Strax efter krigsslutet höll Thomas Mann ett föredrag i Washington vari han slog fast det tyska folkets gemensamma skuld till nazismens illgärningar. Han förebrådde författarna för deras trohet gentemot Hitler, deras service åt Goebbels kulturpolitik och att de inte gått ut i en generalstrejk. Alla böcker som tryckts i Tyskland mellan 1933 och 1945 borde makuleras då de stank av blod och skam. Dock förbisåg han att bland dem fanns tre egna verk, utgivna trots hans barns protester.

Författarna försvarade sig med att möjligheterna till motstånd varit ytterst begränsade. De hade levt i ett stort koncentrationsläger där minsta försök till uppror varit lönlöst. I stället hade de slutit sig inom sig själv, gått i inre emigration. Kontroversen med Mann blev lång och resulterade i att exilförfattarna först på 1970-­talet började tilldra sig intresse hos för­läggare och forskare. Men inte heller den nazistiska litteraturen undersöktes.

Liksom andra verksamheter utsattes kulturen för Gleichschaltung, det vill säga anpassning till det nazistiska systemet. Viktiga institutioner förbjöds eller organiserades om med nazister på styrande poster: författarnas understödsförening, avdelningen för diktkonst inom preussiska akademien, Pennklubben. Många ledamöter rensades ut eller hade redan givit sig iväg då de anade vad som förestod. Nazisterna försökte med liknande sammanslutningar men misslyckades oftast. Det viktigaste maktinstrumentet blev Reichsschrifttumskammer (RSK), den allsmäktiga organisationen för författare, bokhandlare och bibliotekarier, med Goebbels som president. Inval, som var förutsättningen för att få ge ut böcker, krävde ­renlärighet. Medlemskap kunde dras in varefter författaren inte kunde utöva sitt yrke. Kampen för anslutning blev det överskuggande problemet för oppositionella. Åsikter i det förflutna hade inte samma ­betydelse som den aktuella inställningen.

Bokhandlare och bibliotekarier anammade snabbt nyordningen. Studenterna var sedan 1920-talet övervägande nationalkonservativa eller nationalsocialister. De tog initiativet till bokbålen men den fiffige Goebbels snappade åt sig huvudrollen. Den 10 maj 1933 blossade de upp i universitetsstäderna runtom i riket. Arrangemangen gjordes förödmjukande: böcker som körts fram på kreaturskärror överlämnades med bombastiska tirader åt lågorna. Rikspropagandaministern höll ett hatfyllt radiotal. Organisationen var ett medialt mästerstycke. Inte minst därför är bokbålen ihågkomna.

Utrensningarna fortsatte i biblioteken. 160 bokförläggare flydde. Både svarta och vita listor gjordes upp. Författare som gjort Tyskland känt som ett modernistiskt föregångsland ansågs skadliga och skulle ersättas enligt modellen: ”Sann diktning är av folkligt ursprung och ’adopteras’ åter av folket eller åtminstone av folkets viktigaste företrädare eller bättre blir återövertagen i dess blodomlopp. Skriverier som visar sig vara nationellt indifferenta eller medvetet internationella, är betydelselösa eller skadliga för nationens blodomlopp.” Resultatet blev en usel litteratur som enligt Sebastian Haffner var ”full av koskällor och tusenskönor, full av sommarlovsbarnglädje och första kärleken och sagodoft och stekta äpplen och julgranar mitt bland uppmarscher, koncentrationsläger, ammunitionsfabriker”. Försäljningsframgångarna blev måttliga trots intensiv lansering. Den mest sålde författaren under tusenårsriket blev den opolitiske humoristen Heinrich Spoerl.

Spärrarna var inte fullkomligt täta. En rad författare som efter kriget blev ledande debuterade under diktaturen. Exempelvis Stefan Andres, Johannes Bobrowski, Max Frisch, Peter Huchel, Karl Krolow, Marie-Luise Kaschnitz…Faulkner, Joyce, Proust, Hemingway med flera översattes. Även tyskar som Thomas Mann och Hermann Hesse tilläts. Nazisterna ville visa att förhållandena inte var så dåliga som de utmålades av främlingar.

