Vid sin död 1954 betraktades Frans G Bengtsson ännu, inte minst i denna tidning, som en av Sveriges främsta författare. Hans konstfullt rimmade poesi om flydda tiders skönhet citerades med välbehag av lundensiska esteter. Hans spränglärda och stilistiskt utmejslade essäer om historiska ämnen var obligatorisk läsning i bildade borgarhem, liksom hans monumentala bok om Karl XII. Men framför allt hade hans stora vikingaroman, ”Röde Orm” (1941-45), vunnit publikens hjärtan och översatts till många språk.

Under senare decennier har Bengtssons rykte flagnat. Visst älskas han ännu i Skåne och bland vikingatidens många vänner, men vänsterintellektuella och modernister har ofta fnyst föraktfullt när denne kulturkonservatismens grand seigneur kommit på tal. I det socialdemokratiska folkhemmet har han förefallit lika malplacerad som en dront i en hönsgård eller en romersk kejsartron bland Ikea-möbler.


Nu stundar dock andra tider, och det verkar som om en Bengtsson-renässans kanske ändå är på gång. ”Röde Orm” har kommit ut i serieversion och skall snart bli film igen (den förra filmen var tyvärr ett pekoral) men skall framför allt ges ut på nytt i bokform med förord av Erik Andersson, samme utmärkte författare som nyöversatt ”Ringarnas herre” och ”Ulysses”. Och Ribbingsfors herrgård i Västergötland, där Frans G Bengtsson bodde mot slutet av sitt liv och bland annat skrev sin vikingaroman, har rustats upp till ett konferenscentrum, där man kan beskåda författarens arbetsrum och, ute på gårdsplanen, den tusenåriga ek som utgjorde ämnet för en av hans sista essäer om konsten att åldras med värdighet.

Den vackert belägna herrgården har efter renovering återinvigts denna höst med ett symposium om Bengtssons liv och verk. Som värdar fungerade Göteborgs universitet i samarbete med Skaraborgs kommunalförbund och Gullspångs kommun, som hoppas på västgötsk kulturturism. Det hoppet är säkert inte förgäves. Varför skulle inte Frans G Bengtssons vikingar Orm och Toke kunna dra turister liksom Jan Guillous medeltidshjälte Arn Magnusson?


Under symposiet kunde man höra föredrag av Erik Andersson och Göran Hägg om den bengtssonska essäkonsten. Lundaprofessorn Eva Hættner Aurelius talade om hans lyriska skaldestycken, som också framfördes i nykomponerade tonsättningar av trubaduren Martin Bagge. Frans G Bengtssons omfattande bibliotek, som numera överförts till Gullspångs kommunbibliotek, förevisades av en lokalt förankrad Bengtssonkännare, Sune Jakobsson.

Själv hade jag fått uppdraget att tala om Bengtssons förhållande till ”Röde Orms” historiska miljö och källor, i första hand de isländska sagorna. Ämnet visade sig vara mer komplicerat än jag först trodde, främst därför att Bengtssons inställning till sitt ämne tycks ha varit ambivalent och underkastad stora förändringar. Detta hänger i sin tur samman med att historikernas syn på vikingarna har ändrats minst lika mycket under årens lopp som synen på Frans G Bengtsson själv.


När han var ung, i 1900-talets början, uppfattades ännu vikingarna rätt allmänt som romantiska figurer från Nordens fornstora dar, ej sällan som ädla hjältar i stil med Frithiof i Tegnérs ”Frithiofs saga”. Man nalkades dem med beundran och respekt, och så gjorde även Frans G Bengtsson. Denna hans inställning är särskilt tydlig i en tidig essä med titeln ”Egil Skallagrimsson på svenska”, ursprungligen publicerad som understreckare i Svenska Dagbladet, senare omtryckt i samlingen ”Silversköldarna” från 1931. Här skriver han poetiskt om den isländske vikingaskalden och sagahjälten Egil Skallagrimsson, vars ättesaga vid denna tid nyöversatts till svenska:

”Han är vis, stum och mycket gammal; inte gammal i kronologisk bemärkelse, inte heller i betydelsen primitiv och oartikulerad, utan gammal på samma sätt som bergen och haven äro gamla, som om han hade kvar förbindelsen med Nifelhem och med stranden där Ask och Embla växte och med en värld där ännu inga gudar fötts.”


Lägg märke till den närmast sakrala vördnad som präglar denna karakteristik av Egil, en av sagalitteraturens mest brutala slagskämpar! Däremot gisslas utan minsta förbarmande den svenske sagaöversättaren, filologen Per Wieselgren, som ur Bengtssons synvinkel begått det oförlåtliga brottet att trivialisera det sublima i Egils saga genom att använda modernt talspråk. Wieselgren har nämligen, enligt Bengtssons åsikt, förvandlat den isländska sagans rena och kraftfulla stil till ”kindergartenjoller, backfischslang och pigprosa”. Att översätta en isländsk ättesaga på Wieselgrens sätt är, skriver Bengtsson, som att klä sig i nattrock och tofflor när man är bjuden till frackmiddag. Jämförelsen är typisk för en gammaldags gentleman med viktorianska ideal, och det var nog en sådan Bengtsson vid denna tid ville vara. För denne skånske bondson, vars studier i ungdomen bekostats av en dansk baron och godsägare, gällde det att uppträda med grandezza, i skrivandet lika väl som i sällskapslivet.


Kritiken mot Wieselgren framstår numera som våldsamt överdriven. I själva verket hade den stackars översättaren bara gjort ett högst välmotiverat försök att befria den fornisländska sagan från dess pompöst götiska och stelbent 1800-talsromantiska språkdräkt för att i stället lyfta fram den muntlighet och enkla framställningskonst som utmärker det isländska originalet. Låt vara att han ibland gick för långt i sin ambition att låta modern, men Wieselgrens principer för översättning av fornisländsk text ligger faktiskt närmare nutidens än de principer som Frans G Bengtsson hyllade ännu i 30-talets början.

