Själens medium lyder den kryptiska titeln på en mäktig volym av Thomas Götselius, nyligen försvarad som avhandling i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Underrubriken är lite mer upplysande: ”Skrift och subjekt i Nordeuropa kring 1500.” Avhandlingen handlar mycket riktigt om hur subjektet (”själen”) tillägnar sig skrift (”medium”) och blir till i skrift vid den tid då boktryckarkonsten ändrar alla villkor för att skriva och läsa. Det är ett lärt arbete i klassisk stil: Götselius rör sig till synes obesvärat mellan språken – främst latin, gammeltyska och gammelfranska – och över stora kunskapsområden. Han diskuterar exempelvis teologiska fejder, latinskolans pedagogik, filologisk praktik och tryckkonstens teknologi. Av hela bokens sammanlagt 460 sidor består en tredjedel av noter och referenser.
Innehållsligt är det dock inte något klassiskt arbete: lika självklart som Götselius diskuterar Erasmus och Luthers bibelöversättningar hanterar han sina förebilder, främst Michel Foucault och Friedrich Kittler. Dessa har försett honom med en begreppsapparat som hjälper honom att avläsa medeltida översättningsstrider och läsvanor som nedslag i maktens och mediernas historik. Framför allt har hans arbete en självklar förankring i en högst aktuell situation: den pågående elektroniska förändringen av våra läs- och skrivvanor, en radikal omkalfatring av språkets medium, därmed också av våra själar. (Jag anspelar nu på titeln: inne i boken förekommer knappt ”själen” med desto oftare ”subjektet”). Till Götselius ära skall sägas att han nöjer sig med att inledningsvis deklarera att han vill ”spåra hur det fenomen vi kallar litteratur uppkommer ur en medial förändring av samma omvälvande slag som den förändring vi lever mitt i.” Han återkommer inte med några våghalsiga eller lättköpta paralleller mellan situationen år 2010 och år 1510 – även om hans bok mer än antyder att ”det vi kallar litteratur” och det vi kallar författare är fenomen som uppstod i början av 1500-talet och som nu stöps om. Kanske rentav den skriftsituation som nu snabbt växer fram påminner en smula om den som föregick tryckkonsten, då man skrev för hand och alla manuskript levde som ständigt justerade kopior? Har inte den kommentarfunktion, som är så lätt att ta till i nätets kommunikationsformer, återupplivat det som var skriftens väsentliga uttryck före 1500, nämligen, just, kommentaren?
Götselius överlåter sådana spekulationer till sin läsares fantasi. Istället dyker han ner i sin historiska materia och resonerar sig tålmodigt igenom ett kolossalt stoff. I ett inledande kapitel utgår han från Dürers stick från 1514 föreställande den skrivande Hieronymus, som på 300-talet översatte Bibeln till den version som var den giltiga under hela medeltiden, Versio Vulgata. Hieronymus är därmed alla bibelöversättningars gudfar och den självklara utgångspunkten för all diskussion om översättningens mysterier. Götselius hävdar – och det är hans mest spekulativa tes – att Hieronymus i Dürers version skriver på urskriften. Föreställningen om en ursprunglig och autentisk version av den text vi läser, en urskrift, uppstår först med tryckkonsten och på den föreställningen vilar, skriver Götselius, fenomen som litteratur och läsning. Föreställningen om urskriften handlar inte om att gå till källan; ”återgången till urskriften”, skriver Götselius på sin avhandlingsprosa, innebär istället ”ett instiftande av en ny diskursordning där skriften blir källan till den diskursproduktion som subjektsbildningen vilar på.” Och det är det han menar med skriften som ”själens medium”.
Följer så fyra stora kapitel där Götselius diskuterar det klassiska latinets återkomst som de lärdas språk; skriftens utveckling från handskriven till tryckt text; förhållandet mellan skrift och kommentar; slutligen läsningen av den tryckta texten och den begynnande alfabetiseringen av den europeiska befolkningen.
I kapitlet om latinväldet kommer han ganska snart till ett vackert exempel, hämtat från en författare som också är en av mina favoriter: Montaigne. I essän ”Om barnuppfostran” berättar Montaigne att hans far hade den ur vår synpunkt egendomliga idén att lära lille Michel latin genom att bara låta honom träffa latintalande människor och att modersmålet således kom i andra hand. På ett annat ställe anspelar Montaigne på detta när han säger sig inte ha använt sitt latin på länge men att det ändå dyker upp i laddade situationer, till exempel när fadern en gång föll avsvimmad i hans armar. Götselius läser episoden som exempel på den drakoniska pedagogik som skulle trumfa igenom det klassiska latinet som det egentliga språket och han menar dessutom att Montaignes franska, i essäerna, ”tenderar ständigt att utmynna och uppgå i latinet”. Jag kan inte underlåta att påpeka att dessa berömda episoder kan läsas på ett helt annat sätt. Det är förstås mycket latin i Montaignes essäer, mängder av oöversatta citat, men dessa citat är ofta förvanskade och utgångspunkt för en raljerande polemik mot just de latinska klassikerna. Götselius läser Montaigne som underkastad faderns lag (det vill säga latinet) men det går också an att läsa honom som att han med essäerna gör fadersuppror och installerar sin egen franska som överlägsen ”urskrift”. Hur man än läser ger Montaigne och hans essäer vackra exempel på striden mellan latinet och folkspråket, en strid som föregriper de litterära fejderna mellan ”gammalt” och ”nytt” och som installerar en ny litteratur och ett nytt begrepp om en ”författare”.
