Motvilligt och långsamt öppnas de hemliga arkiven i Kreml och Lubjanka. Med hjälp av minnesanteckningar, manuskript och bandinspelningar kan vi rekonstruera ett stycke av vår samtidshistoria och skingra dimridåerna kring personer och livsöden och klarlägga en del av spelet bakom kulisserna i samband med den sovjetiska underrättelsetjänstens hemligstämplade operationer. I takt med att nya fakta presenteras uppstår emellertid nya frågor som är svåra att besvara.
Det sovjetiska agentnätet är ett särskilt kapitel. Många agenter var vetenskapsmän, som år efter år utförde ett synnerligen effektivt arbete i Sovjetunionens tjänst. Den sovjetiska underrättelsetjänsten gjorde sitt yttersta för att infiltrera den vetenskapliga miljö, där grunden lades till utvecklingen av massförstörelsevapen. Utan tillgång till stulna dokument skulle de sovjetiska fysikerna, trots sin stora kompetens, inte ha kunnat utveckla sitt kärnvapenkunnande på så kort tid. Avslöjandena om hur Moskva informerades om atombombsprogrammet genom Robert Oppenheimer, Niels Bohr, Enrico Fermi och Bruno Pontecorvo kom som en chock för världen. Men inte mindre sensationella är uppgifterna om den sovjetiska underrättelsetjänstens värvningar av agenter inom kulturlivet. Sannolikt har ingen spionorganisation i historien haft större framgång med att utnyttja skådespelare, författare, regissörer och musiker som sina agenter. Först nu börjar vi ana omfattningen av denna verksamhet.
Låt oss börja med Olga Tjechova, född Knipper, hustru till Michail Tjechov, den store Anton Tjechovs brorson. Olga var dessutom brorsdotter till Olga Knipper som tillsammans med sin berömde make Anton Tjechov skapade Moskvas Konstnärliga teater. Tjechova var en firad skådespelerska i Ryssland men emigrerade till Tyskland, där hon var verksam ända in på 70-talet. Här blev hon en stor publikfavorit och spelade in över hundra filmer. Ingen kunde då ana att hon redan från ungdomen bedrivit ett dubbelspel, att de roller hon gestaltat på scenen vägde lätt mot hennes roll i verkliga livet – som sovjetisk toppspion.
Efter skilsmässan behöll Olga makens namn och kallade sig Tschechowa. År 1921 vände hon sig till den dåvarande kulturkommissarien Anatolij Lunatjarskij och bad om tillstånd att resa till Tyskland ”för studier och medicinsk behandling”. Det var dock inte Lunatjarskij själv som tog emot henne utan Artur Artuzov, en av cheferna inom kontraspionaget. Detta var av allt att döma inledningen till Olga Tjechovas samarbete med Lubjanka. Under Den Stora Terrorn blev Artuzov avrättad och kontakten med Tjechova bröts. Det visar sig att hon i fortsättningen hade direkt kontakt med Lavrentij Beria och fungerade som dennes personlige agent. Beria hade återknutit kontakten 1940, då hans nära medarbetare Vladimir Dekanozov var sovjetisk ambassadör i Berlin och i praktiken kontaktman för hela den ryska utlandskolonin.
Det var Olgas bror Lev som förmedlade kontakten. Lev Knipper var en berömd tonsättare. Hans melodi ”Poljusjka-pole” är känd över hela världen (för oss svenskar är den väl bekant som snapsvisan ”Livet är härligt”. Ö.a.). Knipper hade arbetat i Lubjankas tjänst sedan 20-talet och fick därigenom möjlighet att återvända till Ryssland från Jugoslavien, där han hållit sig gömd efter den vite generalen Denikins nederlag. Han varvade sitt kompositörsarbete med underrättelsetjänst, men 1941 fick han ett ärofullt uppdrag. Som etnisk tysk utsågs han att stanna i Moskva i händelse av att tyskarna skulle inta staden. Där skulle han entusiastiskt hälsa de tyska trupperna och se till att få delta i segerkonserten, där de tyska ledarna enligt Lubjankas uträkning skulle vara närvarande, och spränga alla inklusive sig själv i luften. Den sovjetiska underrättelsetjänsten var ovetande om att Hitler inte hade för avsikt att låta sina trupper tåga in vare sig i Leningrad eller Moskva av rädsla för bakhåll, utan i stället tänkte hålla städerna inringade tills kriget var slut.
Kunde då Lubjanka förvänta sig någonting mera av en tysk filmstjärna än kändisskvaller? Ja, Olgas uppdragsgivare var väl medvetna om hennes stora nytta. Den styrande eliten, som till stor del bestod av uppkomlingar, speglade sig med förtjusning i stjärnornas strålglans och älskade att umgås med dem. På detta byggde Lubjankas beräkning.
