Den berömde körledaren Eric Ericson, som i dag fyller 90 år, har influerat körmusiken inte bara i Sverige utan i Norden, Europa, ja hela världen. Hur förändrades körvärlden av hans verk? Hur och varför kom detta att ske? Varför just i Sverige?

Dessa frågor har jag länge ställt mig. Som körledare blev jag först bekant med Ericsons verk genom hans inspelningar, sedan genom att höra Radiokören på turné i USA 1983. Mitt växande intresse för svensk musik fick mig rentav att skriva en doktorsavhandling om svensk a cappella-musik efter 1945. Frågan varför ett sådant musikaliskt framsteg skedde just i Sverige kom att bli en av utgångspunkterna i avhandlingen, som senare också blev en bok, ”The Swedish Choral Miracle: Swedish A Cappella Music Since 1945” (1998).

Eric Ericson, dirigent och körledare, 2009.
Under sin tid på Musikhögskolan blev han vän med en grupp musikaliskt mångsidiga personer, vilka kom att kallas Måndagsgruppen, eftersom de från 1944 fram till slutet av decenniet träffades på måndagseftermiddagar i kompositören Karl-Birger Blomdahls lägenhet för att disku­tera och studera musik. De var missnöjda med vad de uppfattade som en alltför konservativ utbildning på skolan. Gruppen omfattade också kompositörerna Sven-Erik Bäck, Sven-Eric Johanson, Ingvar Lidholm, ett antal andra musiker, samt musikvetaren Bo Wallner. Bäck och Lidholm kom att förbli två av Ericsons närmaste vänner.

Måndagsgruppen blev viktig för Ericson. Som Lidholm senare uttryckte det: ”Vi satt på golvet hos Karl-Birger på Drottninggatan 106 och såg oss själva, i all enkelhet, ta över alla institutioner.” Vilket var precis vad de gjorde. Sverige var musikaliskt sett ett konservativt land, men medlemmarna av Måndagsgruppen tog till sist över de främsta musikinstitutionerna och gjorde om dem. Blomdahl var professor i komposition på Musikhögskolan 1960–64 och därefter chef för SR:s musikavdelning; Lidholm var kammarmusikchef på SR 1956–65, redaktör för radions musiktidskrift Nutida Musik från starten 1954 till 1957, och därefter professor i komposition efter Blomdahl; Bo Wallner kom att bli en inflytelserik musikvetare på Musikhögskolan och efterträdde Lidholm som redaktör för Nutida Musik. Eric Ericson i sin tur blev lärare i kördirigering vid Musikhögskolan 1951 och dirigent för Uppsalas akademiska manskör Orphei Drängar samma år, samt dirigent för Radiokören 1952.

När en person dominerar de främsta institutionerna i ett land i så många år, kan man förstås förvänta sig att någonting negativt följer med allt det positiva. På grund av Ericsons dominans i Stockholm och alla resurser han hade till sitt förfogande, fanns det några andra mycket begåvade dirigenter som ingenstans hade att ta vägen. Det mest iögonenfallande exemplet på detta är Karl-Eric Andersson, en enormt begåvad dirigent, sex år yngre än Ericson, som ledde Bel Canto-kören. Han var oerhört talangfull både som dirigent och lärare, men han hade inga chanser att karriärmässigt avancera.

De kompositörer vars stil var mer konservativ (såsom medlemmarna av Samtida Musik-cirkeln, Erland von Koch, Hans ­Eklund, Jan Carlstedt och andra) hade på liknande vis svårt att få framföranden. von Koch har skrivit om detta i sina memoarer (”Musik och minnen”, 1989) i ett kapitel som han kallade ”Måndagsgruppen – Maffia och åsiktsdiktatur”, där han också ­noterade att Radiokören aldrig uppförde något av hans verk.

