Årets nobelpristagare i litteratur Seamus Heaney är en förhållandevis lättläst poet, mån om att kommunicera med sin publik, mån om att vara tydlig. Typiskt för honom är att han ofta avrundar sina dikter för att framhäva poängen. Han är från början en lantis, född 1939 och uppvuxen på en bondgård i Nordirland. Som poet debuterade han vid 27 års ålder 1966 med ”Death of a Naturalist”.
I sina första diktsamlingar skrev han huvudsakligen om sin lantliga uppväxt, om fadern som plöjde med hästplog och i vars hästskosömmade spår den lille grabben snubblade fram för att bärga skörden, om modern som skalade potatis vid stugknuten och om farfadern som hade rykte om sig att ha samlat ihop mera torv än någon annan i grannskapet. Poeten associerar till ”the great famine”, hungersnöden i mitten av 1800-talet, då missväxten tvang tusen och åter tusen iriska bönder att lämna sina hemman för att stryka omkring som tiggare och tjuvar för att bevara livhanken hos sig själva och sina ungar. Dessa olycksdrabbade blev de tinkers som ännu i dag likt zigenare nomadiserar runt Irland; det är alltså inte fråga om ett främmande folkslag utan om tvättäkta kelter som för snart 150 år sedan sålde sina magra åkrar för att vandra i väg på jakt efter något att fylla magen med.
JÄMTE DET SVARTA ÖLET, denna Guinness som ser ut att ha sugits upp ur själva den irländska myllan, är potatisskörden det öde som i flera århundraden har bestämt irländarnas välfärd. Den unge Heaney är starkt medveten om sina rötter, och en av hans viktigaste förebilder som poet måste vara den gamle irländaren Patrick Kavanaghs jordnära och etiskt påbjudande poesi i en från irländsk horisont klassisk diktsamling som ”The Great Hunger”. Hungersnödsåren gav bestående sår i det irländska medvetandet, och i Kavanaghs efterföljd hyllar Heaney i sina första dikter dem som plockar potatisen ur jorden och därmed ser till att livet går vidare. Om de böjda potatisplockarna skriver han:
Likt korpar i attack mot korpsvarta fält, huller
om buller stretar de mellan gärden och hyggen -
några lämnar de trasiga leden, går i patruller
om två till gropen, rätar på ryggen
när korgen är tömd, men återgår sen, skrevande
att fiska ny fångst ur en söndersmulad jordvåg.
Huvun böjes, bålar rullar, händer söker trevande
över svarta Moder Jord. Detta jordböjda tåg
återkommer regelbundet som hösten. Genom sekler hän
har skräck och vördnad för hungersnödens Gud
gjort musklerna sega i deras ödmjuka knän,
framför altarets årliga skördeskrud.
Sin förankring i det lantliga har Seamus Heaney aldrig släppt. Utöver Kavanagh har denne troget traditionelle poet tematiskt och motiviskt anknutit till romantiska föregångare som Wordsworth och Keats, vilka lovsjöng livet på landet men saknade de bondska rötter som ger Heaneys poesi, alltifrån debuten till de senaste diktsamlingarna, dess speciella tyngdkraft, denna närhet till marken och den släktärvda torvan, detta down to earth som han alltid har prisat i sina dikter – även sedan han har verkat som poesiprofessor vid både Harvarduniversitetet i Boston och sedermera även i Oxford.
Seamus Heaney är bondestudenten som skickas till Belfast och så småningom blir gymnasielärare i engelska. Efter debuten blev han ledargestalt inom den s k Belfastskolan och fick sitt internationella genombrott med sin fjärde diktsamling ”North” (1975), där han mer än annorstädes i sitt författarskap tar upp ”the troubles”, den mångåriga och från både katolskt och protestantiskt håll sanslöst brutala konflikten i den nordliga delen av Irland, den som fortfarande går under brittisk flagg.
