Den globala kampen mot narkotika har pågått i över ett århundrade. Redan 1878 antog det engelska parlamentet Opium act i ett fåfängt försök att begränsa det utbredda missbruket i Indien och i övriga delar av det brittiska imperiet. 1914 röstade den amerikanska kongressen för Harrison act, en lag som kriminaliserade allt ickemedicinskt bruk av kokain och opiater. I 1923 års svenska narkotikakungörelse förbjöds all tillverkning och försäljning av opium, morfin, heroin och kokain som inte skedde i medicinskt syfte.

1971 förklarade president Nixon krig mot knarket och tillkännagav att USA skulle tillgripa alla tänkbara metoder för att utplåna odlingar och förädlingsindustrier överallt i världen. Samma år skapades UNFDAC (United Nations Fund for Drug Abuse Control), ett FN-organ med uppdrag att starta utvecklingsprojekt och lansera alternativa grödor för bönderna i de koka- och vallmoproducerande länderna. FN:s mål är att skapa en drogfri värld.

Vad är resultatet? Enligt en aktuell uppskattning har USA satsat mer än 500 miljarder dollar på kriget mot knarket från 70-talets början till 2007. Under samma period har världens opiumproduktion närapå niodubblats från 1066 ton 1970 till ungefär 8800 ton 2007 enligt rapporter från FN-organet UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime). Trots att USA har flygbesprutat åtminstone 150000 hektar kokafält varje år i de andinska länderna Colombia, Peru och Bolivia har den produktiva arealen snarast ökat och skörden uppgick 2007 till 932 ton kokain. Antalet amerikaner som uppger att de prövat en illegal drog har stigit från fyra miljoner 1970 till anmärkningsvärda 112 miljoner år 2003. Ungefär fem procent av världens vuxna befolkning – 200 miljoner människor – kan klassas som knarkare idag. De senaste åren har ungefär 290 ton kokain smugglats in i USA och 250 ton till EU-länderna.

Har förbudslinjen misslyckats? Kan man rentav dra slutsatsen att det USA-ledda kriget mot knarket varit kontraproduktivt? En historisk jämförelse kan rimligtvis kasta ljus över nolltoleranspolitikens effekter. Under det amerikanska spritförbudets år, från 1919 till 1933, gick hela alkoholhanteringen som bekant under jorden. Förbudet reducerade i och för sig alkoholkonsumtionen en smula, men genererade å andra sidan ofantliga rikedomar till den kriminella sektorn. Gangsterkrigen rasade på gatorna i New York och Chicago. Mordfrekvensen rusade i höjden. Floder av svarta pengar spreds som metastaser i samhällskroppen och hotade, precis som i vår tids knarkstater, att korrumpera allt i sin väg. Under det senaste decenniet har en lång rad experter och inflytelserika politiker, som den kontroversielle förre Londonborgmästaren Ken Livingstone, tagit bladet från munnen och krävt att alla droger ska legaliseras.

Problematiken aktualiseras i ett par nya verk. Ett exempel är den informationstäta boken Opium: Uncovering the Politics of the Poppy (Harvard University Press, 256 s) av den franske narkotikaexperten Pierre-Arnaud Chouvy, för närvarande verksam på det regeringsstödda forskningsinstitutet CNRS (Centre National de la Recherche Scientifique) i Paris.

Opiumvallmoproducenterna i tredje världen drivs endast i undantagsfall av girighet, skriver Chouvy. Föreställningen om cyniska och vinstmaximerande bönder är en seglivad myt som endast bidrar till att dölja de verkliga förhållandena. Fattiga småbönder, som saknar alternativ, ser sig ofta tvingade att satsa på vallmo som en sista utväg för att hålla svälten från dörren. Merparten av alla odlingar återfinns i länder som drabbats av långvariga krig och en massiv förstörelse som raserat samhällets infrastruktur.