Trots denna ambition saknades inte problem för mera kända författare som stannade kvar. De tvingades iaktta försiktighet: skriva förtäckt, använda sig av fabler som förstods av invigda men helst inte av censorer. Ernst Jünger utsatte sig för högsta risk då förklädnaden i ”På marmorklipporna” är alltför genomskinlig. Den måste uppfattas som en attack mot nazisterna. Likväl drabbades han inte av repressalier. När han 1944 skulle ställas inför folkdomstolen som motståndsman ingrep Hitler.

I Die vollendete Ohnmacht (Klartext, 330 s) presenterar chefen för stadsbiblioteket i Duisburg Jan-Pieter Barbian ett urval av de många uppsatser han skrivit om bokvärlden i Nazityskland. De är utrustade med noter som upptar bortemot 30 procent av sidorna men störs tyvärr av irriterande upprepningar. Barbian är tvivelsutan en grundlärd specialist som ersätter många lösa hypoteser med väl bestyrkta fakta.

Åtskilliga fick bekymmer med RSK. Gottfried Benn stödde nazisterna drygt ett år, deltog i utrensningen i diktarakademien och angrep exilförfattarna tills våldet blev för blodigt. Då han utsattes för de grövsta förolämpningar i partipressen uteslöts han och fick skrivförbud.

Erich Kästner var den ende som personligen såg sina böcker kastas i lågorna. De kom med redan i andra omgången efter Marx och Engels på grund av ”dekadens och moraliskt förfall”. Raljeri med militärens sakrosanktaste värden i dikter och kabarékupletter, varningar för den avgrund Tyskland närmade sig i romanen ”Fabian” kunde inte tålas. Som internationellt väl­etablerad hade Kästner kunnat emigrera utan oro för försörjningen men stannade av olika skäl. Bland annat inbillade han sig liksom många andra att regimen inte skulle bestå länge.

Givetvis ställdes han utanför de nya organisationerna. Förgäves försökte han ta sig in i RSK. Han tvingades försäkra att stödja regeringen men nådde inte längre än att få skriva under pseudonym. Satiren blev tandlös, böckerna nästan mjäkiga trots att de bara kunde säljas i Österrike och Schweiz. Småningom drabbades även ”Emil och detektiverna” av förbud fast filmen fick visas. Efter Österrikes inlemmande gick största delen av hans marknad förlorad. Även att ta avstånd från tidiga dikter hjälpte inte.

Bakom ryggen på skriftalsterkammaren men med Goebbels höga gillande inkallades Kästner 1941 för att skriva manus till Ufas jubileumsfilm ”Baron Münchhausen”. Ministern hade också givit honom i uppdrag att rycka upp underhållningsfilmen, vilket medförde flera utlandsresor. För att se Garbos ”Tvillingarna” skulle han till Stockholm men filmen hade redan lagts ner där. Då Führern fick reda på hans insats ställde han till en våldsam scen med Goebbels och förbjöd Kästner att befatta sig med litteratur och film.

Efter sammanbrottet diagnostiserade Kästner ”det dåliga samvetets sjukdom”. Själv påstod han att han varit passiv och yppade aldrig ansträngningarna att behaga kulturbyråkratin, att han tvingats samarbeta med folk med allt annat än fläckfri vandel. Ingen skall betrakta honom som medlöpare och hans böcker uppfattades som motgift men bilden han gav av sig själv stämde inte med verkligheten.

Brott mot uppförandekoden kunde få allvarligare konsekvenser som fallet Ernst Wiechert visar. Född 1887 i Ostpreussen, vars natur gjorde livsavgörande intryck på honom, blev han gymnasielärare och tjänstgjorde som officer i världskriget. Upplevelserna förvaltade han i en rad böcker. Nazisterna försökte värva honom då hans jordnära skildringar kunde passas in bland deras Hamsun-inspirerade Heimat-diktning. Men Wiechert gick emot Goebbels kulturpolitik bland annat i ett föredrag om diktaren och tiden.

