Hur var det möjligt? Varför hyllade 60- och 70-talens intellektuella och ungdomar i västvärlden totalitära system? Hur kunde de blunda för terror och massmord? Frågorna har ställts många gånger men fortfarande saknas entydiga svar. I några analyser pekas på strukturella förhållanden, i andra på personliga och privata motiv. Allt från ekonomisk tillväxt till fadersuppror inkluderas i tolkningsramarna. Men likväl står vi inför en gåta och är oförmögna att förklara vad det var som under ett tiotal år gjorde några av 1900-talets värsta skurkar som Mao och Lenin till hjältar och att Stalin slagordsmässigt ansågs ha 70 procent rätt. Varför så många välmenande idealistiska människor, som ville frigöra sig själva och andra, stödde intoleranta politiska rörelser och system framstår fortfarande som ett mysterium.

En som försökt sig på förklaringar av det politiska engagemangets lockelser och eufori är den amerikanska sociologen Paul Hollander. I ”Political Pilgrims” (1981) analyserade han hur politiska och ideologiska illusioner berövar intellektuella deras omdöme och kritiska förmåga. Deras hänryckning för kommunism och radikala idéer förklaras bland annat med att de gärna gör sig till talesmän för de svaga i samhället. De artikulerar moralisk övertygelse med referens till politiska värderingar. Hollanders nya bok The End of Commitment: Intellectuals, Revolutionaries and Political Morality (Ivan R Dee, 391 s) kan ses som en fortsättning. I fokus står de intellektuellas hantering av sina besvikelser över de kommunistiska och socialistiska projektens misslyckanden. Det handlar om de klassiska kommunistiska systemen à la Sovjetunionen men också om Kuba, Vietnam och Kina.

För idealistiska intellektuella, som levde i kommunistiska stater, fungerade skönmålningar av socialismen sällan särskilt länge. Förhoppningar förvandlades snabbt till besvikelser. Utopierna utmanades ständigt av verkligheten. De hanterade besvikelserna med psykologiska försvarsmekanismer och såg det de ville se.
Lev Kopelev var en välkänd sovjetisk dissident, litteraturvetare som i slutet av sin levnadsbana levde i exil i Tyskland. Som 20-åring medverkade han i det tidiga 30-talets kollektiviseringar av jordbruket som ledde till svältkatastrofer. Han förklarade senare att han var övertygad om att kollektiviseringen var ”historiskt nödvändig” och kände stolthet över att ha tagit bröd från bönderna. Privat egendom betraktade han som en bedrövlig och ömklig synd och skämdes över att känna medlidande när han plundrade bönderna.

Kopelev försvarade som ung kommunistpartiets sanningar samtidigt som han förstod att de var felaktiga. En sorts rationalistisk fanatism lade band på hans tvekan, samvetskval, sympatikänslor och medlidande. Förtvivlat klamrade han sig fast vid idealen. För att överleva ideologiskt och mentalt kompromissade han med samvetet.

Kommunistsympatisörer i väst besvärades inte på samma sätt av skillnader mellan ideal och verklighet, utan gjorde idealen till verklighet. På avstånd blev kommunismens brister och tillkortakommanden en teoretisk fråga. Partiets eviga proklamationer om goda intentioner övertygade. Allt ägde rum för folkets bästa. En polsk författare skriver att befolkningen i Östeuropa möjligen hade accepterat tyranni, missförhållanden och svält om den inte hade tvingats kalla det frihet och rättvisa. Men sympatisörer i väst genomskådade inte alltid det kommunistiska systemets lögnaktighet och retorikens ihållighet, eller så silade de blott bort fakta som stred mot övertygelser.

Författare som Arthur Koestler och George Orwell tillhör kategorin som såg igenom de ideologiska bländverkens potemkinkulisser och skrev om sina erfarenheter och självbedrägeriets mekanismer. Men förvånansvärt få är beredda att offentligt reflektera över varför förtrollningen bryts. Uppvaknandet ur villan sker ofta avsides eller kamoufleras. Proklamationer för de socialistiska idealen äger rum på den offentliga arenan medan omvändelse och insikter definieras som privata.

