I mars 2005 hölls på St Antony’s College i Oxford en konferens där forskare från olika discipliner och länder kom samman för att diskutera en försummad aspekt av grekisk nutidshistoria, nämligen den stora svältkatastrofen under 1940-talet. Om Grekland under andra världskriget, de politiska och militära aspekterna av den italienska och den tyska ockupationen och det efterföljande inbördeskriget 1946–49 finns en stor och substantiell litteratur, men om den humanitära katastrofen som svälten innebar och om de hjälpförsök som gjordes av olika grupper inom och utom landet finns nästan inget skrivet alls.

Extra välkommen är således den volym med konferensbidrag som nu publiceras: Bearing Gifts to the Greeks: Humanitarian Aid to Greece in the 1940s (Palgrave MacMillan, 288 s), redigerad av professor emeritus Richard Clogg, expert på modern grekisk historia.

Uppskattningsvis 100000 människor dog i den svåra svält som utbröt under krigsvintern 1941–42, främst i Aten men också i andra städer. Axelmakterna invaderade landet 1941 och en stor del av den grekiska manliga befolkningen mobiliserades, dragdjur och fordon rekvirerades av militären och kvinnor och barn lämnades att sköta åkrar och boskap. Det tyska anfallet i april 1941 och de därpå följande rekvisitionerna av livsmedel tömde helt de grekiska förråden. Endast en liten del av Greklands areal var uppodlad och landet var beroende av import av spannmål från utlandet till mer än 50 procent. Under resten av 1941 ockuperade dessutom Bulgarien de nordöstra, bördigaste delarna av Grekland, viktiga jordbruksområden som normalt producerade en tredjedel av den grekiska brödsäden. Härtill kom en engelsk handelsblockad, riktad mot ockupationsmakterna, som satte stopp för all livsmedelsimport. Vintern 1941–42 var dessutom ovanligt kall. Katastrofen var ett faktum.

I denna högintressanta volym med specialstudier som tillsammans berikar vår bild av ett komplicerat skeende, behandlas olika aspekter av denna tid och av den hjälp som strömmade till från ibland oväntade håll. Inledningsvis analyserar Violetta Hionidou grundligt de ekonomisk-politiska orsakerna till svälten och de demografiska konsekvenserna av den, framför allt på öarna Mykonos, Syros och Chios. Hon definierar ordet svält och relaterar det till dagens svältkatastrofer på den afrikanska kontinenten. Hon kan bland annat konstatera att antalet illegitima födslar ökade mycket drastiskt: en tidigare onämnbar följd av svälten var att grekiska kvinnor bytte sex mot mat. Vad som hände med dessa kvinnor och deras barn och hur detta hanterades i ett sexualmoraliskt strängt samhälle är ett ännu oskrivet kapitel.

Elçin Macar, statsvetare från Istanbul, analyserar de turkiska hjälpaktionerna, både snabba och substantiella. Båtarna Kurtuluş och Dumlupinar med Röda halvmånens emblem gjorde flera turer med förnödenheter och det berättas att en doft av soppa spred sig över staden när båtarna anlöpte Pireus. Macar visar klart hur Turkiet och Grekland under hela 1900-talet hjälpte varandra vid stora katastrofer, extra intressant mot bakgrund av hur de två länderna hanterade sina respektive grekiska och turkiska minoriteter 1922. En planerad massevakuering av grekiska barn till Istanbul genomfördes av oklara skäl aldrig.

Om en massförflyttning av barn som där­emot blev av skriver Milan Ristović vid universitetet i Belgrad. Under inbördeskriget var den grekiska motståndsrörelsen helt beroende av hjälp från det kommunistiska grannlandet Jugoslavien, inte bara vad gällde militär utrustning utan också förnödenheter. I en svårtolkad aktion som kom att kallas paidomazoma togs cirka 11000 grekiska barn till Jugoslavien. Få återvände. Men också inom landet togs hjälpinitiativ. Organisationen Nationell solidaritet, den största motståndsgruppen i det ockuperade Grekland, hade egna hjälpprogram framför allt riktade till politiska fångars familjer och till anhöriga till motståndsmän.