Då han tog parti för den häktade ubåtschefen och kyrkoledaren Martin Niemöller förvärrades hans läge. Sedan han även röstat nej till Österrikes anslutning häktades han våren 1938 på grund av ”utpräglat statsfientligt tänkesätt och uppväckande av offentlig indignation gentemot parti och stat”. Först fick han två månader i fängelse och sedan två i Buchenwald. Kulmen nåddes då han kallades till Goebbels, som i sin dagbok anmärkt att ”en sån liten skit vill sticka upp mot staten”. Han ”lät hämta författaren Wiechert från K Z och höll en filippik. Delinkventen är fullkomligt krossad och förklarar, att hans fängelsevistelse har tvingat honom till ­eftertanke och insikt. Det är mycket bra. Efter en ny förlöpning återstår bara den fysiska utplåningen. Det vet vi båda nu.” Avsikten var att statuera ett exempel som användes till att skrämma andra förlöpare.

1945 kunde Wiechert ge ut sina minnen från tiden som fånge. ”Der Totenwald”, som omedelbart översattes till svenska, är en av de första koncentrationslägersskildringarna. Författaren är medveten om att hans lidanden inte kan mäta sig med senare interners, ”men det fruktansvärda hjulet hade redan satt sig i rörelse”. Metoderna att plåga var fullt utvecklade i fredstid och begagnades urskiljningslöst på inhemska meningsmotståndare. Därför är ”I dödens skog” inte minst ett väsentligt tidsdokument skrivet ”de döda till åminnelse, de levande till skam, de kommande till maning”.

Goebbels uppläxning hade effekt. Wiechert återvände till den inre emigrationen på sin gård. Men han gav inte upp motståndet. Hans nästa bok ”Das einfache Leben” är förlagd till de masuriska sjöarna dit en marinofficer dragit sig tillbaka för ett leva ett enkelt liv som fiskare. När­heten till naturen och flykten från storstaden var centrala byggstenar i naziideologin och romanen hade kunnat accepteras om det inte vore för dess uttalat antimilitaristiska tendens. Detta till trots gick den genom censuren tack vare myndigheternas sjabbel. Inom många områden rådde rivalitet mellan pampar. Sålunda ledde även chefs­ideologen Alfred Rosenberg en verksamhet som utövade litterär censur. En av dess funktionärer släppte igenom boken och när Goebbels snokare kom till en negativ bedömning var det för sent. Romanen kom ut i obeskuret skick och blev Wiecherts största framgång. Lågmält och melankoliskt var han den inre emigrationens öppnaste regimkritiker.

Jochen Klepper arbetade på radion 1933 men avskedades då hans hustru var judinna. Likväl kunde han vara med i RSK ända tills Goebbels 1937 skärpte dess antisemitiska stadgar så att de till och med blev strängare än Nürnberglagarna. Lyckligtvis hade han just givit ut romanen ”Der Vater” om Fredrik den stores fader, krigarkungen. Den blev en kolossal succé hos kritik och publik. Veteranförbund gav Hitler den i födelsedagspresent, Göring fick den av en framstående gäst, inrikesministern Wilhelm Frick köpte flera exemplar, generaler skaffade sig den etcetera. Därför kunde uteslutningen inte upprätthållas utan ersattes av publiceringstillstånd med förhandskontroll.

1933 började Klepper, som var en strängt troende lutheran, skriva en dagbok omfattande såväl författarmödor, politiska förhållanden, religion som familjelivet. Inkallad befanns han snart ovärdig som soldat på grund av äktenskapet. Av hustruns båda döttrar räddade sig den ena genom flykt till England medan den andra stannade kvar. Att klara henne blev hans viktigaste uppgift och dagboken fylls alltmer med de förtvivlade ansträngningarna att beveka myndigheterna att ge henne utresetillstånd till Sverige. Den 9 december 1942 fick han ett besked som kunde tolkas positivt av den högste beslutande, Adolf Eichmann. Nästa dag gav denne ett nej. Sista anteckningen i dagboken ”Unter dem Schatten deiner Flügel” (Under dina vingars skugga):

I eftermiddags förhandlingen på säkerhetstjänsten.

Vi dör nu – ack, även det ligger i Guds händer –

Vi går i natt gemensamt i döden.

Över oss står i de sista stunderna bilden av den välsignande Kristus, som kämpar för oss.

I dennes åsyn slutar vårt liv.