I de följande två kapitlen diskuterar Götselius skriftens förvandlingar runt 1500: övergången från handskrift och kopiering till tryckpress. Den handskrivna kopian framstår som en ”öppen” text där inget exemplar är det andra helt likt. Den tryckta texten lockar i gengäld fram föreställningen om en definitiv ”urskrift” eller ett ”original”, auktoriserad av en bestämd författare. Tryckpressen är, skriver Götselius, helt enkelt själva förutsättningen för det vi ännu kallar ”litterär offentlighet” och som på ”humanisternas” 1500-tal började heta respublica litterarum, litteraturens republik. Tryckpressen är därmed också förutsättningen för alla de idealiserade versioner av författarrollen som fortfarande lever, för att inte tala om den juridiska regleringen av upphovsrätten. Allt detta växte förstås fram i långsam takt, precis som dessa roller och rättigheter med dagens nya mediala situation lär förvandlas och försvinna i långsam takt. I den medeltida litteraturen var kopieringen primär, skriver Götselius, ”men med boktryckets införande klyvs denna praktik i två, och i den ’öppna’ textens ställe träder en ’sluten’ eller avslutad.” Därmed öppnas också vägen till den distinktion som varit och är så viktig i vår litterära offenlighet, nämligen mellan författaren-upphovet å ena sidan, kritikern eller kommentatorn eller litteraturhistorikern å den andra.
Manuskriptläsning med kommentar beskrivs som en repetitiv verksamhet, en ruminatio, det vill säga ett idisslande: innan tryckpressen etablerade ”urskriften” kunde texten varieras och upprepas hur många gånger som helst. Man erinrar sig att Nietzsche, en klassiskt skolad filolog som i sin ungdom sysslade mycket med textkommentar, en gång karakteriserade läsningens konst som otillgänglig för en modern människa. För denna människa (det vill säga för oss) skall allting gå fort, men läsningens konst kräver en idisslande, det vill säga en ältande, prövande, tjatig och repetitiv långsamhet. Götselius försöker nu sätta fingret på den punkt i historien då läsaren blir ”modern”.
En viktig gestalt i den utvecklingen är ingen mindre än Martin Luther: i hans framgångsrika bana som bibelkommentator och översättare kan man följa utvecklingen från just kommentar fram till översättning till folkspråket. Med Luther blir ”rösten till skriftens innehåll”: Luthers läsare tyckte sig få direktkontakt med ”urskriften”. Luther är dessutom en av de första att signera sin översättning med sitt namn och bidrar därmed till att ”koppla ihop författarens individualitet med den process varigenom skrift- och utgivningsverksamheten hamnar under privategendomens regelverk”, för att återigen citera avhandlingsprosan. Samtidigt uppstår kolossala strider kring Luthers översättningar (liksom kring Erasmus nyöversättning från grekiska till latin). Man strider bokstavligen om ord, det vill säga man ägnar sig åt tolkning – istället för, som tidigare, kommentar och utläggning. Götselius tar egendomligt nog inte upp de ord som ledde till den största tolkningsstriden, nämligen hoc est corpus meum: nattvardens ”detta är min lekamen”, som i katolsk tolkning fick en bokstavlig innebörd, i protestantisk en symbolisk. Götselius går runt hela den stora frågan om den lutherska reformationen och därmed schismen mellan en Nordeuropeisk och en Sydeuropeisk teologi. Man kanske kan säga att han signalerar detta redan i sin underrubrik, där han begränsar sig till ”Nordeuropa”, men jag hade ändå hoppats att han skulle ha utvecklat det han kunde ha kallat ett ”nätverk” mellan tryckpress, översättning, författarröst och Reformation.
I sitt slutkapitel går Götselius igenom den alfabetiseringskampanj han tycker sig finna på 1500-talet, då ”alla” skall bli läskunniga för att därmed kunna befria sig genom Ordet. Det kommer inte som någon överraskning för hans läsare att den befriande läsningen av ”urskriften” samtidigt är ”disciplinerande”: med läsningen konstitueras människan som ”subjekt”, ett ord som ju rymmer de motsatta meningarna fri individ / undersåte. En smula överraskande är det ändå att han till slut i avhandlingen inkallar staten som kontrollinstans i denna verksamhet: alfabetiseringskampanjen sägs vara ett nationalstatligt önskemål och ett bidrag till statens etablering. Det förblir oklart vilken stat han tänker på: det kan knappast vara det multinationella imperium där Luther levde. Det förblir också oklart på vilket sätt slutkapitlets alfabetiseringskampanjer, som vände sig till alla och envar, förhåller sig till inledningskapitlets latinskola, som ju var en exklusiv och utpräglat ”homosocial” kultur – båda sägs här sikta till ”urskriften”.
När nu dessa invändningar har antytts vill jag ändå avsluta med att uttrycka min tacksamhet över denna rika avhandling. Så sent som i våras skrev jag på denna sida att knappast någon svensk doktorand kunde förväntas pröva så stora grepp som jag fann i den danska avhandling jag då kommenterade. Det var ett förhastat omdöme: Götselius tar verkligen fram de stora greppen, såväl innehållsligt som metodiskt. Här fogas sådant som varit på gång i litteraturvetenskapen ganska länge nu – bokhistoria, läshistoria, diskursanalys – samman till något som han själv kallar en ”mediematerialistisk” studie och en ”genealogi”, det vill säga en undersökning av ursprunget till våra föreställningar om litteraturen. Att dessa föreställningar nu raskt förändras var kanske själva förutsättningen och gör faktiskt denna studie av 1500-talets litteraturspråk högst aktuell.