Detta är lika mycket ett resultat av Sveriges relativt lilla storlek och en centralisering till Stockholm under denna period, som av den ställning Ericson intog. På ­Musikhögskolan var komposition och kördirigering ett ”enkanalssystem” – en person var ansvarig för båda programmen, och under långa tider var Stockholm den enda platsen man kunde studera dessa ämnen. Det gjorde livet svårare för vissa.

Sveriges neutralitet under andra världskriget var också en bidragande faktor. Eftersom Sverige inte förlorade en hel generation begåvningar och vidare undkom de enorma skadorna på infrastrukturen som drabbade största delen av Europa, kunde ekonomin fort byggas upp. Tack vare detta kunde också många i Måndagsgruppen resa utomlands efter kriget – Ericson gjorde en betydelsefull resa till Basel där han tillbringade ett helt år med att studera ­tidig musik och följa Basel Kammer­orchester, som beställde centrala verk av tonsättare som Arthur Honegger, Paul Hindemith och Igor Stravinskij.

Eric Ericson grundade Kammarkören 1945 ihop med 16 vänner (däribland kompositören Lars Edlund och den betydande dirigenten/läraren Bror Samuelsson), främst för att sjunga madrigaler och annan musik från renässansen som de hade läst om men inte hört. Ericson har alltid beredvilligt erkänt de föregångare och lärare som varit viktiga för honom, inklusive David Åhlén som han studerat och sjungit med vid Musikhögskolan, Johannes Norrby (och hans ensemle Vocens Intimae), samt Mogens Wöldike (som kommit från Danmark i början av kriget och var känd som expert på tidig musik – han gjorde ett antal produktioner med Radiokören vid denna tid och kom att stimulera Ericsons intresse för tidig musik).

Det var emellertid ett nytt stycke – ”Laudi” – skrivet för Kammarkören av Ingvar Lidholm 1946 och uruppfört året därpå, som kom att ställa nya krav och som ledde Ericson och kören i nya riktningar. Rent tekniskt krävde stycket stor skicklighet med nya och svåra intervall. Ericson berättade i en intervju i Nutida Musik 27 att de ”höll på ett halvt år med att försöka få fason på den svåra sjätte takten i första satsen. Jag minns hur vi suckade över alla svåra intervall.” ”Laudi” påkallade också en mera dramatisk stil, då Lidholm begärde extremer i dynamiken som inte fanns i den madrigala litteraturen: ”full röst, så starkt som möjligt utan att forcera”.

Andra nya och svåra arbeten följde, av Bäck, Schönberg, Bartók, Hindemith, Milhaud, Stravinskij, och sedan den schweiziske kompositören Frank Martins ”Le Vin Herbé”, som krävde nästan ett år av förberedelser. Med i framförandet var de framträdande svenska sångarna Nicolai Gedda, Elisabeth Söderstöm, Erik Saedén och Kerstin Meyer.

1952 blev Ericson ombedd att ta över och omorganisera Radiokören. Han ersatte de flesta med medlemmar ur Kammarkören, utökade antalet sångare till 32, och började öva med dem tre gånger i veckan (Kammarkören fortsatte med en övning per vecka).

Som Ericson har sagt: ”Jag satt där med min kormästartjänst och fick order: Nu kommer Stravinskij, nu kommer Hindemith upp och vill gästdirigera sina verk med Radiokören osv – och jag skulle ju vara till pass då, och studera in allt det här. Men det innebar ju för mig oerhört in­spirerande kontakter och uppfordrande jobb.”