Olga Tjechova blev en ofta sedd gäst i Hitlers och Görings salonger och dessutom en av Eva Brauns närmaste vänner. Hitler lät aldrig Eva Braun delta i officiella sammanhang, här var Olga Tjechova hans ständiga ledsagare. Hans förtroende för henne gick så långt att han inte ens tvekade att diskutera den pågående krigföringen i hennes närvaro. Det finns uppgifter som tyder på att det var hon som förvarnade Kreml om tyskarnas massiva pansarattack mot Kurskbågen 1943 efter att ha fått nyheten serverad av Führern själv. Hennes roll i Lubjankas planer att mörda Hitler vid årsskiftet 1942-43 förtjänar en särskild kommentar.
Mannen som skulle utföra uppdraget hette Igor Miklasjevskij. Han skulle låta sig tas tillfånga av de tyska trupperna. Förutsättningen för framgång var Olga Tjechova som rörde sig ohindrat i kretsarna kring Hitler. Ett stort problem var att hitta ett sätt att informera uppdragsgivarna i Lubjanka om att Igor nått fram till Berlin. På grund av uppdragets delikata natur vågade man inte tillgripa sedvanlig rapportering per radio, minsta felsteg kunde omintetgöra planen.
Det var ingen hemlighet att den hemliga rapporteringen från Tyskland till Sovjet och åter framför allt gick via det neutrala Sverige. Stockholm blev i praktiken en knutpunkt i trafiken som leddes av makarna Zoja och Boris Rybkin. Zoja organiserade kurirposten till och från Sovjet medan Boris underhöll sitt svenska kontaktnät, vilket bland annat inkluderade Karl Gerhard, en viktig kugge för Moskva genom sin popularitet som öppnade alla dörrar för honom – hovets inte minst.
Tillgängliga arkivuppgifter och minnesanteckningar antyder att kontakten med den tilltänkte attentatsmannen Igor Miklasjevskij skulle upprätthållas via Stockholm. Den person som slutligen överlämnade informationen att Miklasjevskij lyckligen anlänt till Berlin var en annan av tidens stora filmstjärnor och en av Hitlers favoriter, nämligen Zarah Leander. Zoja Rybkina har i sin delvis uppdiktade memoarbok ”Nu kan sanningen sägas” hävdat att kuriren var en svensk affärsman som värvats speciellt för detta uppdrag. Zarah Leanders roll var då ännu okänd. Men en nyvärvad agent kunde omöjligen anförtrotts en uppgift av detta slag, risken att hela operationen skulle misslyckas var för stor.
Den sovjetiske tidningsmannen och diplomaten Valentin Berezjkov, som arbetade som tolk åt Molotov vid förhandlingarna med de nazistiska ledarna 1940, har berättat att vid varje mottagning för Molotov där Führern deltog befann sig Zarah Leander vid hans sida. Ambassadör Dekanozov visste därmed att han hade en ovärderlig agent i maktens innersta cirklar.
Vi har dessutom tillgång till en förstahandskälla som kompletterar arkivhandlingarnas uppgifter. Pavel Sudoplatov, en av underrättelsetjänstens chefer, gjorde före sin död en serie bandinspelningar med
personliga minnen som han dock inte hann skriva ut och publicera. Kortfattat men i otvetydiga ordalag berättar Sudoplatov att Zarah Leander redan före kriget värvats som sovjetisk agent med täcknamnet Rose-Marie och dessutom var hemlig medlem i svenska kommunistpartiet. Det har hävdats att hennes partibok alltjämt förvaras i underrättelsetjänstens utrikesavdelnings arkiv i Moskva, vilket skulle utgöra ett bevis på hennes kontakter med Sovjets spioncentrum.
Dessa uppgifter lär dock aldrig officiellt bekräftas av Lubjanka. ”Arkivet saknar uppgifter om ärendet”, brukar det heta i svaren från FSB:s informationstjänst. Berias son Sergo, som nyligen avled, förklarade att han med bestämdhet visste att ”hundratals namn på agenter över huvud taget aldrig infördes i säkerhetstjänstens kartotek. Far ansåg att en hemlig toppagent aldrig borde figurera i registren, det var alltför riskabelt”. Vi kan med andra ord vara säkra på att de som bevisligen var agenter och som saknas i kartoteken hade extraordinära uppgifter.
Zarah Leander var trots sina flitiga resor mellan Stockholm och Berlin någonting mer än en vanlig kurir. Hon blev ofta inbjuden till tyska legationen, där hon umgicks med ambassadören och hans höga gäster från Tyskland. Samtidigt samlade hon information som enligt Sudoplatov ”hjälpte oss att få en bild av situationen i Norden och av de engelsk-amerikanska och tyska intressena i detta område”.
Det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander skulle ha gått Sovjetunionens ärenden för pengar. Den hemliga partiboken, som var allt annat än obligatorisk och snarare en belastning för en hemlig agent, vittnar om att hennes handlingar hade ideologiska motiv. Låg det kanske en dold mening bakom titeln på hennes storsäljare ”Die Rose von Novgorod”? Zarah hade dessutom inget behov av pengar – hon var Tysklands utan jämförelse högst betalda artist med en årsinkomst på en halv miljon riksmark.
Översättning: Bengt Samuelsson