1906 producerades 41624 ton rent opium i världen, konstaterar Chouvy. Ungefär 85 procent (35364 ton) av opiet framställdes i det utarmade Kina som drabbats av katastrofala inbördeskrig och kolonial utsugning under mer än 60 år. 1970 kom nästan hälften (47 procent) av världens opium från de perifera och konfliktdrabbade Shanstaterna i norra Burma. Sedan dess har vallmoodlingen i ”gyllene triangeln” reducerats dramatiskt och 1991 gick Afghanistan om Burma som världens största producent. År 2007 kom sensationella 93 procent av den illegala världsproduktionen från det krigshärjade Afghanistan.

I en UNODC-rapport, publicerad 2006, hävdade rapportförfattaren att en afghansk bonde kan tjäna uppskattningsvis 5400 dollar på ett hektar opievallmo, men bara en tiondel av det beloppet om han istället besår samma areal med vete. De siffrorna är missvisande, skriver Chouvy. Vallmo kräver mycket riklig tillgång på säsongsarbetskraft som snabbt kan förvandla odlingsföretaget till en förlustaffär. På ett hektar växer det mellan 60000 och 120000 vallmoplantor. Under den korta skördesäsongen, som pågår under två hektiska veckor, ska var och en av de hundratusentals frökapslarna snittas manuellt åtminstone fyra – kanske upp till sju – gånger. Sedan ska den torkade mjölksaften skrapas av från varenda kapsel.

Före krigsutbrottet 1979 odlade afghanerna bland annat fikon, dadlar, pistagenötter, mandel, grönsaker, snittblommor och citrusfrukter för avsalu. I synnerhet mandeln och pistagenötterna ger normalt sett lika hög bruttovinst per hektar som vallmo men till avsevärt lägre arbetskraftskostnad, skriver Chouvy. Under den 30-åriga konflikten har dock många frukt- och nötodlingar torkat bort och förstörts sedan konstbevattningsanläggningarna raserats av de krigförande kontrahenterna. En jämförbar strukturkris drabbade befolkningen i Shanstaterna under andra världskriget. När exportmöjligheterna till västvärlden blockerades, på grund av kriget i Europa och den japanska ockupationen, tvingades bönderna överge sina teodlingar för att istället satsa på vallmo för att trygga sin överlevnad. Till dessa ekonomiska motiv ska läggas hotet från krigsherrar som gärna vill byta heroin och andra illegala droger mot vapen på den svarta marknaden.

Chouvys dom över det USA-ledda kriget mot narkotikan är hård. Den ensidiga satsningen på flygbesprutningar och militära maktinstrument har drivit de hjälplösa bönderna djupare ner i fattigdom och ett ännu större beroende av de kriminella syndikat som traditionsenligt betalar förskott på nästa års skörd. Bönderna hamnar mellan Skylla och Charybdis. Om de avstår från vallmoodling står svälten för dörren. Skuldsättningen till knarkbaroner och krigsherrar fördjupas. Om de istället fortsätter att odla vallmo, helst på många spridda fält, finns åtminstone chansen kvar att någon del av skörden kan räddas från besprutning. Med hänvisning till dessa grundförutsättningar på den lokala nivån drar Chouvy slutsatsen att den narkotikabekämpningsstrategi som världssamfundet tillämpat under den senaste 40-årsperioden varit både kontraproduktiv och upprörande inhuman. Besprutningar och andra repressiva åtgärder måste kombineras med infrastrukturprojekt och satsningar på alternativa inkomstkällor. Den amerikanska politiken i Afghanistan sedan 2001, som drivit många desperata landsbygdsbor i armarna på talibanerna, kan knappast beskrivas som funktionell.

Det militanta knarkkrigets tillkortakommanden i Afghanistan och i de andinska staterna får dock inte skymma det faktum att många länder varit framgångsrika i kampen mot drogproducenterna. 1950 iscensatte den nya kinesiska kommunistregimen en hårdhänt kampanj mot odlare, distributörer och missbrukare som ett decennium senare hade utplånat det mesta av verksamheten. 1955 utfärdade den iranska shahregimen, efter påtryckningar från USA, ett totalt förbud mot opium. Chouvy redovisar den framgångsrika antidrogpolitiken i en lång rad asiatiska länder, från Turkiet i väster till Indokina. I Thailand, för att ta ett exempel, har många bönder övergått till att odla blommor som ger mångdubbelt högre inkomster. Begreppet ”gyllene triangeln” har förlorat sin innebörd. De samband mellan krig, samhällelig anarki och illegal narkotikaproduktion som Chouvy förfäktar är ovedersägligt.

