Begreppet ”Totalt krig” löper, som alla andra populära begrepp, en permanent risk att förlora sin mening: det är antingen alltför tillämpbart – i någon mån är alla moderna krig, som Churchill hävdade, totala – eller också så precist definierat att inget faktiskt krig förmår uppfylla alla kriterier. Det and­ra världskriget, det kvintessentiella totala kriget, var förvisso totalt för Storbritannien, Tyskland och Sovjetunionen – men var det, till exempel, totalt för USA?

En ytterligare svårighet begreppet delar med andra av likartad popularitet är en grundläggande vaghet. Vad är det egentligen som är totalt i ett totalt krig? Erich ­Ludendorff beskrev i sin bok ”Der totale Krieg” (1935) hur den nya tidens krig ”inte bara är en angelägenhet för stridskrafterna, utan också omedelbart berör samtliga enskilda liv och själar i de krigförande folken”. Krigsskådeplatsen i egentlig mening hade, enligt Ludendorff, expanderat och omfattade numera de krigförande folken som helhet: folken var mål för krigshandlingar i lika hög grad som de militära förbanden. ”Kabinettskrigens tid och tiden för krig för begränsande politiska mål”, hävdade Ludendorff, ”är förbi.”

Men även om så oftast är fallet, behöver inte den totala mobiliseringen, de totala målen och den totala krigföringen hänga ihop: de sena bombningskampanjerna i Vietnamkriget illustrerar hur total för­störelse kan gå hand i hand med insikten om de totala krigsmålens orimlighet. Också i det totala kriget finns det utrymme för relativa faktorer.

Som alla utslitna begrepp torde emellertid ”det totala krigets” långvariga popularitet bero på att begreppet motsvarar en förändring som faktiskt kan iakttas. Den var kanske motsägelsefull och kunde ta sig olika former, men den var inte desto mindre en förändring: kriget både expanderade och marginaliserades. Det marginaliserades, i och med att det kom att ses som ett undantagstillstånd och inte som ett normalt inslag i staternas förhållande till varandra; det expanderade, i och med att kriget – när det faktiskt utkämpades – omfattade en större del av befolkningen, krävde en större uppoffring och ett större engagemang, utfördes mer urskillningslöst och hade mer långtgående mål. Om denna historiska förändring handlar David A Bells bok The First Total War: Napoleon’s ­Europe and the Birth of Modern Warfare (Bloomsbury, 432 s).

Enligt Bell, som undervisar i fransk histo­ria vid Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, var det första totala kriget inte första världskriget eller amerikanska inbördeskriget, något man annars lätt skulle ha kunnat tänka sig. Det var snarare den serie av krig som utkämpades i och av Frankrike under åren mellan revolutionen och Wienkongressen. Detta var det första krig, menar Bell, som inte uppfattades eller utkämpades som en naturlig och ofrånkomlig del av den politiska verkligheten. I stället sågs det som ett extraordinärt inslag i historien. Extraordinära händelser krävde emellertid rimligtvis både extraordinära resurser och extraordinära målsättningar – och därmed var det totala kriget fött.

Något illvilligt skulle man kunna hävda att detta argument är helt i linje med vad militärhistorikern Jeremy Black har kallat ”den alltför typiska vanan hos historiker, att hävda att just det de arbetar med är särskilt viktigt”; historiska revolutioner lokaliseras därför olika av olika historiker, men i allmänhet, som av en händelse, inom deras respektive specialländer och special­perioder.

Bells argument är, emellertid, i stor utsträckning det samma som en gång framfördes av några av krigens mest betydande samtida – bland dem tidernas kanske mest berömde (om än inte nödvändigtvis mest läste) krigsteoretiker, Carl von Clausewitz. ”Dagens krig”, skrev han, ”är ett allas krig mot alla. Det är inte kungen som för krig mot en annan kung, inte en armé mot en annan armé, utan ett folk som för krig mot ett annat, och kungen och armén är inneslutna i folket.”