Redan 1972 flyttade Heaney till den fria republiken Irland, till en stuga i Glanmore nära Ashford tre mil från Dublin. Han är katolik och irisk nationalist, men han har aldrig för ett ögonblick gjort sig till megafon för någon patriotisk eller propagandistisk diktning. Det innebär inte att han har undvikit att ta upp inbördeskriget i Nordirland, men i stället för att agera katolskt språkrör har han gång på gång gjort djupdykningar i historien, detta i syfte att ur ett vidare perspektiv belysa konflikten och frilägga dess rötter i en tid som till och med föregick den terror som Oliver Cromwell initierade. För att hävda sin patriotism har Heaney gått ännu längre tillbaka i historien och närmat sig de vikingar som en gång våldförde sig på de högt kultiverade kelter som hade flytt bort till den yttersta ön i västra Europa. Om det aktuella våldet har han diktat via historiska utvikningar. Visserligen har han därigenom hemmavid blivit hårt kritiserad för att inte ta ställning, men internationellt har han vunnit förståelse för det djupperspektiv han har försökt ge åt den irländska tragedin, som t ex i dikten om ”Trollundmannen”:
En dag kommer jag att resa till Aarhus
för att se hans torvbruna huvud,
hans ögons milda ärtskidor,
hans toppiga skinnmössa.
I trakten där på slättlandet
där man grävde upp honom
med hans sista välling på vinterskott
hopbakad i hans magsäck,
naken så när som på mössa,
rännsnara och gördel,
blir jag länge stående.
Som brudgum åt gudinnan
spände hon sitt halsband för honom
och öppnade sin märgelgrav:
med den starka bruna lagen
som gav honom ett helgons gravade kropp,
ett tråg av torvskärarnas
våffelbakade handarbete.
Nu vilar hans betsade
ansikte i Aarhus.
Seamus Heaney har varit fixgestalten inom Belfastskolan. Han och hans yngre lärjungar Michael Longley, Derek Mahoon, Mebh McGuckian och Paul Muldoon – raden av uppmärksammade poeter från Nordirland kan göras längre – har fått en internationell uppmärksamhet som hänger samman med det segdragna inbördeskriget. Denna politiska bakgrund är naturligtvis inte enda förklaringen till Heaneys ställning som en av nutidens mest firade engelskspråkiga poeter, men man kan inte komma ifrån att det är ”the troubles” som har blåst luft under Heaneys vingar.
Här vill jag inskjuta en anekdot. Då hundraårsjubileet av James Joyces födelse firades i Dublin 1982, fanns Seamus Heaney på plats i all sin vikingamässiga väldighet. Han är en reslig och voluminös karl. Den gången var han prydd av en lockig lejonman, inte olik Garfunkels i duon Simon & Garfunkel. Han var då bara en lovande irisk sångare i den stora traditionen. De skönlitterära författare som gavs mest uppmärksamhet var Jorge Luis Borges och Anthony Burgess. Därför var det lätt att komma till tals med Heaney. På en bjudning hos den irländske presidenten i det praktfulla Dublin Castle började Mats Gellerfelt och jag sprida ryktet att det i Sverige, just med anledning av hundraårsjubileet, pågick en intensiv debatt om huruvida Akademien skulle tilldela Joyce nobelpriset postumt, och vi hänvisade hela tiden till den närvarande akademiledamoten Östen Sjöstrand, som fick fullt sjå med att svara på de frågor som vi under kvällens lopp hade planterat hos representanter från alla världsdelar.
Först blev Sjöstrand förfärad, det minns jag, men sedan tyckte han att det var roligt. En av de irländare som uppskattade skämtet var Seamus Heaney, som gick fram till Östen Sjöstrand och tyckte att han, eftersom han var en irländsk författare vid liv, av kompensatoriska skäl skulle få nobelpriset så snart som möjligt, fattig som han var.
Senare samma år blev Heaney kallad till en professur i poetik vid Harvard i Boston. Så småningom fick han samma syssla i Oxford. Han delade sina gracer under några år, tills han valde bort USA och koncentrerade sig på sin anrika professur i Oxford, vilken han dock nyligen har lämnat, gissningsvis för att huvudsakligen ägna sig åt att skriva poesi.