Efter hand blev dock vikingarna avromantiserade i svensk historieforskning, inte minst tack vare bröderna Weibull och deras elever. De hyllades inte längre som hjältekrigare och stora skalder utan beskrevs i stället som handelsmän och entreprenörer, understundom också som råa busar och våldsmän. Frans G Bengtsson var till att börja med föga imponerad av den weibullska skolans omvärderingar. ”Av Weibulls läser jag helst frökatalogen”, lär han ha yttrat vid något tillfälle.


Inte desto mindre tycks han så småningom ha tagit intryck av Weibullskolans nya syn på vikingatiden, samtidigt som han reagerade negativt på de tyska nazisternas brutala lansering av olika ”germanska” hjältegestalter. Hans politiska åskådning blev under 30- och 40-talen mer demokratisk och liberal, även om han fortfarande framstod för de flesta som kulturkonservativ. I de senare essäsamlingarna, och inte minst i den starkt kritiska Karl XII-biografin, kan man märka hur den medelålders Frans G Bengtsson frigör sig från sin ungdoms romantiska myter. Efter hand anlägger han en ironisk hållning till varje form av hjältedyrkan. Den hållningen är tydlig också i ”Röde Orm.”

Redan i prologen, ett satiriskt mästerstycke som han skickade i manusform för godkännande till sin vän Ingvar Andersson (en historiker som stod Weibullskolan nära), skildras vikingatidens Göinge som en plats där ekonomin betyder mer än götisk vikingaheroism. Kristna missionärer värderas bland göingarna efter det pris de betingar på marknaden i utbyte mot oxar och bäverskinn. Och eftersom prästerna föredrar att predika religion framför att bryta sten och mala korn, vållar de sina husbönder ”så stor förtret, att göingarna snart inte kunde få ett par treårs smålandsoxar för en fullgod präst utan en mellangift av salt eller vadmal”.


Inte heller bokens huvudpersoner, vikingarna Orm och Toke, framstår som hjältar i götisk-romantisk stil utan snarare som oborstade antihjältar, ofta komiska i sin naivitet och trohjärtade kärlek till mat, dryck, handelsvaror, silver och fagra kvinnor. Dock är de i grunden renhjärtade och hyggliga, inte sadistiska våldsmän som vikingarna i Halldór Laxness radikalt naturalistiska kämpasaga ”Gerpla”, där spädbarn spetsas på spjut och vikingakungen Olav digre skildras som en nazistisk Gauleiter av värsta sort.

Orms och Tokes äventyr i västerled och österled skildras däremot av Frans G Bengtsson med en godmodig berättarglädje som gör att de vinner läsarnas hjärtan, särskilt när de kommer hem från sin vådliga resa och äntligen får fira jul med fläsk, öl och blodkorv hos kung Harald Blåtand. En ofta citerad höjdpunkt är denna:

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.

– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.

– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”


Som källor till sin äventyrsberättelse har Frans G Bengtsson använt sig av många medeltida krönikor men framför allt Snorre Sturlassons ”Heimskringla” och annan fornisländsk sagalitteratur. Sagorna har fungerat som stilistiska förebilder och återges ibland nästan ordagrant i texten, så till exempel under julfesten hos Harald Blåtand, då en av gästerna återberättar en berömd episod ur ”Heimskringla”: den där jomsvikingarna, efter att ha besegrats i sjöslaget vid Hjörungavåg, sitter uppradade på en stock och blir halshuggna en efter en, tills en av dem finner på ett lika smart som grymt sätt att undslippa bödelsyxan (hur det går till skall inte här avslöjas).

Vad man kan observera är att Frans G Bengtsson i sin återgivning av denna och andra sagaepisoder ingalunda använder sig av det högstämda språkbruk som han tidigare förordat i sin nedgörande kritik av Per Wieselgrens översättning av ”Egils saga”. Tvärtom: det vimlar av vardagliga och burleska formuleringar som om Bengtsson beslutat sig för att verkligen uppträda i nattrock och tofflor i stället för högtidsdräkt. Det som hos Snorre framstår som heroiskt och storslaget förvandlas i ”Röde Orm” till något som ibland närmar sig studentspex. ”Det märks att Orm och Toke har legat i Lund”, brukade min pappa säga.


Uppenbart är att Frans G Bengtsson fått en mer avslappad och samtidigt mer lekfull inställning till vikingavärlden sedan han skrev sin essä ”Egil Skallagrimsson på svenska”. Han tog också med åren avstånd från Gobineaus övermänniskotankar som påverkat honom i ungdomen, sedan han med fasa sett vad denna typ av ideologi kunde leda till i nazistisk regi. I hans senare essäistik och i självbiografin ”Den lustgård som jag minns” finns det nostalgiskt tillbakablickande draget kvar, men knappast längre den militärromantik och hjältedyrkan som ibland tar sig besvärande uttryck i hans tidiga verk.

Det som däremot aldrig överger honom är lärdomen, berättarglädjen, den stilistiska elegansen, kvickheten och den genomskådande blicken. Därför blev det också möjligt för kulturradikala intellektuella som Ivar Harrie och Hasse Alfredsson att hylla hans författargärning, trots att namnet Frans G Bengtsson för andra kulturradikaler framstått som en symbol för nattsvart reaktion.

I mejeriet på Ribbingsfors blev det tydligt att det nu våras inte bara för ”Röde Orm” utan för hela författarskapet, dock särskilt för de sena verken. Må Orm och Toke fröjda sig i Valhall och dricka en öl till sin mästares minne!