När den fortfarande rätt unge finlandssvensken Jörn Donner (han är född 1933) i början av 60-talet etablerade sig som kulturskribent i Stockholm hade han redan en karriär bakom sig i Finland. Han hade debuterat med en novellsamling som 18-åring och gett ut mera noveller och två romaner, samt sin första betydande bok, reseskildringen ”Rapport från Berlin” (1958). 1951–53 ansvarade han tillsammans med den obetydligt äldre Christer Kihlman för kulturtidskriften Arena, och han medverkade aktivt i den kommunistiska dagspressen.
I Helsingfors hade han också hunnit med att söka upp dem som fanns kvar av de åldrande författare som 30 år tidigare hade infört modernismen i den svenska litteraturen. Av dem var Edith Södergran och Henry Parland sedan länge döda och Rabbe Enckell tycks Donner inte ha intresserat sig för. Men med Gunnar Björling, Hagar Olsson och Elmer Diktonius etablerade Donner kontakt. Typiskt för Donner – eller åtminstone för den självbild han etablerar – är att han ingalunda närmade sig dessa gamla mästare för att betyga dem sin vördnad. Björling kontaktade han för att berätta att han ogillade dennes dikter, varvid den gamle poeten gav honom en bunt böcker och bjöd på billigt ädelbrännvin. Hagar Olsson var trött och hypokondrisk men intresserade sig för unge Donner för att hon av princip gillade allt som var nytt. ”Senare blev jag”, berättar Donner, ”ett slags faktotum för henne, uppgjorde hennes skattedeklarationer, hjälpte henne att köpa bostad, ordnade hennes papper och bibliotek. Södergran spökade ständigt i hennes lilla lägenhet. Hon brukade ibland hota med att göra självmord. Hur det skulle gå till visste hon inte riktigt”.
Den närmaste relationen uppstod dock till Diktonius – trots att orsaken till kontakten naturligtvis var att Donner i en recension utdömt hans sista diktsamling ”Novembervår” (1951). När kontakten, som utvecklades till vänskap, inleddes var Donner 18 år och Diktonius 55. Diktonius hade börjat sin bana som svensk litteraturs förste expressionist, den yngste, gåpåigaste och virilaste bland män och författare (i den ordningen, åtminstone i sin egen beskrivning), för att sedan hastigt falna.
Som han senare skrev i ett brev till Eyvind Johnson: ”Har du märkt hur ens lustar med medelåldern så svinaktigt krymper ihop, blir knutpatriotiska, nästan perversa – och vilken himlamast var inte ens phallus i den sjudjäkla ungdomen: helvetes bogspröt.” När Donner mötte honom var han, trots sin relativa ungdom, en åldring både psykiskt och fysiskt. Skriva förmådde han inte längre – han inledde ännu nya litterära projekt men kunde inte gestalta texten konstnärligt. Småningom förstummades han helt. Sina fem sista år tillbringade han på mentalsjukhus oåtkomlig för mänsklig kontakt. Han dog 1961. Vad det tidiga åldrandet berodde på vet man inte, men alkoholism, alltför mycket arbete genom decennier och ärftlig disposition har föreslagits.
