I Beatleslåten Can’t buy me love uttrycks den allmängiltiga sanningen att något av det mest viktiga i livet – kärlek – inte kan köpas för pengar. Det har visserligen funnits människor genom historien som sett fördelarna med att gifta sig rikt, men det har väl då sällan varit fråga om någon genuin kärlek. Fler fenomen kan sägas följa samma slags logik. Sann vänskap kan inte heller köpas för pengar, lika lite lojalitet, mellanmänsklig solidaritet och personliga förtroenden. Och om någon skulle vilja köpa ett Nobelpris skulle det också betraktas som ett helt orimligt företag. Själva tanken med ett sådant pris är att det inte kan köpas för pengar, utan är ett erkännande av en ovärderlig fredsinsats eller en vetenskaplig eller litterär bragd. Om det skulle kunna erhållas med hjälp av pengar skulle prisets vikt helt undergrävas och förlora sitt ursprungliga värde.
De ovan nämnda exemplen på vad pengar inte kan köpa återfinns i den amerikanske politiske filosofen Michael Sandels nya bok What Money Can’t Buy: The Moral Limits of Markets (Allen Lane, 244 sid.) Sandel som är verksam vid Harvard University är sedan länge en av USA:s mest kända filosofer och public intellectuals.
Tusentals studenter har genom åren gått hans kurs om rättvisa på Harvard, som nu också finns tillänglig på nätet. Sandels kurs utmynnade efterhand i boken ”Justice: What’s the Right Thing To Do” som blev något så ovanligt som en internationell filosofisk bestseller. Under hösten 1993 gick jag på några av Sandels föreläsningar och slogs av hans formidabla förmåga att på ett pedagogiskt sätt förmedla intrikata filosofiska tankegångar. Hans sätt att skapa personliga och lättsamma men samtidigt skarpa dialoger med det stora auditoriet var också klart beundransvärd.
Sandel har i den filosofiska debatten gjort sig känd som en försvarare av de antika filosofernas arv. Inte bara Sokrates samtalsteknik utan också Aristoteles dygdetik har gett sig till känna i Sandels filosofiska resonemang. Fokuseringen på medborgerliga dygder i Aristoteles anda har varit ständigt närvarande i hans författarskap.
Den senaste boken är inget undantag i detta avseende. Boken kan tolkas som en tydlig varningslampa inför utvecklingen att allt fler människor blivit konsumenter på ett sätt som gått ut över medborgarrollen. Sandel åtnjuter också för närvarande en stor popularitet i vissa asiatiska länder. Detta kan delvis förklaras utifrån hans betoning på dygder som solidaritet, samhällsansvar och vikten av att befrämja ”det gemensamma goda”, en retorik som passar väl in med exempelvis konfucianismen.
I den nya boken uttrycker Sandel en oro för att många samhällen runt om i världen under de tre senaste decennierna utvecklats från marknadsekonomier till att bli marknadssamhällen. Allt fler företeelser som tidigare ansågs falla utanför marknaden har fått prislappar och fördelas nu utifrån ens köpförmåga. Konsekvensen av en sådan samhällsförändring är ett mer ojämlikt samhälle. Om allt fler värden i samhället privatiseras och kan köpas för pengar ökar gapet mellan rika och mindre bemedlade drastiskt. Att vara rik innebär då inte enbart att man kan köpa dyra bostäder och bilar, värdefull konst och lustyachter. De innebär också att man får bättre sjukvård, utbildning och större möjligheter att påverka politiken i samhället överlag.
Här kan man dock fråga sig om detta verkligen är något radikalt nytt. Genom tiderna har nämligen de allra rikaste medborgarna alltid kunnat tillskansa sig fördelar inom de mest mångskiftande sammanhang – inte minst genom sina sociala nätverk.
Vad som dock kan ses som nytt och mer framträdande i bland annat USA är att även värden som infrastrukturer och säkerhet mer och mer har privatiserats. Ett samhälle där offentliga sjukhus, bibliotek, parker och transportsystem blivit allt färre (och sämre) är ett samhälle som gör det svårare för mindre bemedlade att leva acceptabla liv.
När marknadsekonomin expanderar kan också fattiga medborgare göra saker som kränker deras värdighet – exempelvis att tatuera in företags webbadresser på sina pannor eller bli surrogatmödrar. Och, som i de mest dramatiska fallen, sälja sina njurar. En del kommunala skolor i USA har också under senare tid öppnat upp för reklamaffischer i allmänna utrymmen.
De ovan nämnda exemplen – kärlek, vänskap, Nobelpris – är visserligen skyddade från denna marknadsekonomiska expansion av naturliga skäl (liksom ens rösträtt och ens plats i en jury). Men de framstår alltmer som relativt ensamma. I exemplen handlar det nämligen om värden som närmast helt förstörs genom att de blir föremål för en transaktion på en marknad. Den dag då vänskap går att köpa för pengar är det inte fråga om någon reell vänskap längre.
Däremot finns det värden som faller in i en gråzon, enligt Sandel. Det går inte att säga att värdena helt försvinner genom att de får en prislapp men de degraderas på ett påtagligt sätt genom att de kan köpas. Att anställa någon för att skriva ett lämpligt tacktal till en vän för en middag har visserligen ett visst värde men inte samma värde som när talet är skrivet av den tackande personen själv. När en rik affärsman skänker flera miljoner till ett elituniversitet och sonen eller dottern därefter får en plats på universitetet har barnen visserligen erhållit något som har ett värde – en studieplats. De flesta skulle dock vara benägna att säga att studieplatsen inte är lika mycket värd som den plats som enbart erhållits via höga betyg och studieprestationer.
