare. I dagens Beijing kan man se planscher på alla kinesiska härskare, där Djingis khan intar en självklar plats! Även i historiska filmer i Kina så framställs Djingis khan som en enare av Kina, en person som gjorde Kina stort och mäktigt.
En fråga som fascinerat flera av Djingis khans skildrare är mongolernas antal, och i förlängningen de migrationer som deras erövringar medförde. Av samtiden beskrevs de som svärmar av gräshoppor eller som lika talrika som strändernas sandkorn. Eller också högg krönikörerna till med någon astronomisk eller biblisk siffra, mer för att symbolisera mongolernas stora makt än för att ge eftervärlden någon demografisk information. På senare tid har man emellertid omvärderat siffrorna och skrivit ner deras numerär, men deras fälttåg resulterade trots allt i stora demografiska förändringar. Den amerikanske historikern John Masson Smith Jr har forskat om ett av mongolernas fälttåg i främre Asien på 1250-talet, och menar att denna armé bör ha varit så stor som minst 150 000 man. Detta eftersom femton kårbefälhavare nämns i källorna. Relationen mellan den nominella och det faktiska antalet soldater i en kår på 10 000 har diskuterats, men bör enligt Smith ha varit likartad. Denna armé hade med sig familjer och boskap, något som framgår av hur långsamt den rörde sig från Mongoliet till Persien. Detta innebar att sannolikt över 800 000 människor och över 20 miljoner får förflyttades tvärs över Asien enbart för detta fälttåg, menar Smith, som noggrant analyserat hur de olika kårerna delat in främre Asien i regioner för sina sommar- och vinterbeten. Genom beräkningar av dessa områdens bördighet visar han att området väl förmådde föda de nya, nomadiska invånarna.
Även andra bidrag berör de folkomflyttningar som skedde. Dessa medförde förändringar så till vida att de ursprungliga mongolerna var ganska fåtaliga, medan många andra turkisktalande nomadfolk antog en mongolisk politisk identitet i och med att de enrollerades i den växande armén och administrationen. Detta medförde en turkisering av mongolerna - som efterhand ofta antog islam som flera underkuvade turkfolk praktiserade. På det stora hela kan man se detta som en process av politisk och kulturell integration inom riket. En påtaglig del av denna process är den eklektiska hållning man ser inom den styrande mongoliska eliten: de lånade det turkiska språket uiguriska förvaltningsspråk, de övertog religioner, maträtter, administrativa modeller, militära tekniker och så vidare av underkuvade folk. Detta var dels en aspekt av deras universella härskaranspråk, dels ett sätt att bygga allianser med de underkuvade.
(under strecket)