Idag – med Biafra och Darfur i tanken – vet vi att bildens makt, då det gäller att skapa opinion, ofta är större än ordets. Om försöken att smuggla ut fotografier på svältens offer för att skapa internationell medvetenhet skriver A P Zannas, arkivarie på Benakimuséet i Aten, som också publicerar en sådan bildserie.

Av särskilt intresse här är den svenska fotografen Marie Mauzys bidrag ”Inter arma caritas, The Swedish Red Cross in Greece in the 1940s” där den så gott som okända historien om de svenska hjälpinsatserna dokumenteras. Mauzy är sedan många år verksam i Aten och har där bedrivit forskning i de grekiska arkiven. Sommaren 1941 hade den svenske journalisten Gunnar Cederschiöld besökt Aten och förstått vad som höll på att hända. I artiklar i Stockholms-Tidningen uppmärksammade han hungersnöden och blev på så sätt en av initiativtagarna till den så kallade Greklandshjälpen. Ett par år senare skrev han boken ”Sviker Sverige?” där han framhöll att det var Sveriges plikt som icke-krigande nation att hjälpa Europas lidande folk. Här hans egna ord: ”Jag trodde jag sett det hemskaste som fanns i denna värld: avrättningar, halshuggningar, slagfälten i Verdun, spetälska i olika grader av upplösning och afrikanska byar utdöende av sömnsjuka. Men aldrig har jag sett något som upprört mig så, som vad jag såg i Aten sommaren 1941: barnen som dog av svält utan att förstå varken hur eller varför. Som Dante i Inferno vandrade jag från den ena lidandets arbetsplats till den andra: från konsultationsklinik till barnsjukhus, från hittebarnshus till Kindergarten i fattigkvarteren, från det ena soppköket till det andra. Överallt såg jag svältande människor.”

Greklands modiga motstånd mot Mussolini i oktober 1940 (man nekade Italien passage genom landet; Nej-dagen den 28 oktober är idag nationaldag) betydde mycket för den positiva synen på Grekland. Det stod ännu inte klart att USA skulle inträda i kriget och Grekland var Englands enda aktiva allierade i Europa. Starka filhellenska stämningar rådde, elegant formulerade av Winston Churchill med orden ”today we say that Greeks fight like heroes, from now on we will say that heroes fight like Greeks”. Men det räckte inte med ord. Det stod klart att en stor insats behövdes för att rädda det grekiska folket från svält. Tanken att använda neutrala Sveriges handelsfartyg väcktes – det kom att kallas ”the Swedish plan” – och långa och invecklade förhandlingar inleddes mellan alla berörda parter (för Sverige förhandlade utrikesminister Erik Boheman), något som resulterade i att de allierade alltså gav tillstånd till att förnödenheter skickades från USA och Kanada med svenska fartyg. De vitmålade båtarna med Röda korsets emblem och ”Sverige” i stora bokstäver gavs fri lejd över Atlanten och följde, enligt de ockuperande ländernas beslut, strikta rutter genom Medelhavet. Till största delen bestod hjälpsändningarna av vete som maldes och bakades till bröd i Grekland. Livsmedlen bekostades främst av Greek War Relief Fund i Kanada och Greek War Relief Association i USA. Denna panhellenska, panamerikanska organisation skapades snabbt och effektivt av den grekiska kommuniteten (omkring 500000 år 1940) och kom att bli en inflytelserik lobby vid de förhandlingar som ledde till att engelsmännen – under stark amerikansk påtryckning – temporärt och delvis hävde blockaden och tillät den internationella hjälpen att nå fram.

Men de allierade krävde att en neutral kommission, bestående av svenskar och schweizare – vars historia saknas – skulle upprättas för att hantera distributionen av hjälpsändningarna, något som skulle förhindra att förnödenheterna hamnade i ockupanternas händer. Sveriges viktiga insats i den största humanitära hjälpaktionen under andra världskriget kom alltså inte att bestå av ekonomisk hjälp, utan av de fartyg som ställdes till förfogande samt av de 29 delegater som svenska Röda korset skickade till Grekland för att övervaka och distribuera hjälpsändningarna.

