Den 21 augusti 1966 ger sig tre unga män ut på en biltur på motorvägen sydväst om Las Vegas. De kör en Buick Le Sabre, 1963 års modell, och de rusar fram i 150 kilometer i timmen när passagerarfönstret vevas ner. En skrivmaskin av märket Royal Model X slungas ut ur bilen och krossas. Chassi, tangenter, vals, typer, alla de intrikat utformade, gjutna och lödda, delarna sprids ut över asfalten och in i Nevadaöknens sand. Det är en symbolisk handling om något, och initiativtagaren är förstås – med tanke på de estetiska aktiviteternas omvandling vid denna tid – en konstnär på gränsen mellan popkonst och konceptualism: Ed Ruscha. Vad han och hans vänner iscensätter är en begravning, som inte bara gäller skrivmaskinen, utan också en rad av de saker som kommit att förknippas med maskinen: ordning, disciplinering, rationalitet. Det är ett våldsamt och uppsluppet adjö till en viss typ av modernitet.

Detta slut utgör också upptakten till en nytukommen bok ägnad åt skrivmaskinen: The Iron Whim: A Fragmented History of The Typewriter (McClelland & Stewart, 331 s), skriven av den kanadensiske kritikern, medievetaren och poeten Darren Wershler-Henry. Passande nog, eftersom Wershler-Henrys bok inte bara är en kulturhistoria över skrivmaskinen, utan också ett försök att följa Michel Foucault i fotspåren och analysera en skrivmaskinens diskurs. En sådan diskursanalys eller ”arkeologi” förutsätter nämligen ett slut och en gräns, som skiljer den tidsperiod som ska diskuteras från den vi själva befinner oss i. Som den franske filosofen en gång deklarerade har vi ingen överblick eller ens tillgång till vårt eget arkiv. Men om skrivmaskinens era, trots att fler människor än någonsin sitter hukade över tangentbord, har tagit slut, så hamnar saken i ett annat ljus.

Wershler-Henry menar således att mediehistoriker som Friedrich Kittler och andra misstar sig, när de postulerar en förbindelse mellan skrivmaskiner och de algoritmiska apparater som framkallat dagens digitala tillstånd. Ruschas aktion ”Royal Road Test” – som även dokumenterades i text och bild – kan i stället få symbolisera den slutpunkt som gjort det möjligt att utforska ett arkiv av serietidningar, pamfletter, hemsidor, filosofiska traktater, fotografier, tekniska manualer, barnböcker, pjäser, romaner, dikter, ekonomiuppsatser, konstböcker etcetera, för att fråga sig hur man en gång koncipierade skrivmaskinen, hur man använde den, vilka effekter den hade på våra handlingar, våra kroppar och vårt språk.

Som den sönderslagna maskinen utanför Las Vegas indikerar, och undertiteln på Wershler-Henrys bok deklarerar, måste dock en historia av detta slag bli fragmentarisk. Detta står klart så snart man börjar söka efter en början. Var, när och av vem tillverkades den allra första skrivmaskinen? Kanske skulle man gissa på den danske pastorn Hans Rasmus Johann Malling Hansen, som på 1860-talet började tillverka sina ”skrivkulor”, avsedda för blinda personer, och vars mest kända användare blev Friedrich Nietzsche. Eller på den amerikanske förläggaren och postmästaren Christopher Latham Sholes, som ofta har dubbats till maskinens ”fader”. Men Wershler-Henry påpekar att skrivmaskinen (enligt dess historieskrivare) har skapats 52 gånger, och att så många som 112 uppfinnare haft ett finger med i spelet. Även om man sållar bort de mekaniska skrivautomater som vid 1700-talets slut blev populära, är det ett rikt fält av pantografer, polygrafer, potenografer, ktypografer och typografer som tornar upp sig från sent 1600-tal till sent 1800-tal.

