Våra medier övergår i allt snabbare takt till att produceras och distribueras i digital form. Delar av den tidigare tryckta utgivningen flyttar över till internet, kartinformation samlas i dynamiska databaser och den tryckta kartan blir en exklusiv print-on-demand-produkt. Musik, tv och radio distribueras via internet och mobilnät, och konsumeras via bärbara mediespelare. Även konst skapas i det digitala mediet.
Samtidigt pågår en mediekonvergens. Dagstidningarna förvandlas till multimedier, tidskrifterna till bloggar. När smidiga läsplattor och attraktiva abonnemang erbjuds, kan e-boken få ett genombrott och boken bli ett dynamiskt medium bland andra. Parallellt förändras förutsättningarna för marknadens traditionella aktörer. Författare, förläggare, boktryckare, bokhandlare och skivhandlare söker nya roller, och förvandlingen av musikbranschen har gått snabbast. Näthandeln med filer är ett faktum och musik kan numera konsumeras gratisvia streamingtjänster som Spotify.
Den snabba utvecklingen rubbar även förutsättningarna för samhällets minnesinstitutioner. Arkiv, bibliotek och museer har all anledning att reflektera över sina roller och sina uppdrag.
Det vi kallar kulturarv är något som konstrueras i en ständigt pågående process och som i en digital och global verklighet blir svårare att avgränsa och definiera. Kulturarvsinstitutionerna, som minnesinstitutionerna också kallas, är fortfarande viktiga aktörer i sammanhanget men står inför flera utmaningar och svårlösta problem.
Självklara gränser mellan arkiv, bibliotek och museer har aldrig funnits, men olika sektorstraditioner har växt fram sedan de tidigare kungliga och furstliga samlingarna blev offentliga. Det svenska Nationalmuseum som öppnades 1866 skulle härbärgera inte bara Kongl. museums konstskatter utan även de historiska samlingarna och Kongl. biblioteket. Sedan det konstaterats att det tillgängliga utrymmet inte skulle räcka till, fick biblioteket 1878 en egen byggnad i Humlegården. Därmed inleddes den kungliga boksamlingens utveckling till ett modernt nationalbibliotek.
Renodlingen av arkiv och samlingar med olika innehåll har fortsatt men det har också diskussionen om gränsdragningar. Efter en period av specialisering märks numera en riktning mot samverkan och delvis samordning, framför allt vid presentationen av samlingarna i det virtuella rummet. En konsekvens av denna utveckling, och av mediekonvergensen, är att de tidigare separata audiovisuella samlingarna sedan 2009 utgör en avdelning inom nationalbiblioteket.
Den pågående förändringen av medielandskapet påverkar i hög grad nationalbiblioteken och deras insamling. Medan arkiv gallrar systematiskt och museer och andra typer av bibliotek förvärvar selektivt, har nationalbiblioteken ofta en heltäckande insamling av det egna landets tryckta publikationer och numera ofta även av audiovisuellt material. 1661 års svenska lag om pliktleveranser var ett resultat av stormaktens behov av en effektiv censur. Lagen har reviderats i omgångar och den ideologiska grunden för insamlingen är numera snarast demokratiska principer och forskningsintressen. Jämte nationalbiblioteket mottar numera sex svenska universitetsbibliotek pliktleveranser, dessutom omfattar lagen både audiovisuellt material som gjorts tillgängligt för allmänheten och digital information på fysiska bärare, som CD och DVD. En viss konservatism har kännetecknat definitionen av kulturarvet och trots den explosiva utvecklingen, har nationalbibliotekets framställan om en lagstiftning som även inbegriper digitalt material i nätverk länge varit resultatlös.
Förebilder när det gäller lagstadgad digital insamling finns i flera andra länder. Metoderna har varierat och rätt till rekvisition har växlat med rätt till automatiska leveranser. Periodisk insamling av den dynamiska webben har ibland kompletterats med insamling av avslutade dokument. Dessutom förekommer riktad insamling av specifika materialkategorier och insamling som syftar till dokumentation av specifika händelser. Flera nationalbibliotek har också en avtalsbaserad insamling av opublicerat digitalt material, som tryckfiler till böcker och dagstidningar. Tillgången till materialet begränsas bland annat av upphovsrätten men flera nordiska länder har försökt lösa problemet med kollektiva avtalslicenser.
I väntan på en översyn av lagen om pliktleveranser startade Kungliga biblioteket 1996 projektet Kulturarw3, som syftade till insamling av de svenska delarna av Internet. Initiativet var en pionjärgärning och ingen annanstans i världen finns systematiskt insamlat webbmaterial från en så tidig period. Kulturarw3 har inte haft stöd i lagen men en förordning reglerar numera forskarnas tillgång till materialet.
Insamling av webben sker oftast med en programvara, ibland kallad webbrobot. En automatisk selektering är både oundviklig och nödvändig och det som samlas in kan sägas utgöra kulturhistoriska exempel på hur nätet såg ut vid en viss tidpunkt. Flera begränsningar finns, bland annat kan streamat material inte fångas upp. Insamlingen försvåras inte minst av webbens alltmera dynamiska och interaktiva karaktär.
Det svenska nationalbiblioteket har också inlett en avtalsbaserad, småskalig insamling av e-böcker och andra textdokument. Att större insatser gjorts inom det audiovisuella området kan förklaras med att audiovisuellt material, med undantag för biofilm, numera produceras, distribueras och arkiveras huvudsakligeni digital form.Nationalbiblioteket har därmed tvingats att anpassa sina verktyg till branschens egen tekniska utveckling.Betydligt kraftfullare satsningar krävs dock för att fånga upp det material som publiceras och tillgängliggörs via nätverk.