Bland dessa fanns ett antal handplockade arkeologer och klassiker som ansågs lämpliga då de kände landet och i de flesta fall talade grekiska: Axel W Persson i Uppsala som fungerade som ledare på centrala Peloponnesos och som kände både folket och topografin väl efter otaliga grävningssäsonger, Christian Callmer, Einar Gjerstad, Torgny Säve-Söderbergh, Stig Wikander och Sture Linnér. Med i gruppen – men inte som officiell delegat – fanns ­också Perssons hustru, läkaren Elsa Segerdahl-Persson, som gjorde viktiga insatser, särskilt för barnen. Ejnar Gjerstad sägs ha upptäckt att hans förmåga att klassificera och pussla ihop antika keramikfragment kom väl till pass vid genomgången av de stora sändningarna med kläder och skor som skulle paras ihop – tack var honom och hans kollega osteologen Nils Gejvall kunde många greker promenera omkring i skor av samma storlek och modell.

De andra var frivilliga unga män och kvinnor: Karl Borg, ingenjör på Svenska Tändsticksaktiebolaget, Dag Bergman, jurist (och bror till Ingmar), Bengt Helger, statistiker, och Martin Nordenström, gymnastiklärare och reservofficer. Karin Pettersson-Giavassi bodde i Grekland och var gymnastiklärare åt de kungliga grekiska barnen. Hon var inte heller officiell representant men betydde mycket, särskilt i slutskedet. Dessutom var diplomaterna Sven Allard och Knut Thyberg inblandade.

När delegaterna anlände till Grekland skickades de ut till olika delar av landet för att ta emot, övervaka och förmedla hjälpsändningarna. Tulltjänstemannen Jean Lieberg från Lund var 1944 stationerad i Thessaloniki, Greklands näst största stad. Han trodde att han skulle köra lastbil och dela ut bröd men upptäckte att han hade ansvar för en organisation som var lika stor som ett departement, 400 administratörer och tusentals frivilliga. Den unge studenten Hans Ehrenstråle hade hand om distributionen av förnödenheter i Patras-området. Till sin hjälp hade han bland annat Malmöprästen Arvid Wikerstål och en grekisk rödakorssyster. Delegaterna hade inte fått någon utbildning för sin uppgift utan fick använda sitt förnuft och sin fantasi för att lösa alla de problem som uppstod. Ett fåtal delegater arbetade i Aten medan resten placerades ut i landet: från Kreta längst i söder, till Kykladerna, i städerna Korint, Patras, Tripolis Volos, Trikkala, Lamia och Thessaloniki och på öarna Korfù, Chios, Samos och Mytilini.

Den yngste delegaten – och den ende som fortfarande är i livet – var Sture Linnér från Uppsala (se bland annat hans ”Min Odyssé” från 1982). Endast 25 år gammal kom han till Volos för att organisera distributionen av förnödenheter i Thessalien. När området vid ett tillfälle var helt avskuret från all tillförsel av livsmedel, medicin och kläder från Aten och de lokala matförråden var tömda misströstade han: ”Gränsen mellan svält och död är hårfin i de här tiderna, och nu glider många över den, utan att längre orka göra motstånd. Vad tjänar det till att gå ut – jag kan ju ändå inte hjälpa.” Trots denna Linnérs momentana förtvivlan bidrog den svenska hjälpen till att rädda livet på hundratusentals greker. Från september 1942, då de svenska fartygen började anlända, till mars 1945 då United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA) tog över levererades 623000 ton livsmedel. Dessutom skickades stora mängder medicin, kläder och skor.

Man kan avslutningsvis konstatera att den stora svältkatastrofen märkligt nog inte finns i det grekiska folkets kollektiva eller officiella minne. Det är inte heller ett nationellt trauma likt det som associeras till Irlands svältkatastrof på 1800-talet. Det grekiska inbördeskrig som följde, som fick mer långtgående konsekvenser och varade längre, liksom slukade eller absorberade svälten. Men frånvaron av ett nationellt kollektivt minne utesluter inte existensen av ett levande minne på lokal nivå. Många av forskarna kompletterar här skriftlig evidens och statistik med muntlig historia i form av djupintervjuer med överlevande. Det är hög tid.