Det intressanta i Wershler-Henrys läsning av denna urpsrungslösa historia är hur den leder fram till beskrivningen av ett cyborgliknande ”assemblage” – ett assemblage som inbegriper såväl maskinen och dess mänskliga operatör (”amanuensen”) som en yttre källa till den skrift som produceras. Den senare kan för poeten beskrivas i termer av inspiration, men det vanligaste är att det rör sig om något mer konkret: en faktisk person dikterar för en annan vad som ska skrivas. Den som tog emot diktamen kom med tiden allt oftare att vara en kvinna, som i allt från reklam och vykort till romaner, sånger och pornografiska serier förvandlades till en laddad fantasi: ”the type writer girl”. Visst, det är ett faktum att skrivmaskinens genombrott kring det förra sekelskiftet skapade en ny yrkesnisch för kvinnor, och att den därmed hade en emancipierande effekt. Men det hindrade inte att lönevillkoren för dessa maskinskrivande kvinnor var usla, och att deras kapacitet kom att ställas i omvänd proportion till deras inflytande på den diskurs som maskinen producerade. Underordningen var så att säga inbyggd i assemblaget.

”Maskinskrivande börjar alltid med att någon talar om för någon annan vad som ska skrivas”, konstaterar följaktligen Wershler-Henry, men poängterar också att det finns en tvetydighet i denna modell. Dels tycks en osäkerhet om vem som egentligen är ordens avsändare ständigt göra sig gällande. Dels tenderar positionerna att glida ihop, vilket understryks av att man på engelska kunde använda termen typewriter både för den som skrev och för själva maskinen. Dessa oroande, till och med spöklika drag, som det ska visa sig, aktualiseras i en serie reflektioner kring, bland annat, Henry James behov av sonor feedback från en Remington under diktamen och Bram Stokers berömda ”Dracula”, som Friedrich Kittler i en briljant essä har diskuterat i termer av medieteknologisk krigföring: vampyren som ska besegras med hjälp av skrivmaskin, telegrafi och fonograf.

Att skrivmaskinen kan bli ett vapen finns många exempel på i litteraturen. Och att William S Burroughs förs upp på agendan kommer inte som någon överraskning. Vi möter först den äldre ägaren av namnet: uppfinnaren av den första automatiska räkneapparaten. Därefter får vi träffa hans barnbarn, den mer kände romanförfattaren, som kunde låta den samhälleliga kontrollmaskin som dikterar våra liv beskrivas som en ”Soft Typewriter” – en ”typewriter” som i sin tur krävde en motattack från författarens egen skrivmaskin, helst genom den sönderklippta text som Burroughs kallade för ”cut-up”. Denna litterära metod såväl som skrivmaskinen kunde även tilldelas erotiska och queeraktiga egenskaper, menar Wershler-Henry, vilket han belyser i en diskussion om David Cronenbergs filmatisering av Burroughs roman ”Den nakna lunchen” – en film som visar upp en skrivmaskin i formen av en kackerlacka.

Frågor om makt och kontroll kom generellt att prägla den diskurs som uppstod kring skrivmaskinen. Den kvinnliga sekreteraren underordnades en manlig diktamen. Den skrivande kroppen underordnades teknologins utformning – ”QWERTY” måste våra fingrar än idag vänjas vid – och ergonomisk teori. Det handlade framför allt om att justera kroppen i förhållande till maskinens optimala kapacitet. Men den moderna makt som häri utövades skilde sig från en äldre, förtryckande makt (och nu blir Foucault återigen en utgångspunkt). Det var i stället en makt som intresserade sig för disciplinering – eller ”micromanagement”, som det kan heta – av rörelser, processer och delar; till och med enskilda kroppsdelar, vilket framkommer i Henry Fords berömda undersökningar av den industriella processen, där han pekar på hur många moment i tillverkningen av en T-Ford som skulle kunna genomföras av enbenta, enarmade, blinda, och så vidare. Det är en reell sönderdelning av subjektet som här äger rum.