Om den globala knarkproblematiken handlar också den nya debattboken Kokain (Norstedts, 525 s) som författats av de två svenska journalisterna Lasse Wierup och Erik de la Reguera. Kriminalreportern Wierup har tidigare skrivit de uppmärksammade verken ”Svensk maffia” och ”Infiltratören” som behandlar den organiserade brottsligheten och det svenska rättssamhällets tandlösa försvarsmekanismer. de la Reguera är DN:s korrespondent i Latinamerika.

”Kokain” kan beskrivas som en idealtypisk reportagebok. Författarna reser runt i Mexiko och i de tre andinska länderna för att kartlägga den aktuella situationen. Intervjuer med kokaodlare och de kriminella ligornas fotsoldater kompletteras med historiska tillbakablickar och statistiska uppgifter. De latinamerikanska reportagen varvas också med besök på kända innekrogar i Stockholm och informativa samtal med en lång rad svenskar som brukat kokain. Författarna rekapitulerar också ett antal uppmärksammade kokainaffärer och listar många kändisar som löpt gatlopp i kvällstidningarna sedan 80-talet.

Den bild av situationen i Latinamerika som Wierup och de la Reguera förmedlar känns bekant. 2009 dödades, för att ta ett exempel, 7700 personer i det pågående kriget mellan knarkkartellerna i Mexiko. Kampen om det vita guldet har också utlöst en av världens värsta flyktingkatastrofer i Colombia med fyra miljoner människor som tvingats fly från sina hem. Men trots att situationen successivt förvärrats sedan 70-talets början finner författarna ett och annat ljus i mörkret. I januari 2009 antog Bolivias parlament en ny författning som ger kokabusken grundlagsskydd. I mars samma år, på FN:s narkotikamöte i Wien, krävde president Evo Morales att kokabladet ska tas bort från FN:s lista över narkotikaklassade ämnen och att lagstiftarna ska skilja mellan kokaderivat och illegalt kokain. Kokateets uppiggande effekter kan jämföras med kaffe. Inget hindrar att kokaderivaten godkänns som naturläkemedel. Legala avsättningsmarknader för koka kan, tillsammans med alternativa grödor och jordreformer, befria bönderna från knarkkartellerna strypgrepp. Kanske kan kokabladen, precis som det brasilianska rörsockret, utnyttjas som råvara vid miljövänlig etanoltillverkning?

Wierup och de la Reguera ansluter sig, så vitt jag kan förstå, till de forskare och opinionsbildare som bland annat hävdar att den onyanserade svenska skräckpropagandan mot droger varit kontraproduktiv. Väldigt många ungdomar provar på olika berusningsmedel några gånger för att stilla sin nyfikenhet och går sedan vidare i livet. Enligt den amerikanska beroendeforskaren James C Anthony blir ungefär en av 20 kokainanvändare beroende om de tagit kokain regelbundet i två års tid. Felaktig upplysning som de flesta genomskådar kan få ungdomarna att slå dövörat till och inte lyssna på de relevanta varningarna. I dagens globaliserade värld måste även svenskar lära sig hantera nya droger på samma sätt som alkohol.

Författarna till de läsvärda böckerna ”Opium” och ”Kokain” tycks vara överens. Det USA-ledda knarkkriget har misslyckats – precis som kampen mot alkoholen under 20-talet. De flesta av världens bönder avstår uppenbarligen gärna från koka- och vallmoodlingar om realistiska alternativ står till buds. Men det löser självfallet inte problemet med syntetiska droger som amfetamin. Til syvende og sidst drivs ju all illegal drogproduktion av den enorma efterfrågan på olika berusningsmedel som ständigt reproduceras i den köpstarka industrialiserade världen.