Susan Sontag stödde många år kommunistiska länder som Kuba och Vietnam. Men 1982 tar hon avstånd från dessa länder och likställer kommunism och fascism. Hon karakteriserar kommunism som fascism med ett mänskligt ansikte. Däremot reflekterar hon egentligen inte offentligt över sin kursändring. Uppgörelsen med det nära förflutna och besvikelserna hanteras i det tysta.
Strategin är som nämnt inte ovanlig. När det svenska vpk efter murens fall strök k:et i partibeteckningen tolkades det av vissa som en ideologisk positionsförflyttning, av andra som ett spel för gallerierna. Vilken tolkning man än lutar åt kan det konstateras att k:ets försvinnande inte följdes av en reell uppgörelse med partiets kommunistiska förflutna. Tvärtom hade partiet enligt retoriken alltid stått för demokrati och frihet. Stödet till totalitära system bagatelliserades eller förträngdes. Flera ledande medlemmar fortsatte dessutom att kalla sig kommunister.

Det finns i väst också en kategori vänstersympatisörer med en djupt rotad lojalitet mot ursprungliga ideal och som värjer sig för frågetecken. Självrannsakan ingår inte i deras vokabulär. Som samhällskritiker låter de sig inte påverkas av missräkningar och besvikelser. Historikern E P Thompson ansåg att det kapitalistiska hotet krävde vaksamhet som borde öka förståelsen för de socialistiska staternas tillkortakommanden. Han solidariserade sig inte med dessa stater utan med deras potential, inte för vad de var utan för vad de kunde bli. Kollegan Eric Hobsbawm anser att korruptionen är värre i de kapitalistiska regimerna än i de kommunistiska. 1994 skriver han att även om han 60 år tidigare hade vetat att människor dog i det sovjetiska experimentet ville han inte ha avstått från att ge detta sitt fulla stöd. Chansen för att en ny värld föddes i det stora lidandet hade fortfarande varit värd att stödja.

Strategier och argument för att ärerädda marxismen varierar. Massmord, terror och svält definieras ofta som oavsiktliga och oförutsedda konsekvenser av försök att frigöra mänskligheten. Det kommunistiska projektets fiaskon anses inte bero på idealen utan på den mänskliga faktorn. Logiken i argumentationen tycks vara att kommunismen egentligen inte har misslyckats eftersom den aldrig riktigt har testats.
Argumenten till kommunismens försvar vittnar om en ovilja att göra upp med 1900-talets stora utopiska projekt, en ovilja som Hollander försöker att bena upp. Vägledande är frågor som: Varför är vissa beredda att ompröva medan andra envetet avskärmar sig? Varför artikulerade några sina besvikelser medan andra förblir tysta?

Hollander söker framför allt svaren i personlighet och psykologi. Att människor börjar tvivla på sina ideal handlar enligt honom ofta om en känsla av att ha blivit bedragna och vilseledda. Den politiska verkligheten överensstämmer inte med förväntningarna och de känner sig därför lurade. Många som redogör för varför de förlorade sina politiska illusioner refererar till skillnaden mellan teori och praktik.

Hollanders betoning av psykologiska faktorer och personliga egenskaper för att förklara det ideologiska engagemanget övertygar emellertid inte. Personlighetsstruktur bestämmer förvisso självklart engagemangets intensitet och graden av fanatism. Men han kan egentligen inte peka på vilka personliga egenskaper som främjar sympatier för totalitära system. Hans generella påståenden om att viljan att tro är ett väsentligt inslag i den mänskliga naturen förklarar inte heller mycket.

Sambandet mellan personlighet och politisk övertygelse är förstås problematiskt. Vi vet inte mycket om hur en inre personlig konflikt mellan moral och ideologi löses och vilka personliga egenskaper som är förutsättningen för en ofta plågsam omprövning av politiska övertygelser. Personlighet och psykologi blir i samband med studiet av ideologiska preferenser lätt diffusa kategorier som förklarar allt eller intet.