Wershler-Henry slår en bro från det löpande bandet till skrivmaskinen och hans mest illustrativa exempel i denna diskussion är familjen Gilbreth. Frank Gilbreth var från början murare, och kom i sin yrkesroll att intressera sig för tids- och energibesparande åtgärder. Ganska snart insåg han att det fanns ett ”bästa” sätt att genomföra en viss handling, och 1911 gav han och hans hustru Lillian ut boken ”Motion Study”, ett försök att abstrahera fram ideala rörelsemönster för olika typer av fysiskt arbete, inklusive maskinskrivande (Remington & Co var en av deras första uppdragsgivare). Gilbreths menade dock att deras teorier – helt i linje med den mikropolitiska dimensionen i detta slags disciplinering – hade relevans inte bara för yrkeslivet, utan för våra liv i stort. Nästa experimentalfält blev följaktligen det egna hemmet och familjen med tolv barn, som med piska snarare än morot lärde sig skriva maskin på det rätta sättet, och där vinnaren, den snabbaste och mest korrekta, förärades med ett tveeggat pris: skrivmaskinen.

Denna del, som drar nytta av Mark Seltzers fascinerande studie ”Bodies and Machines” från 1992, är den kanske mest spännande i ”The Iron Whim”. Utöver de ergonomiska teorierna och rörelsestudierna avhandlas här, till exempel, den amerikanske poeten Charles Olsons upphöjelse av skrivmaskinen som ett instrument för att notera poetens tal och andning: den är ett närvarobringande redskap. Mycket riktigt har skrivmaskinen också, i den kulturella fantasin, kommit att tilldelas rollen av sanningsbärare, vilket framställs i ett ironiskt ljus i några kapitel om identitet och förfalskning (bland annat kring det berömda fallet Alger Hiss i McCarthyismens USA). Diskussionen avslutas sedan med en inblick i djurens värld. Bland annat får vi höra om alla dessa apor som har placerats vid ett tangentbord, oftast mot bakgrund av den matematiska sannolikhetsleken – grundligen underminerad i dag – att om de bara är tillräckligt många, och får tillräckligt mycket tid på sig, kan de producera alla världslitteraturens mästerverk. Hur detta förhåller sig till berättelsen om Thomas Manns dotter, som lärde sin hund att skriva maskin, är värt att fundera på.

Därmed också sagt att ”The Iron Whim”, vars titel för övrigt har lånats in från Marshall McLuhans utläggning kring skrivmaskinen i ”Media”, är en historia som i sin fragmentering rymmer mycket. Och det är en mycket underhållande historia. Delvis kan man säga att den tagit fasta på det förslag som litteraturvetaren Joel Fineman en gång lade fram, att alternativet till de stora berättelser som den historiografiska praktiken dragits med, består i en anekdotisk kartläggning av det förflutna. Problemet, som det stundtals framträder här, är en viss spretighet och man skulle önska att en del material kunde fått en mer grundlig bearbetning. Å andra sidan har Wershler-Henrys undersökning sina röda trådar i Foucaults diskursanalys och i intresset för några återkommande problemkomplex, som människa och maskin, makt och vetande, skillnad och identitet.

Boken avrundas med två kortare delar betitlade ”Acceleration: Typewriting and Speed” och ”Aftermath: Typewriting after Typewriting” – två delar som i en loop leder tillbaka till det slut där undersökningen började. Å ena sidan berörs Paul Virilios teser om den ökade hastigheten i vår tillvaro, å den andra diskuteras sådant som skrivmaskinstävlingar, Jack Kerouacs furiöst framskrivna romaner (”it‘s not writing, it‘s typing”, som Truman Capote sade) och den elektrifiering av skrivmaskinen som IBM genomförde och som signalerade början på slutet på dess regim. Men elektrifieringen vara bara steg nummer ett: den löste upp det rationella och överblickbara rutnät som skrivmaskinen hade lagt över världen – för varje tangentnedslag ett särskilt utrymme – och som kom i bruk i den redan nämnda karläggningen av kroppar och rörelser, till exempel. Nästa steg var datorns genombrott, vilket medförde den avgörande dödsstöten.

För datorn är inte någon skrivmaskin, även om det kan se så ut, utan en mycket avancerad räknemaskin som låter allt – ord, bilder, ljud – kodas som flöden av ettor och nollor. I en sådan värld måste kanske skrivmaskinen framstå som en sönderslagen relikt upphittad i en vägren, som en nostalgisk apparatur, som en mekanisk gengångare från det tillstånd vi kallar modernitet.