Detta nya krig, folkets krig, måste gestaltas på ett nytt sätt, och först och främst utkämpas av en ny sorts styrkor: den gamla, misskrediterade aristokratiska militära strukturen fick ge plats för ett nytt ideal; det krigförande folket eller allmänna krigsuppbådet – den så kallade levée en masse – blev verklighet. Slagen, som under 1700-talet hade utkämpats i ­liten skala, och helst inte alls, blev stora och epokgörande affärer där inte bara ett stycke territorium utan en stats hela existens stod på spel. I slaget vid Leipzig 1813 deltog över en halv miljon soldater, av vilka omkring en tredje­del dödades eller sårades under slagets gång. Och militära värderingar och normer ­letade sig in också hos den del av allmänheten som inte deltog i krigföringen: militarismen uppstod, menar Bell, i samband med franska revolutionen och bidrog till att legitimera Napoléon Bonapartes militärkupp 1799.

Vad Bell försöker göra är emellertid mer avancerat än att bara samla och återge dessa taktiska och mentala noviteter; han försöker också spåra deras framväxt, och denna del av ”The First Total War” är den mest vågade och samtidigt mest stimulerande.

”The First Total War” är, titeln till trots, inte militärhistoria – åtminstone inte militärhistoria i den form som för tillfället är den gängse, enligt vilken det verkligt intressanta är truppförflyttningar, enskilda slag, spännande personligheter och massiva umbäranden. Bells intresse är snarare vad man skulle kunna kalla krigets idé- och kulturhistoria. Krig utkämpas på ett nytt sätt, skulle man kunna sammanfatta hans argument, när en ny uppfattning om vad krig är och ska vara har utvecklats. Vad de snävare militärhistorikerna studerar är alltså reflektioner av vad filosofer, författare och statsmän har tänkt och skrivit decennier om inte sekler tidigare.

Den nya tanke som Bell följer genom ­bokens första del är upplysningens föreställning om krig. Liksom mycket av det som hade tagits för givet hamnade kriget i ett nytt ljus: där man tidigare hade sett nödvändighet, såg man nu en plåga för mänskligheten; där man tidigare hade sett en normal mänsklig aktivitet, såg man nu något som både kunde och borde förebyggas, och som inte hade någon plats i ett upplyst samhälle. Därför separerades krigföringen från det normala samhällslivet. Därför uppfattades krig som historiska undantag, för vilka väldigt starka skäl måste ges om de överhuvudtaget skulle utkämpas.

Vad har detta med totalt krig, med de båda världskrigen, att göra? En hel del, menar Bell. 1900-talets våldsutbrott är inte bara, eller ens främst, ett tecken på upplysningstänkarnas bristande insikt i människans natur; de är inte ens resultaten av den ­nationalistiska ideologi som den franska revolutionen introducerade.

De moderna totala krigen är snarare, menar Bell, resultatet av den nya krigskultur som utvecklades i och med upplysningens avnormalisering av krig. ”De intellektuella förvandlingarna i samband med upplysningen”, skriver Bell, ”tillsammans med den politiska jäsningsprocessen under åren 1789–1792, ledde till en ny förståelse av krig som möjliggjorde stridernas omvälvande intensifiering under de kommande 23 åren.” Genom att förväntningarna på vad krig måste vara och vilket mål det måste ha för att vara legitimt skruvades upp skapades ett betydande propagandatryck – och denna legitimeringsprocess ledde i sin tur till att det begränsade kriget, kriget med få och övervägande militära dödsoffer sågs som otillräckligt. (I ”det sista kriget”, kriget för att ta slut på alla krig, behöver man inte ta hänsyn till regler och förordningar.) Genom separationen av militären från det normala statslivet skapades förutsättningarna för militarismen. Genom föreställningen att alla krig var folkets krig, och därmed utkämpades av och för folken, devalverades den enskilde soldatens värde: enligt den nya krigsideologin var rentav dödsoffer något positivt. Drömmen om den eviga freden ledde, på detta vis, till det obegränsade krigets verklighet.