När Donner mötte Diktonius var denne ännu någorlunda arbetsför och vänligt intresserad av den påstridige unge mannen. Dock hade han ostentativt vänt sin ungdom ryggen, vilket märktes bland annat genom att han använde gamla manuskript och brev som brastände. Genom Donners ingripande räddades det som fanns kvar av de gamla pappren, och 1954 redigerade han i samarbete med författaren volymen ”Ringar i stubben”, som genom utgivningen i Folket i Bilds lyrikklubb fick en upplaga på 8 000 exemplar, något vars make Diktonius aldrig upplevt. Senare har Donner gett ut en volym av Diktonius brev på svenska och en samling brev och artiklar skrivna på finska (båda 1995). När han nu ger ut sin länge väntade biografi kallad Diktonius. Ett liv (Alfabeta/Schildts, 348 s) rör det sig om en berättelse om ett livslångt förhållande som för biografens del gett en modell för hurdan en författare och intellektuell skall vara – även om Donner givetvis med sina insatser inom filmen, politiken och konstbyråkratin begett sig långt utanför de diktonianska domänerna. Donner, själv ung, drogs till den ungdom Diktonius hade bakom sig:
”En anledning till mitt intresse för Diktonius var att han framstod som en både politiskt och estetiskt radikal ifrågasättare, i synnerhet om man som jag och många andra fäste sig vid hans tidiga produktion, som fick ett slut med Stark men mörk, där han i företalet, daterat ‘Åland, blåsig höstdag 1930‘ skrev att han varit panteist, socialist och modernist men också ‘älskat all-livet i naturen, trott på världsrevolutionen och kämpat för ismerna mer än de flesta av er. Fortfarande älskar, tror och kämpar jag, men under årens lopp har mitt forna ljusa och hårda jag förvandlats till starkt men mörkt. Det är ingens, inget fel: det är bara ett faktum.‘
Själv ville jag under en period av Sturm und Drang ifrågasätta allt, då passade det att läsa aforismerna i Min dikt med den handlingsmystik som var inbäddad i dem. Född och uppvuxen som jag var i borgerskapets famn ville jag finna motiv för ett klassförräderi. Jag sökte ett föredöme av Umwetung aller Werte och trodde mig ha funnit det hos den unge Diktonius.
Kanske det var en generationsfråga, men på ett omvänt sätt. De yngre ville oftast göra revolt mot de äldre. Jag ville göra revolt mot min egen generation, som föreföll ointresserad av vad som skedde i världen. Föga förstod jag i början att Diktonius hade lämnat de politiska utopierna bakom sig.”
Jag har citerat så här omfattande därför att jag uppfattar detta som ett nyckelställe i Donners bok, en förklaring till varför den ser ut som den gör. En vanlig författarbiografi liknar den inte. Titeln ”Diktonius. Ett liv” kunde nästan lika väl vara ”Ett liv med Diktonius”. Donner följer visserligen i stora drag Diktonius liv och låter honom ofta själv komma till tals genom citat ur brev och litterära verk. Men han skriver fritt associerande, essäistiskt, och med sig själv som självklar referenspunkt. Författare Donner mött, platser han besökt, samhällsförändringar i Finland och världen, reflexioner kring litteraturen och tidsandan passerar förbi trots att deras förbindelse med Diktonius är långt ifrån självklar. Mycket blir osagt om Diktonius liv, kanske för att det råder brist på tillförlitliga källor. Någon systematisk genomgång av Diktonius verk ger Donner inte, och trots sitt deklarerade intresse för den unge Diktonius analyserar han egentligen aldrig honom som litterär avantgardist. Vilka hans utgångspunkter var och hur han utformade sin egen estetik utreds inte – det får räcka med en kort hänvisning till Kjell Espmarks Diktoniusstudie och en allmänt nedlåtande kommentar om litteraturforskare som tror att essensen av ett författarskap finns i påverkningarna.
Diktonius författarskap förändrades rätt kraftigt genom de tre decennier från 1921–1951 då han var aktiv. Det har varit vanligt bland kritiker och forskare att betrakta kurvan som klart nedåtgående, åtminstone när det gäller poesin. Donner tar avstånd från denna uppfattning och uttrycker sin uppskattning för den äldre Diktonius. Det är välkommet, men just därför desto mer förargligt att han inte försöker sig på någon analys av vad det var som förändrades.
Vore Donner nu en litteraturdocent ur ledet så skulle denna kritik förstås vara förödande. Men det är han ju inte, och resultatet av hans halsbrytande försök att kolonisera biografigenren har blivit en spännande, tänkvärd, vitt associerande och bitvis rent gripande bok, både en självbiografisk hybrid och ett exempel på lika subjektiv som engagerande inlevelse i ett författarskap som, i likhet med Donners eget, är väl värt att uppmärksamma. Sen är det bara att hoppas att den analytiska och systematiska biografi över Diktonius som vi också borde få skrivs av någon med en helt annan läggning än Donners.