Nyligen har Leveransplikt för elektroniska dokument (Ds 2009:61) lagts fram för regeringen, ett väl utmejslat betänkande som utmynnar i ett lagförslag. Den föreslagna leveransplikten föreslås omfatta färdiga, nätpublicerade elektroniska dokument som artiklar, rapporter, filmer, radio- och TV-program. De aktörer som träffas av lagen är främst etablerade medieföretag med grundlagsskydd för sin utgivning. Även myndigheter involveras.
Går lagförslaget igenom, träder lagen i kraft i april 2011. Under en övergångsperiod kommer nationalbiblioteket att i samverkan med ett begränsat antal medieföretag och myndigheter förbereda e-leveranserna. Övriga leverantörer involveras då lagen träder i full kraft den 1 juli 2013.
Regeringens uppdrag till utredaren har satt bestämda gränser, bland annat ligger frågan om tillgängliggörande utanför uppdraget. Förklaringen är främst, att en revidering av upphovsrätten kommer att dröja och att ambitionen i första hand varit att snarast starta en insamling så att luckorna i samlingarna på sikt minimeras. Tillgången till materialet får bli ett senare problem. Uppdraget omfattar heller inte det långsiktiga bevarandet eller den insamling som nationalbiblioteket anses kunna genomföra utan stöd av lagen, till exempel Kulturarw3.
Den föreslagna e-plikten träffar inte alla slags publikationer, till exempel inte dynamiska webbplatser i sig utan deras avslutade dokument. Uteslutna är också privata hemsidor och bloggar samt digitala dokument som inte publicerats i nätverk. Ett besvärande exempel på den sistnämnda kategorin är tryck-PDF:er av dagstidningar. Begränsningen resulterar bland annat i att KB sannolikt måste fortsätta att mikrofilma de tryckta dagstidningarna för att kunna sprida den till andra pliktleveransbibliotek. Alternativa lösningar är digitalisering med efterföljande utskrift på mikrofilm eller avtalsbaserade leveranser av tryck-PDF:er. Förklaringen till dessa omvägar är, att upphovsrätten i dess nuvarande lydelse hindrar spridning av digitaliserade tidningar. Begränsningen kommer även att gälla för de avslutade webbtidningsdokument som enligt lagförslaget ska samlas in. Det lagstadgade integritetsskyddet kan dessutom sätta stopp för möjligheten att genomsöka större informationsmängder. Tills vidare kan således webbtidningsdokumenten endast tillgängliggöras lokalt på KB och endast en volym i taget får genomsökas.
En lagstiftning är alltid konservativ i den meningen att den måste utgå från en existerande verklighet. Den föreslagna e-pliktlagen kan på sikt, när frågan om tillgängligheten lösts, tillgodose såväl demokratiska principer som forskningsintressen. Däremot är den inte i takt med dagens alltmera dynamiska medieutveckling och risken är, att den snabbt blir föråldrad. För användarna blir det också svårt att acceptera, att det är lagligt att söka igenom hela nätet via Google men inte att på distans ta del av nationalbibliotekets insamlade informationsmängder.
Arbetet med att formulera den nya lagen har knappast styrts så mycket av ett användarperspektiv som av en uppfattning om vad som är praktiskt möjligt med hänsyn till ekonomiska, juridiska och tekniska förutsättningar. Samtidigt kan det sägas att en boskillnad mellan högkvalitativa respektive triviala dokument är svår att upprätta, både ur ett forskningsperspektiv och ur ett bredare kulturarvsperspektiv.
Regeringen har prioriterat en snabb och resultatinriktad utredning framför en tidskrävande översyn av hela pliktleveranslagstiftningen. Sveriges nationalbibliotek får därmed tills vidare finna sig i att leva i två världar styrda av olika lagrum, en där fullständighetsprincipen råder och en där selektivitet är en tvingande nödvändighet. Den valda vägen får även andra konsekvenser. En kultur- och informationspolitisk diskussion om principerna för insamling har i hög grad uteblivit och viktiga frågor har lämnats obesvarade. Förutom den om tillgängligheten saknas ett tydligt ställningstagande till Kulturarw3, likaså en grundlig problematisering av begrepp som publicerad eller färdiga dokument.
Att parallellt hantera de två världarna och att hitta lösningar som möjliggör digital insamling i större skala innebär en stor utmaning för nationalbiblioteket. För närvarande prioriteras uppbyggnaden av en teknisk och organisatorisk plattform medan robotinsamlingen av webben måste ligga nere. Samtidigt står det klart att de färdiga dokument som enligt lagförslaget ska samlas in är beroende av den kontext, som den dynamiska webben ger.
Den utbredda uppfattningen att digital utveckling innebär rationalisering är en sanning med modifikation. Resultatet innebär snarare omstrukturering och, förhoppningsvis, ökad tillgänglighet. För minnesinstitutionerna, som ska bevara det digitala kulturarvet för kommande generationer, innebär utvecklingen enorma kostnader. Visserligen sjunker lagringskostnaderna, men ständiga teknikskiften tvingar till nyinvesteringar, konvertering och migrering.
Nyligen har den svenska regeringen hörsammat EU:s uppmaning till medlemsländerna att utveckla strategier för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande samt uppdragit åt ett antal minnesinstitutioner att besvara vissa kritiska frågor. Svaren ska utgöra underlag till formuleringen av en nationell strategi. Initiativet är efterlängtat men resultatet ovisst. Politisk enighet råder om att vård, skola och omsorg måste gå först och klimatfrågan blir alltmera akut. Frågan måste då ställas: Hur mycket får samhällets minne kosta?
