Sverige befinner sig sedan en tid i en period av historisk omprövning. Det har medfört inte bara en omvärdering av det förflutna, utan också en förändring av vilket förflutet det är vi förhåller oss till. Det moderna Sverige och industrisamhället har förvandlats till en del av kulturarvet.
Under en stor del av efterkrigstiden var Fattigsverige en viktig motbild till den framväxande välfärdsstaten. Det gamla, fattiga och odemokratiska bondesamhället ställdes mot det nya, demokratiska industrisamhället. Historiemedvetandet präglades av framstegstro och det fanns en utbredd stolthet över det svenska samhällets modernitet: den ekonomiska utvecklingen, det utbyggda socialförsäkringssystemet, den välfungerande demokratin, den fredliga och solidariska utrikespolitiken, det upplysta, sakliga och fördomsfria sinnelaget. Det var åtminstone hur man såg på sig själv.
De kritiska debatter som förts om det moderna Sverige under de senaste decennierna, välfärdsstatens kris och industrisamhällets övergång till ett tjänste- eller informationssamhälle har gjort att det som brukade uppfattas som det ”moderna” Sverige har kommit lite på avstånd och snarast blivit en del av det förflutna. Därmed har Fattigsverige sjunkit undan i en slags glömska och det moderna Sverige och industrisamhället i stället framträtt som en epok som det blivit angeläget att förhålla sig till.
Antologin Industriland. Tolv forskare om när Sverige blev modernt (Premiss, 306 s) som handlar om ”den högindustriella epoken” eller perioden 1930–80 ger uttryck för sådana förändringar i historiemedvetandet. Boken har redigerats av Jan af Geijerstam och tillkommit i samband med utställningen Industriland – när Sverige blev modernt, som visas på Arbetets museum i Norrköping sedan våren 2007 och fram till 2012. Att antologin är relaterad till utställningen på Arbetets museum ger den en naturlig koppling till arbetarklassens sociala och ekonomiska historia och ”historia underifrån”, vilket spelar en viss roll för vilka perspektiv som anläggs och vilka problem som uppmärksammas. Framsidan som pryds av en bild på en kvinnlig industriarbetare slår an antologins inriktning.
Flera av texterna anspelar underförstått på eller kommenterar framstegsberättelsen om det svenska välfärdssamhällets utveckling. I bakgrunden finns ett allmänt erkännande av de positiva förändringar som skett under perioden, men mot dessa ställs den kritik som riktas mot storskaligheten, den överdrivna rationalismen, underordningen av kvinnor och invandrare, tillväxtens pris i form av social utslagning och miljöförstöring samt kraven på anslutning till majoritetssamhällets normalitets- och skötsamhetsnormer.
I ett av bidragen skildrar Tora Friberg sin mors liv som spänner över större delen av 1900-talet. Det blir en biografisk berättelse om en kvinnlig industriarbeterska och en resa från fattigdom och könsmässig underordning till ökad trygghet, självständighet och jämställdhet, men också en berättelse om arbetslivets förändring. Det individuella levnadsödet fungerar som en berättelse i liten skala av den stora nationella berättelsen om Sveriges utveckling som industrisamhälle. Förutom att konkretisera abstrakta kategorier som kön, klass och arbetslivets rationalisering gör det biografiska perspektivet också andra aspekter av livet synliga: glädjen över barnen, hur skambelagt det var att bli gravid före äktenskapet, bristen på erkännande för kvinnliga industriarbetare, gemenskapen med arbetskamrater, svårigheterna att kombinera arbetet med ansvar för hem och barn, samt de bittra erfarenheterna av fackets skyddsombud och företagsläkaren som inte ville erkänna värken i axlarna som arbetsskada.
I jämförelse med en tidigare berättelse om det moderna Sveriges framväxt, där den manlige industriarbetaren brukade inneha en symbolisk huvudroll på individuell nivå, är det här således en kvinna som får representera utvecklingen. Kvinnors betydelse för samhällsutvecklingen lyfts också fram av Therese Nordlund, som beskriver kvinnliga småföretagare i början av 1900-talet som försökte lösa konkreta sociala problem snarare än att bara generera vinst och på så sätt förvandlade filantropi till företagsidéer.