Väl så viktiga för att belysa det politiska engagemangets villkor är verkligheten eller rättare sagt specifika historiska händelser och företeelser som synliggjorde det kommunistiska systemets moraliska och ekonomiska misslyckanden. Flyktingar, skådeprocesser, massakrer och hjältedyrkan av politiska ledare satte sina spår bland entusiasterna. En av de historiska händelser sympatisörer oftast refererar till som en vändpunkt är Nikita Chrusjtjovs uppgörelse med stalinismen på 20:e partikongressen 1956.

Hollander har liksom andra problem när det gäller att förklara varför kommunistsympatisörer i väst blundar och använder skygglappar. Han pekar dock på två väsentliga förhållanden. Det ena är den utbredda negativa hållningen till USA eller rättare sagt antiamerikanismen. Få av 60-talets radikala beundrar i dag Maos Kina eller Castros Kuba. Däremot är många fortfarande övertygade om den amerikanska kapitalismens ondska. Den kritiska hållningen till det amerikanska förklarar också i viss mån sympatier för radikala islamiska grupper som i dag utgör USA:s främsta fiender. Logiken är: min fiendes fiende är min vän. Noam Chomsky känner avsky mot både Gulag och elfte september, men dessa företeelser mobiliserar inte hans djupare känslor av moralisk kränkthet och indignation. Sådana känslor reserverar han enligt Hollander för USA:s illdåd.

Det andra förhållandet som Hollander lyfter fram är likheten mellan den kommunistiska ideologin och religion. Varaktigheten och intensiteten i det ideologiska engagemanget beror enligt honom på förmågan och viljan att tro. Många, som har övergivit sin kommunistiska tro, skriver också om de religiösa inslagen i deras tidigare övertygelse och om hur den personliga moralen underordnas ideal och den goda saken. Doktrinerna bestämmer.

Kommunismen karakteriseras således som en sekulär religion. Liksom religion erbjuder den trygghet. Dikotomin mellan god och ond utgör den röda tråden. I kommunistiska såväl som i religiösa scenarier väntar paradiset runt nästa hörn. Gemensamt för dem båda är också att enkla förklaringar, konspirationsteorier och svartvita världsbilder skapar ordning i en kaotisk värld. Dessa enkla trygghetsskapande världsförklaringar har dessutom en stark suggestionskraft. Omvändelser är sällan abrupta och dramatiska utan sker oftast gradvis och kan ta decennier.

Det kan förstås hävdas att Hollanders bok är onödig. Vi behöver inte mer kunskap om de kommunistiska staternas attraktionskraft eftersom de flesta har försvunnit och några av de få som finns kvar egentligen har övergett marxismens doktriner. Men fortfarande är dessa systems politiska och ideologiska förtrollning angelägen att analysera. Det handlar om ett av 1900-talets stora problemkomplex som vi bär med oss in i det nya millenniet. Viljan att låta sig förföras av politiska bländverk har satt djupa avtryck i 1900-talets historia. Frågor om varför vissa individer faller för gigantiska politiska illusioner medan andra spjärnar emot, varför vissa omprövar medan andra vägrar, skär rakt in i civilisationsprojektet.

Marxismen representerar en imponerande uppsättning idéer utvecklade för att tjäna mänsklighetens frigörelse. Likväl gick det mesta snett. Länder som Sovjetunionen och Maos Kina lanserade mäktiga utopiska och sociala projekt, som ledde till ofantliga katastrofer. Ändå utgjorde de en förebild för skrämmande många.
Svärmeriet för diktaturer och totalitära politiska system bygger på ideologiska villfarelser, vilket många efterhand har insett. I ett framtidsperspektiv är det därför väsentligt att uppmärksamma hur en sådan insikt och därmed hur politiska frustrationer och skuffelser hanteras. Vi behöver skriva de politiska besvikelsernas historia. Reflektioner kring knäfall för Mao och Lenin lär förvisso knappast förhindra nya politiska illusionsprojekt, men de kan i bästa fall stärka immuniteten mot framtida ideologiska förförelsekonster.