I april 2007 möttes ett antal aktivister – främst bloggare och deras närmaste läsare – i Köpenhamn för att diskutera sin delade oro för att Europa skulle komma att ”islamiseras” av muslimska invandrare och en understödjande vänster. En amerikansk bloggare, Edward S May, som skriver under pseudonymen Baron Bodissey på bloggen Gates of Vienna, var en centralgestalt i sammanförandet av dessa i huvudsak skandinaviska och brittiska aktivister. I sitt tal, som han också publicerade på bloggen, påstod May att:

”Det största hotet mot våra rättigheter kommer från den Demoniska konvergensen – den ondsinta blandningen av en mäktig socialistisk stat, en giftig multikulturalism och islams våldsamma intolerans.”

Om Mays farhågor låter kusligt bekanta så beror det på att en parallell analys står att läsa i Anders Behring Breiviks numera ökända skriverier. Bloggen Gates of Vienna nämns faktiskt över 100 gånger i Breiviks 1500 sidor långa text, där han försöker förklara och rättfärdiga sina avskyvärda dåd. Ingen är förstås skyldig för någon annan människas handlingar bara för att denne har läst vad man har skrivit, men medan världen anstränger sig för att försöka förstå Breiviks iskalla raseri och omänskliga agerande är det inte förvånande att uppmärksamheten riktas mot dem som antingen tycks hålla med honom eller vars skriverier har bidragit till att forma hans världsbild.

Mötet där ”Baron Bodissey” höll sitt tal hade namnet ”The UK and Scandinavia Counterjihad Summit”. Det var inte första gången som begreppet counter jihad användes, men det har successivt kommit att anammas av alltfler bloggare och aktivister som delar samma världsbild, och ordet är nog det som bäst beskriver det rätt dunkla fenomenet.

Mötet i Köpenhamn följdes av andra runtom i Europa åren därpå. Det är alltså rimligt att tala om counter jihad som en politisk rörelse. Men idén om en rörelse leder inte helt rätt; ur dessa möten och indirekt genom sådana som deltagit har olika sammanslutningar uppstått, men liksom i fråga om annan nätbaserad aktivism är konturerna oskarpa. Det finns inget direkt medlemskap i counter jihad, utan det är något som folk tenderar att välja att identifiera sig med. Inte heller är det egentligen en ideologi, för även om den kan innehålla försök att förklara hur världen är beskaffad anger den inga riktlinjer för framtida ageranden.

Termen ”diskurs” har blivit något av en kliché inom samhällsvetenskapen men är användbar i detta fall. Det är tanken att en uppsättning termer, begrepp och sätt att uttrycka sig formar en världsbild, vilket kanske är det bästa sättet att beskriva vad counter jihad handlar om. Den samlar dem som upplever att Europa håller på att invaderas av muslimer; ger dem ord som ”islamisering” och ”Eurabien” för att beskriva sin oro, och pekar ut vilka som bär skulden för sakernas tillstånd.

Denna rädsla för islam och muslimer är central och det utmärkande draget hos counter jihad. Tidigare har den europeiska (och amerikanska) högerextremismen varit fascistisk eller neonazistisk med antisemitismen som grundidé. Counter jihad-bloggarna definierar sig däremot som lika starkt anti-neonazistiska som anti-muslimska. Detta leder ofta till invecklade ordlekar för att visa att fascister egentligen är ”vänster” (ofta genom att betona ”socialismen” i ”nationalsocialismen”). Denna retoriska strategi tillåter dem dels att identifiera sig själva som höger utan att befläckas av vad de flesta av oss associerar med högerextremism, och dels att länka samman vänstersinnade politiker – vare sig de är skandinaviska socialdemokrater eller president Obama – med såväl Mao och Stalin som Hitler! Detta ter sig kanske löjeväckande för den som kan sin 1900-talshistoria, men det dyker upp både hos USA:s extremhöger och Europas counter jihadister.

Som en konsekvens av detta betraktelsesätt framträder Israel i ett helt annat ljus än hos de traditionella högerextremistiska partierna och gräsrotsrörelserna i Europa. Medan neonazisterna betraktar Israel som illegitimt helt enkelt på grund av att staten är judisk, hyllar counter jihad Israel som en bastion för västerländsk kultur, i kamp mot det överväldigande antal muslimer som omringar landet, oavsett den faktiska geopolitiska och militära maktbalansen. Counter jihad-skribenterna pekar, i många fall med rätta, också på den antisemitism som Europas judar upplever såväl från europeiska muslimer som från en del vänsterextremistiska aktivister vars antisionistiska ståndpunkter börjat genljuda av gamla antisemitiska uttryck.

Counter jihad har alltid varit ett transatlantiskt fenomen, men det finns några skillnader mellan Nordamerika och Europa. Som så många andra aktuella politiska fenomen är counter jihad en produkt av elfte september. De fasansfulla terroristattackerna, och senare krigen i Afghanistan och Irak, innebar att amerikaner kom att uppfatta islamistisk extremism som något som fanns ”där ute”, som ett hot utifrån mot det egna landet. Amerikanska muslimer har förstås fått utstå misstänksamhet och fördomar, men detta har ändå varit marginellt i relation till den övergripande berättelsen om ”kriget mot terrorismen”, som enligt de neokonservativa ”utkämpas där borta så att vi inte behöver bekämpa dem här”.