Ett genomgående drag i ”Diktonius. Ett liv”, välbekant från de böcker Donner gett ut under det senaste decenniet, är pessimismen och förgänglighetskänslan. Bokens yttersta drivkraft verkar vara kärleken till och saknaden efter den blodunga man som en gång uppsökte Diktonius. Donner identifierar sig starkt med biografiobjektets falnande livskraft, oberoende av att han själv tycks ha bevarat en stor del av sin skaparkraft i hög ålder, vilket är orsaken till den dova grundstämning som präglar boken. För bedömningen av Diktonius betydelse är detta illa. Donner tröttnar aldrig på att upprepa att Diktonius är bortglömd, att han aldrig uppskattades efter förtjänst under sin levnad, att han var främmande både på grund av sin bakgrund, sin tvåspråkighet, sin politiska orientering och, i Sverige, på grund av att han var finländare. Det är, tycker jag, en missvisande bedömning.
Diktonius bakgrund var inte den vanliga för en finlandssvensk författare vid början av 1900-talet. De var för det mesta av borgerlig härkomst och hade tryggad ekonomi. Diktonius kom ur arbetar- och hantverkarbakgrund. Hans far var tryckeriförman, men dog rätt ung varvid familjen råkade i ekonomiska svårigheter. De sympatiska barndomsskildringar som Donner har samlat ur olika Diktoniustexter ger ändå bilden av en harmonisk uppväxt. Tidigt beslöt sig Diktonius för den konstnärliga banan, och hans första prioritet var att bli musiker och kompositör. Lika tidigt tycks han ha blivit avantgardist. Musikerbanan avbröts efter en debutkonsert där hans atonala sånger gjorde skandal. Vare sig det berodde på att Diktonius inte hade råd att finansiera kompositionsstudier eller på att han kom till insikt om att litteraturen var hans egnaste medium slutade han med professionellt musikutövande.
Under sin tid som musikstuderande hade han gett pianolektioner åt kommunisten och lantdagsmannen Otto Wille Kuusinen, som senare gjorde en lång karriär inom Sovjetunionens kommunistiska parti, och det har ansetts att denne medverkade till att göra kommunist av Diktonius. Som Donner visar finns det dock ingenting av kvalificerad politisk analys i Diktonius skrifter. Hans ideologi var i stället revolutionismen, idealiserandet av omvälvningen som sådan. Här har Kuusinen troligen spelat en roll – han var under tidiga år Diktonius viktigaste ateljékritiker. Diktonius pendlande mellan kommunism och socialdemokrati har ibland renderat honom anklagelser för opportunism, men Donner visar dels att han i allmänhet gjorde skillnad mellan konst och politik, dels att hans socialdemokratiska övertygelse efter den första ungdomen var ganska fast. Dessutom var han i sin journalistik en tidig och konsekvent antinazist.
Under 20-talet präglas Diktonius liv av aktivitet på alla plan: litterär aktivism för att införa avantgardismen i det sömniga Finland, omfattande utlandsvistelser, expansivt kärleksliv. Och oavbruten litterär produktion. Ett decennium senare upphör det mesta av detta. Diktonius lever ett småborgerligt familjeliv i Grankulla utanför Helsingfors, reser inte längre. Han skriver fortfarande frenetiskt, men nu är det brödskriveri som gäller. Som proletärförfattare hade Diktonius det svårt eftersom han inte var någon epiker. Romaner för en stor läsekrets kunde han inte åstadkomma. Stipendierna var få och han var inte populär bland utdelarna. Bortsett från den nydanande prosa han skrev i kortromanen ”Janne Kubik” och ett par novellsamlingar bestod hans böcker nu av urval ur material tryckt i tidningar och tidskrifter. I denna mening har Donner rätt när han upprörs av hur lite stöd Diktonius fick.
Men det betyder inte att han skulle ha varit sedd över axeln. Både på inhemska samtida och på till exempel författarna i gruppen Fem unga – bland andra Harry Martinson och Artur Lundkvist – utövade han ett viktigt inflytande. På 60- och 70-talen stod hans stjärna högt, och fortfarande finns han där: en tvättäkta svenskspråkig avantgardist med enastående och vital språkfantasi och en glödande tilltro till poesins makt att forma världen.
