Det vilar ett oblitt öde över de stora ingripande stadsbyggnadsfrågornas lösande i Stockholm. Vare sig det gäller en möjlighet att få ett gammalt missförhållande avhjälpt eller en bjudande plikt att skydda och bevara ett dyrbart kulturvärde, vare sig det rör sig om att vid ett givet tillfälle tillvarataga och utnyttja de naturliga förutsättningarna eller att förhindra tillkomsten av något som brutalt bryter mot dessa – alltid är det som om onda makter dreve sitt spel och länkade omständigheterna så att det väsentliga får stå tillbaka för det oväsentliga, de obestridligt ideella kraven för de omtvistat materiella fördelarna, de större synpunkternas avlägsnare mål för ögonblickets lättköpta vinning. Helgeandsholmens öde, Skepps- och Kastellholmarnas, västra Djurgårdsstrandens och Fjäderholmarnas överantvardande åt industrien och sjöförsvaret, placeringen av de allra flesta på senare åren uppförda kommunala och statliga monumentalbyggnader, Södra bergens mot Mälarsidan tilltänkta och redan delvis genomförda bebyggande med höga hyreshus, allt detta och mycket annat vittnar om att de goda makterna alltjämt ligga under, då striden står om de ideella värdenas tillvaratagande vid stadsbyggandet.
En orsak till detta förhållande torde nog ligga däri att inom den kompakta majoriteten av den praktiska nyttans män den uppfattningen synes grundligt rotfästad, att ett motsatsförhållande nödvändigtvis måste råda mellan de ideella och de materiella, här i regel de estetiska och de ekonomiska önskemålen, och att konflikten dem emellan bäst löses genom att låta de ekonomiska i första hand utan hänsyn ta ut sin rätt för att sedan åt estetiken överlämna omsorgen om att släta över och med konstlade medel dölja skadorna. Att möta ett ekonomiskt eller praktiskt krav med enbart estetiska invändningar är en otacksam uppgift. Det ingår icke i allmänna medvetandet att ett rent estetiskt värde mycket ofta inom sig sluter ett ekonomiskt av fullt ut lika reell och vida mer varaktig om än mindre påtaglig art än ett enbart praktiskt. Skall striden för ett estetiskt värde kunna föras med utsikt till framgång, då måste även påtagligt praktiska motiv anlitas och detta i första rummet; det ligger till och med fara i att de estetiska argumenten verka i riktning att lyfta vågskålen upp till förmån för de enbart praktiska, som tynga i den andra skålen. Helt säkert ligger däri förklaringen till att de ideella strävandenas målsmän så ofta dragit kortaste strået, att de allt för mycket förbisett möjligheterna att möta sina motståndare på deras eget plan och nöjt sig med ett indignerat men allt för platoniskt hävdande av sina ideella synpunkter i stället för att uppsöka och slå fienden med hans egna vapen.
Den stora fråga, som nu efter ett tjuguårigt arbete förts fram till ett avgörande skede, Stockholms bangårdsfråga, besitter alla de egenskaper, som kännetecknat andra stora i stadens gestaltning ingripande frågor, som under senaste årtionden bragts till lösning. En utredning med utgångspunkt från vissa givna eller från början uppställda förutsättningar har gjorts, grundlig och sakligt vederhäftig med anlitande av de förnämsta specialister på området; ett resultat har framgått följdriktigt ur förutsättningarna, som en fullträff ur ett väl inriktat skjutvapen, rätlinjigt och teckniskt oantastligt; vad som tilläventyrs befunnit sig i skottlinjen har röjts ur vägen, och åt estetiken har överlämnats att med lämpliga medel bota skadorna. Det råder intet tvivel att utgången här skulle bli den samma som förr, om de estetiska värdenas försvarare nu skulle inskrida och ensamt med sina ideella argument jäva resultatets giltighet. Svaret på invändningar av detta slag har redan givits på flera ställen i kommissionens betänkande, och säkert anser sig kommissionen hava måttat ett dråpslag mot alla dessa betänkligheter, då den koncentrerat sitt estetiska försvar i följande slutkläm: ”Kommissionen vill i detta sammanhang slutligen framhålla, att det ej bör betraktas såsom ett ont att i stadens inre se uttryck för vad som i så hög grad bidrager till att skapa de förhållanden, under vilka man nu lever, eller de moderna kommunikationsmedlen ävensom erinra därom, att det som är tekniskt, praktiskt och ekonomiskt riktigt alltid är berättigat. Och i alla nämnda avseenden är det riktigast att föra västra stambanan in i centrum av huvudstaden.”
Det är att på förhand ställa de väntade angreppen i falsk dager. Eler har det verkligen kunnat vara kommissionens mening, att de estetiska betänkligheterna, för vilken den tydligen icke själv kunnat helt, värja sig, skulle bottna i den nutida konstens motvilja mot eller oförmåga att lösa moderna tekniska problem? Har det verkligen varit kommissionens flertal obekant, att just sådana uppgifter höra till det mest lockande och för den moderna arkitekturens kynne bäst lämpade? Om så icke varit fallet hade kommissionen bort inse, att det icke är mot de tekniska anordningarna eller deras framvisande i och för sig, som den estetiska kritiken måste riktas, utan att det är mot det sätt varpå de tillåtits ingripa i stadsbilden med åsidosättande av ofrånkomliga och med dem absolut oförenliga betingelser, alldeles oberoende av deras arkitektoniska utformande på ena eller andra sättet. Och mot denna invändning räcker icke det argumentet att vad som är tekniskt, praktiskt och ekonomiskt riktigt alltid är berättigat. Det gives verkligen vissa andra värden vid sidan av denna treenighet, som göra anspråk på ett visst berättigande. I själva verket ljuder denna sats som en återklang från den tid, då frågan om den nuvarande bangårdens plats för första gången dryftades, och att nu efter så många årtionden höra den upprepas skulle verka uteslutande nedslående, om man icke i sitt stilla sinne, vågade nära den ondskefulla förhoppning, att den kan vara ägnad att väcka även den likgiltige till eftertanke. Här förefaller det verkligen som om kommissionen till sitt självförsvar brukat större våld än nöden krävt, och utan tvivel hade kommissionen bättre gagnat sitt syfte, om den helt avstått från det estetiska försvaret, då den icke för denna uppgift kunde vinna sin ende estetiskt sakkunnige ledamot.