Ett mer mångtydigt exempel är följande: hur ställer vi oss till att ett hedersdoktorat ges till en rik finansman som skänkt universitetet ett stort antal miljoner för ett nytt forskningslaboratorium? Det officiella budskapet är att personen fått doktorstiteln genom att befrämja forskningen vid universitetet, vilket också med stor sannolikhet är sant. Men handlingens undertext kan också tolkas som att om du är tillräckligt rik och kan ge oss ett stort antal miljoner så finns det stora chanser att du kan få ett hedersdoktorat.
Sandels argument mot att vissa objekt kan göras till föremål för köp och kommersialisering är framför allt två – det skapar orättvisa genom att de rika får allt fler fördelar och det degraderar dessutom objekten ifråga. Vad Sandel dock inte tar upp är att ju mer ett objekt har degraderats i värde desto mindre intressant kan det bli i ett fördelningspolitiskt sammanhang. Vem vill egentligen till syvende och sist ha något som erhållits på ett felaktigt eller problematiskt sätt?
Sandels bok presenterar många intressanta exempel på hur marknadsekonomiska synsätt har expanderat inom områden i vilka de, enligt Sandel, inte hör hemma. I vissa amerikanska skolor har det under senare tid utvecklats en trend att genom ekonomisk belöning få elever att läsa sina läxor bättre. Andra illustrativa exempel gäller insamlingar för behjärtansvärda ändamål.
I en del fall har man laborerat med att belöna dem som lyckas samla in mest pengar i dessa välgörenhetskampanjer. Vad dessa exempel dock visar, enligt Sandel, är att de inte är särskilt effektiva. Skillnaden mellan de elever som fick och inte fick pengar för läxläsning och insamlingar visade sig inte vara speciellt stor. I vissa fall handlade det snarare om motsatsen. Sandel menar också att den materiella belöningen degraderade aktiviteterna på ett uppenbart sätt. Att få en materiell belöning för något som egentligen ska syfta till att ge bildning, och för aktiviteter som ska uttrycka en medkänsla och solidaritet, underminerar de ursprungliga goda intentionerna med läxläsning och insamlingar. Att också införa annonspelare i skolor påverkar elevernas studiekoncentration på ett negativt sätt och förringar skolans identitet.
Ett ytterligare intressant exempel som Sandel uppehåller sig vid är ett daghem i Israel som införde straffavgifter för de föräldrar som vara sena med att hämta sina barn. Resultatet blev att allt fler föräldrar kom senare eftersom de tolkade straffavgiften som ett sätt att ”köpa” sig en senare hämtningstid. Genom den nya avgiften undergrävdes således de ursprungliga motiven för att inte hämta barnen allt för sent, det vill säga, att tänka på de anställdas arbetsvillkor och barnens välbefinnande. Efter det att avgiftssystemet avskaffades var det också svårt att få tillbaka det gamla synsättet hos föräldrarna. Marknadsekonomin hade med andra ord lämnat ett bestående avtryck på något som egentligen aldrig borde ha fått bli ett föremål för en prissättning. Ett liknande exempel gällde förslaget att skapa en förvaringsplats för kärnkraftsavfall nära byn Wolfenschiessen i Schweiz 1993. Från början ville en majoritet av invånarna (51 procent) ställa upp på förslaget med hänvisning till den medborgerliga plikten att göra något gott och osjälviskt för sitt land.
När invånarna sedan fick erbjudandet att få en materiell kompensation sjönk emellertid stödet för förvaringsplatsen till 25 procent. Betalningen sågs då som en kränkande mutning för något som invånarna från början ville göra utifrån mer ideella skäl.
Varför har då våra samhällen utvecklats till att bli marknadssamhällen där allt fler föremål och aktiviteter går att köpa för pengar? Sandel menar att en viktig orsak är den decentraliserade marknadsekonomins seger över planekonomin i samband med järnridåns fall. Ronald Reagans och Margaret Thatchers vurmande för privatiseringar och marknadsekonomiska modeller under 1980- talet spelade också en stor roll. Visserligen har marknadsekonomin visat sig betydligt mer effektiv beträffande produktion och fördelning av materiella nyttigheter än planekonomiska system men framgången har på ett orimligt sätt tagits till intäkt för att marknadsekonomin ska få dominera de flesta av våra samhällssektorer.
I dag ser vi däremot en allt större skepsis mot denna marknadsekonomiska expansion och dess mantra om att nästan allt kan göras till föremål för ett köpande och säljande. I Sverige har denna kritik främst riktats mot privata bolag inom äldreomsorgen och vissa friskolor där vinstmotiv i flera fall trängt ut värden som omtanke och allsidig kunskapsbildning.
Hur kan vi då stoppa denna hämningslösa marknadsexpansion, enligt Sandel? Här är Sandel ganska obestämd, vilket står i bjärt kontrast till alla hans konkreta och tydliga exempel på hur det marknadsekonomiska samhället gått över styr. Det närmsta Sandel kommer till ett svar är att vi behöver flera gruppsammansvetsande mötessammanhang och en bredare offentlig debatt kring vilka objekt och företeelser som ska och inte ska få göras till föremål för marknadstransaktioner.
Samtidigt tycks Sandel mena att vi utifrån långlivade traditioner kan utläsa mer eller mindre tydligt vad som inte bör få köpas eller säljas. När vi förstår den ursprungliga poängen – att det som i läxläsningsfallet handlar om studier för bildning och inte om vilket arbete som helst – förstår vi också varför ett marknadsekonomiskt tänkande bör undvikas.
Trots dessa obestämdheter är Sandels nya bok ytterst läsvärd. Boken borde vara obligatorisk kurslitteratur på alla våra universitets ekonomutbildningar.