Situationen har däremot varit mer komplex i Europa, som har betydligt större muslimska minoritetsbefolkningar. Europeiska muslimer har kommit att utmålas som ett hot ur ett säkerhetsperspektiv, som om alla vore potentiella terrorister, eller åtminstone riskerade att radikaliseras. Der har också uppstått en uppfattning om att muslimerna innebär ett hot ur ett kulturellt perspektiv, med utläggningar om att islam står i strid mot europeiska traditioner. Breda debatter, till exempel kring frågan om bärandet av hijab, har tydligt visat på den sortens oro. Så för européer har hotet funnits ”här inne” snarare ”där ute”. Kort sagt: den amerikanska oron för islam var knuten till kontraterrorismen medan den europeiska knöt an till invandringen.

En aspekt av Breiviks dåd som lett till diskussioner och förvirring är varför han, när han nu var så antimuslimsk, riktade in sig på Arbeiderpartiets ungdomsläger. I andra europeiska länder har polisen lyckats förhindra högerextremistiska attacker som planerats mot muslimer, men Breivik valde i stället ett mål som representerade hans eget lands politiska system. Detta är helt följdriktigt inom ramen för counter jihads diskurs, som framhåller att islamiseringen av Europa uppsåtligen genomförs av de europeiska eliterna under multikulturalismens flagga.

Central för denna tankegång är den egyptiskfödda brittiska historikern Bat Ye’or, som bland annat i en bok från 2005 menar att vi bevittnar islams successiva och målmedvetna övertagande av Europa – tesen om ”Eurabien”. Breivik citerar Ye’or dussintals gånger i sitt manifest. Planen om att skapa ett Eurabien, menar Ye’or, emanerar från ledande politiker i Frankrike som på 1950-talet ville åstadkomma en koalition mellan Europa och den arabiska världen som en motvikt till USA och Sovjet. Enligt Eurabien-tesen är EU och de nationella eliterna ansvariga för detta, vilket förklarar counter jihads EU-skepsis och deras svärmeri för mer traditionella euroskeptiker, som grenar av brittiska Independence Party. Det är viktigt att notera att denna kritik inte enbart drabbar vänsterpolitiker; de flesta europeiska moderata högerpartierna, som brittiska Conservative Party och tyska kristdemokraterna (CDU), anses också stödja multikulturalism och således svika Europas ursprungliga traditioner.

Inte bara politiker utan också ”mainstream-medier” anses tillhöra den förrädiska elit som förmodas bortse från sanningen om den situation som Europa befinner sig i, liksom akademikerna som indoktrinerar de unga med multikulturell ideologi, och tjänstemännen som verkställer den korrupta statens inkräktande befallningar. Det nät man använder sig av är tillräckligt finmaskigt för att man ska fånga i stort sett alla som inte håller med.

Fram till de fruktansvärda händelserna i Norge tycktes counter jihads främsta inflytande vara att de försåg de populistiska högerpartierna med en diskurs som gav dem en fiende att skylla på (de multikulturalistiska eliterna och muslimerna) samt ett sätt att kritisera invandrare och invandringen till Europa utan att fördenskull enkelt kunna avfärdas som självklara rasister. Idén om att multikulturalismen har misslyckats har nu förts fram av många politiker, även bland de moderata vänster- och högerpartier som bedriver populistiskt röstfiske. Men idén att Europa håller på att islamiseras är numera gemensam valuta för populistiska högerpartier, från Italien och Norge över Frankrike och Finland till Holland och Ungern – och med den följer ofrånkomligen idén om eliternas förräderi; den idé som dragen till sin spets gav Breivik hans lista med måltavlor.

Counter jihadistiska skribenter menar att de försvarar de bästa europeiska traditionerna som mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, och pekar på hur vissa muslimer i Europa inte respekterar dessa exempelvis genom sina attityder till kvinnor och fördomar mot homosexuella. De stöder liberala värderingar även om de kanske inte kallar sig själva liberaler. Counter jihad-strömningen rymmer nitiska ateister medan andra, som den amerikanske skribenten Bruce Bawer, är öppet homosexuella. Men majoriteten av de bloggare som räknar sig som counter jihad tycks identifiera sig som konservativa, och håller sig med mer traditionella högerståndpunkter. Många ser sig själva som kulturellt kristna även om de inte är särskilt religiösa.

De konservativa ståndpunkterna inbegriper misstänksamhet mot feminismen, som anses ha försvagat traditionella patriarkala familjestrukturer, vilket vissa menar har lett till att europeiska kvinnor inte föder tillräckligt många barn för att hålla jämn takt med invandrarna. Denna retorik återfinns numera hos flera högerpopulistiska partier över hela Europa. Den är också besläktad med den amerikanska neokonservativa ståndpunkten att Europa har ”feminiserats”; blivit för mjukt och bekvämt för att begripa att man måste gå i kamp med de existentiella hoten. Breivik tycks ju också försöka rättfärdiga sina dåd genom att påstå att handlingarna var nödvändiga för att skaka liv i ett slumrande Europa och få det att slå tillbaka mot de hot som han upplevde.

För en utomstående observatör av counter jihads utveckling tycks spänningen mellan liberalismen och ärkekonservatismen vara den centrala fråga som counter jihad behöver lösa för att växa som rörelse. I den mån den ser sig som beskyddare av europeiska värden måste den försvara europeiska tolkningar av frihet och rättvisa. Men de högerextrema åsikterna hos många av counter jihads anhängare gör rörelsen intolerant, inte endast mot muslimer och invandrare utan mot en stor del av den progressiva politik – inte bara multikulturalismen – som gjort Europa till vad det är i dag.

Toby Archer är fil dr i säkerhetsstudier, frilansskribent och forskare baserad i Helsingfors. 2004–2010 forskade han om terrorism och inomeuropeisk säkerhet vid Utrikespolitiska institutet i Finland.

Översättning: Ludvig Hertzberg