I sin märkliga reservation har professor Tengbom på ett förträffligt sätt karaktäriserat den estetiska dilettantism, som tror sig med en konstlad arkitektonisk omklädnad kunna dölja organiska brister och fundamentala missgrepp. Det är också i sanning oerhörda svårigheter som möta den nya bansträckan från det ögonblick, då den med hela sin bredd – ”endast” 5 meter större än Vasabrons – bryter sig ut ur Mariaberget och tills den försvinner under den konstgjorda höjden vid inloppet till Klara sjö. Dess sneda linje över vattenytan, dess framdragande över en av stadens ålderdomligaste och historiskt mest bekanta partier, dess avskärande av en av de allra vackraste vyerna ut mot vattnet äro vanskligheter, som inga arkitektoniska finter förmå övervinna.
Det verkar nästan som ett nödrop, då kommissionen anropar mälarbåtarnas flyktiga skara till skydd mot obehörig insyn från sjösidan över Riddarholmens fördärvade stränder, och det inger icke förtroende, när man målar den onde på väggen, i skepnad av en framtida lokalbanebro över Söder ström i ännu mycket brantare lutning än den nu föreslagna, eller då man förtiger den ödesdigra verkan, som den breda bron mellan Klarastranden och Riddarholmen måste åstadkomma sedd från stadshuskajen och från många andra håll. Och dock är det icke detta som mest frapperar vid en blick på den stora modellen; det är förvandlingen av stadspartiet i Klaratrakten. Man har ingen rätt att misstro kommissionen, då den säger sig av modellen blivit styrkt i sin uppfattning, att den konstgjorda högplatån på Klarastranden, som för icke så länge sedan låg ett gott stycke under Mälarens yta, kommer att te sig som en naturlig höjning i terrängen, men man har rätt att konstatera, att detta är ett kapitalt misstag. Endast den som intensivt och länge levat sig in i och uppriktigt strävat att tillägna sig ett visst betraktelsesätt kan falla för ett sådant misstag. För varje annan måste denna anordning framstå såsom ett brutalt våldförande av traktens topografi och detta på en punkt, som utan all fråga kräver den största varsamhet redan för sin egen skull men lika mycket av hänsyn till den dominerande monumentalbyggnad, som därav är i högsta grad beroende. Man må ej heller förtänka kommissionen, om den funnit de utarbetade i och för sig förtjänstfulla skisserna giva vid handen, att detta stadsparti med de kolossala byggnadsmassorna vid det stora ödsliga torget bör kunna utformas på ett mycket monumentalt satt, men man har rätt att fästa uppmärksamheten vid, att dessa byggnadsmassor genom sina gigantiska dimensioner totalt bryta mot platsens förutsättningar och mot stadshusets omedelbara närhet.
Huru föga dessa synpunkter gälla mot praktiska och ekonomiska hänsyn har redan blivit antytt, men vad som här inger en glimt av förhoppning att de till slut må komma till sin rätt, låt vara utan egen förskyllan, det är, att mot kommissionens förslag resa sig betänkligheter även av praktisk och ekonomisk art och av sådana dimensioner, att de knappast rimligtvis kunna lämnas å sido. Det är en avgjord förtjänst hos reservanten, att han icke nöjt sig med en estetisk, om än så förkrossande kritik – den skulle efter vad han förklarar icke ens för honom själv varit nog att fälla det stora projektet – utan att han fullföljt sin granskning in på det praktiska och ekonomiska området, och framförallt att han icke stannat vid en negativ ståndpunkt utan fört frågan ut ur dödvattnet mot ett positivt förslag. Till kommissionens påstående att förortsbanefrågan bör komma i efterhand och lösas oberoende av fjärrtrafiken svarar reservanten ett bestämt nej. Mot hypotesen att fjärrtrafiken till varje pris måste pressas in i stadens centrum reses likaledes ett klart nej. I stället för en snävt tillskuren tomt mitt i den täta staden öppnas jungfrulig mark i en uppblomstrande stadsdel med obegränsade utvecklingsmöjligheter.
Det är med en känsla av befrielse man läser professor Tengboms skildring av de vyer, som öppna sig hos det tillbakasatta Kungsholmsförslaget, ställt i samband med förortstrafikens rationella lösning, det är vyerna mot det större, det lyckligare, det vackrare, det gladare Stockholm, det är räddningen ur det kvävande greppet, det är blacken skakad av foten, det är järnringen sprängd av naturens egna oemotståndliga krafter, det är friska vårluften in i kvava rummet genom vidöppna fönster. Stäng den icke ute, den är så oändligt välgörande, för en gammal stad!