Seamus Heaney är i dag en solitt etablerad poet. Han är mindre omtvistad än en av sina moderna förebilder, engelsmannen Ted Hughes, vars litterära stjärna har dalat i takt med att feminister allt oftare har givit honom skulden till hans hustru Sylvia Plaths självmord.
Annars är det mycket Ted Hughes man märker i Heaneys diktning, samma lantliga motivsfär och friläggande av de bondska rötterna. Ted Hughes betydelse kan inte underskattas, även om det oftare talas om William Wordsworth, John Keats och Patrick Kavanagh som ledstjärnor för Heaneys både tryggt bukoliska och sorgset dödsfixerade tematik.
Inte tematiskt men väl stilistiskt har Yeats och Auden betytt mycket för årets nobelpristagare. Bondpojken Seamus har aldrig dragit sig för att tävla med det allra bästa i irländsk och engelsk poesi. Stilistiskt är han virtuos, vilket dessvärre inte alltid framgår av de svenska tolkningar som finns till hands. Ifjol kom volymen ”På väg” (Natur och Kultur), vilken innefattar samtliga tolkningar till svenska av Seamus Heaney.
Tyvärr måste erkännas att dessa tolkningar håller dramatiskt skiftande kvalitet. Roy Isaksson har gjort två separata tolkningsvolymer, vilka har blivit häftigt kritiserade av mig men framför allt av Jan-Olov Ullén på Sveriges Radio. Dessa fläckvis tvivelaktiga översättningar ingår i ”På väg”, vilken alltså är den svenska tolkningsvolym vi har att tillgå, men denna innehåller även en lång rad smidiga svenska versioner signerade av Göran Printz-Påhlson och hans son Finn, Lars-Håkan Svensson, Jan Östergren och Lasse Söderberg.
Seamus Heaney kommer till Bokmässan i Göteborg i slutet av denna månad. Där kommer han säker att visa vilken sympatisk person han är, samtidigt som han stolt kommer att hävda hela den irländska tradition som ligger bakom hans diktning, och den består inte bara av anarkistisk kamp för självständighet utan också av en traditionsenlig dödsmedvetenhet, i några av dikterna med direkt anknytning till ”the troubles”:
Nu då nyheter inflyter
om morden grannar emellan
trånar vi efter ceremonier
och sedvanliga rytmer:
de avmätta stegen
då ett liktåg slingrar förbi
de mörklagda husen.
Vad som utöver det allestädes närvarande dödstemat dominerar Heaneys poesi är de lantliga motiven och den verkligt unika förmågan att klä naturupplevelser i uttrycksfulla metaforer. Han är en mycket otidsenlig poet, men utrustad med ett modernt formspråk och med en stark känsla för hela den västerländska filosofiska traditionen, vilken han ofta hänvisar till och gärna drar in i sammanhang som är mycket jordnära som t ex i denna dikt ur en av hans allra senaste diktsamlingar, ”Seeing Things”, från 1991:
Rinnande vatten är alltid en besvikelse.
Gå över vatten betyder alltid något.
Stenar i forsen blev stadier på livets väg.
En övergång betydde kanske stigen någon skulle
kalla broväg, uppbyggd över mossens märgelgravar
eller den som överbryggar gamla rör och diken.
Det lugnar mig att nämna dessa ting. Likaså
kan jag ej nämna broväg eller vadställe
utan min faders skugga visar sig
på en stig mot solnedgången, spanande efter spadar
eller kläder, glömda av torvskärare, eller själar kanske
innan de gick över stocken som korsar bäcken.
Det är denna sinnliga konkretion och lätt nåbara irländska exotism som präglar Seamus Heanys poesi ända från debuten till dags dato. Han är en både läsvärd och lättläst poet, långt ifrån bara en angelägenhet för de finsmakande studenterna vid Harvard eller Oxford. Valet av Seamus Heaney hedrar vår Svenska akademi.