Som alla vågade tolkningar har också denna sina, understundom ganska uppenbara, svagheter. En av dem är den i det närmaste exklusiva koncentrationen på Frankrike. Förvisso var det de franska upplysningsmännen som gick längst i att ifrågasätta krigets traditionella roll i historien, men för det faktiska kriget hade fler parter varit nödvändiga: ett totalt krig hade krävt minst två parter beredda att föra totalt krig. Vad som hände var emellertid det motsatta: Napoleons motståndare, som mycket riktigt uppfattade kopplingen mellan ideologi och krigföring, ansträngde sig – som Bell skriver – ”för att förebygga att något liknande hans krig någonsin skulle inträffa igen”. Därför följdes inte heller detta föregivet första totala krig av någon total fred. Stabilitet och långsiktighet var förvisso Wienkongressens mål, men den kan knappast anklagas för att ha varit utopisk. Den franska regimen, inte det franska folket som helhet, ansågs av segrarna vara den ansvariga parten. Kriget hade förts mot Napoleons regering, inte mot folket – och därför undvek också segrarna att belasta det franska folket eller Napoleons efterträdare med någon allmän krigsskuld. Det slags krig som Napoleon förkroppsligade, medger Bell, föll i glömska.

Den uteslutande koncentrationen på Frankrike gör också att den allmäneuropeiska krigsupplevelsen förbises. Även om krigen kom att upplevas som i någon mån totala krig inom Frankrike, är det ingalunda säkert att så också var fallet utanför Frankrike. Som Eric Hobsbawm har påpekat skrev Jane Austen sina romaner under denna period, ”men ingen läsare som inte visste det skulle inte kunna gissa det, för krigen dyker inte upp i hennes böcker, även om ett antal av de unga gentlemän som passerar genom böckerna utan tvivel deltog i dem”. Och som Bell noterar i fråga om Preussen förblev kriget, trots försök till allmän resning, en fråga om professionella arméer ställda emot varandra. Den allmäntyska nationalismen förblev, på samma sätt, en angelägenhet för de professionella – de intellektuella.

Det kanske svagaste återkommande inslaget i Bells framställning är parallellerna till dagens krig, i synnerhet kriget i Irak. Förvisso finns det, som Bell visar, betydande likheter i fråga om hur kriget framställs av beslutsfattare och propagandister – ”kriget mot terrorismen” framställs som ett sista, extraordinärt krig mot en möjligen sista, extraordinär fiende med före­givet totala sociala, kulturella och politi­ska anspråk.

Därmed är emellertid inte sagt att det förs som ett totalt krig. Även om de ekonomiska och militära kostnaderna är avsevärda, och enligt kritikerna helt utan proportion till det aktuella hotet, är nivåerna historiskt sett inte särskilt höga Och även om förlusterna i människoliv har varit betydande är det näppeligen fallet att kriget skulle, i enlighet med Ludendorffs definition av totalt krig, beröra varje enskilt liv och varje enskild själ. Den politiska agitationen undviker i möjligaste mån att tala om uppoffringar och försakelser i det ­totala krigets intresse – en politiker som före­slog ”en nation i vapen” eller något ­liknande skulle knappast förbättra sina opinionsmässiga odds. Tvärtom betonar politiker i de berörda länderna ständigt vikten av att fortsätta leva, arbeta och konsumera som vanligt, och att de lagförändringar som genomförs i krigets namn inte på något sätt påverkar vanliga medborgare. Totalt krig må en gång ha varit modernt, men moderna krig är inte per definition totala.

Som förklaring av varför 1900-talets krig blev totala – i alla betydelser – kan alltså inte Bells tes anses alldeles tillfredsställande. Som en utmaning till radikalt omtänkande av upplysningens arv, och som en påminnelse om nödvändigheten i att integrera militärhistorien i idé- och kulturhistorien, förblir emellertid ”The First Total War” övertygande.