Ericson har alltid framhållit att repertoaren utvecklade kören: ”Jag kan nästan nämna vissa stycken, som har varit ’pinnar på stegen’ – eller, snarare, ’inmutningar’, för jag upplever det starkt så när man har lärt sig ett svårt, viktigt, bra stycke. Ja, vi tänkte naturligtvis ur Kammarkörens synpunkt på ’Laudi’ från 1947, de fyra körerna från 1953, sedan de stora verken av Stravinskij, Nono... Dallapiccola kanske framför allt, den lärde man sig läsa noter och rytmer på. Sedan har vi naturligtvis ett svenskt stycke, återigen av Lidholm (1956), som vi slet med i ett halvår. Jag har en bestämd uppfattning av, att när man ’kommer ut på andra sidan’ efter att ha gått igenom till ­exempel Lidholms ’Canto’, då är man en bättre musiker, en bättre dirigent, en bättre korist.” (Citat hämtat ur Helena Stenbäcks magisteruppsats ”Svensk körpedakogik i ett kammarmusikaliskt perspektiv”, Musikhögskolan, 1992)

Dessutom har Ericsons betoning på acappella (hans uttryckliga önskemål har varit att hans ensembler alltid ska uppföra 80 procent a cappella-musik) i sig krävt att mer uppmärksamhet riktats mot färdigheter som intonation, egalisering och ensemble.

Det tyska skivbolaget EMI insåg vilken enastående kvalitet som fanns i Ericsons körer, och beställde ett fyra skivors lp-set med titeln ”Europäische Chormusik aus fünf Jahrhundert” som kom ut 1971. Detta föranledde Ericson att turnera och sedan, med både Kammarkören och Radiokören, att spela in många av de stora verken för acappella-kör. Det blev en enorm framgång, han belönades med flera priser och fick ge ut en andra samling, ”Virtuose Chormusik” 1978 (båda samlingarna finns återutgivna på cd). Inspelningarna hjälpte till att sprida kännedom om Ericsons verk runtom i världen, och tack vare den höga nivå som dessa inspelningar höll fick de ett stort inflytande på andra kördirigenter och körer.

En central del av Ericsons insatser har utgjorts av undervisning, omfattande fyra decennier på Musikhögskolan. Mellan 1953 och 1991 undervisade han såväl kyrkomusiker som musiklärare och kördirigeringsstudenter – 40–50 studenter per år. Som Lennart Reimers har påpekat hade Sveriges körförbund 503 medlemmar år 1933, av vilka 40 hade examen från Musikhög­skolan – medan Ericson under sin tid där undervisade mer än 1500 körledare. Följaktligen hade han ett enormt inflytande på dirigenter i Sverige.

När Ericsons sångare och elever gick vidare och ledde sina egna körer, uppförde de mycket av Kammarkörens och Radiokörens ­repertoarer. Detta höjde också standarden på många körer, vilket är ett av skälen till körsångens höga nivå i dagens Sverige. Inflytandet begränsar sig inte heller bara till Sverige eftersom många dirigenter från andra länder har kommit hit för att arbeta med Eric Ericson. Sedan han 1983 pensionerades från Sveriges Radio har Ericson gjort en mängd resor utomlands för att ge så kallade master classes och för att gästdirigera. Utländska körer har också inspirerats av Ericsons modell, som den enastående franska kören Accentus, dirigerad av Laurence Equilbey.

Ericson har länge kämpat för en ny ­repertoar för a cappella-körer, vilket har utgjort en viktig del av hans arbete. Det råder ingen tvekan om att de framstående verken av Ingvar Lindholm hade förblivit oskrivna om det inte varit för deras vänskap. Det finns en lång rad verk som uruppförts av Ericson eller som är tillägnade honom. Detta har medfört ett värdefullt arv. Många av Ericsons elever har också varit aktiva i beställandet av nya verk – framstående exempel från de senaste 15 åren är Robert Sund, Erik Westberg och Gary Graden. Under sina resor, sina master classes och sin gästdirigering har han också varit en ambassadör för svensk musik och svenska kompositörer runtom i världen.

På det hela taget har Ericsons karriär varit extraordinär. Han byggde upp ensembler med tekniska egenskaper som stod oöverträffade i sin tid, gjorde inspelningar som fortfarande fungerar som föredömen, stimulerade åtskilliga kompositörer att skriva a cappella, undervisade fyra decenniers körledare i Sverige och många utomlands, och har inspirerat kördirigenter i hela världen.

Översättning: Tove Österman