Även i Maija Runcis text om steriliseringspolitiken har kvinnorna en framskjuten plats, men här som offer för ingreppen. Steriliseringspolitiken sätts i samband med folkhemmet som en produktionsgemenskap, vilket krävde att man deltog i det gemensamma arbetet för tillväxt och samhällsansvar. Annars betraktades man lätt som en belastning, vilket kunde motivera sterilisering eller tvångsomhändertagande av barn. De samhällsekonomiska intressena gick hand i hand med krav på skötsamhet och rashygieniska motiv.
Att modernisera och snygga till människorna och de fysiska miljöerna uppfattades som ett sätt att göra sig av med ”Lort-Sverige”. Sverige hade varit ett fattigt land med brist på arbete och bostäder och många människor hade valt att emigrera. Bostadspolitiken blev en viktig del av folkhemspolitiken för att i bokstavlig mening skapa hem åt svenska folket, för att styra ekonomin med investeringar i byggsektorn och för att med politiska medel kunna påverka samhällets fysiska och sociala utformning. Efter kriget var den expanderande industrin i behov av arbetskraft och Sverige blev ett invandringsland. Fler bostäder byggdes, i synnerhet med miljonprogrammet, och bostadsstandarden höjdes. Men bostadspolitiken skapade samtidigt ett geografiskt segregerat boende. Efter hand har den sociala segregationen alltmer kommit att sammanfalla med en etnisk segregation, som delvis förstärkts av övergången från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring och industrins minskade behov av arbetskraft sedan 70-talets kris. Segrationen var, enligt Irene Molina, inte bara en olycklig bieffekt av goda intentioner, utan ett resultat av en social- och bostadshygienisk ideologi som önskade ordning, renhet och hälsa i samhället. Samhällskroppen skulle göras produktiv, arbetarklassen spridas ut och de ”misskötsamma” anpassas till skötsamhetens normer. Det var också en konsekvens av att olika upplåtelseformer, hyresrätter och bostadsrätter, billiga och dyra bostäder, ofta separerades i rummet. I dag lever denna fysiska och sociala segregation kvar.
Den politiskt styrda rationaliseringen av samhället hämtade inspiration från industriföretagens storskaliga, planmässiga och standardiserade produktion och användning av vetenskaplig kunskap. Industriföretagen har varit en ledande aktör och faktor i moderniseringen som har förändrat villkoren både i arbetslivet och i hemmet. Med arbetslivets rationalisering gick en del av glädjen i arbetet och yrkesstoltheten förlorad och arbetsprocessen blev hårdare styrd och kontrollerad. Positivt var dock, skriver Maths Isacson, att många tunga och tidskrävande arbetsuppgifter avskaffades och att effektiviseringen skapade utrymme för betydande reallöneökningar. Därför kunde facket ställa sig bakom rationaliseringen och sluta upp kring tillväxtideologin på bekostnad av inflytande över själva produktionens organisering. Under 60- och 70-talen växte kritiken mot bristen på inflytande över arbetet. Politiska reformer som MBL, utflyttningen av fabriker till låglöneländer, datoriseringen och övergången till mer flexibla produktionsmodeller har gjort att den gamla hierarkiska fabriken med löpande band numera är mindre vanlig i Sverige.
Liksom många andra områden i samhället har också jordbruket och skogsbruket rationaliserats enligt den allmänna storskaliga effektivitetsmodellen. Industrisamhällets utveckling har på flera sätt förändrat vår relation till naturen. Skogen, järnmalmen och vattenkraften har spelat en enorm roll för industrins utveckling och det är därför föga förvånande att naturen främst har betraktats som resurs. Den ekonomiska utvecklingen har samtidigt haft kostnader i form av miljöförstöring, vilket med tiden medfört en ny förändring i synen på naturen. Från 60-talet och framåt har miljöproblemen och kritiken av miljöförstöringen bidragit till en viss ekologisk anpassning av den ekonomiska tillväxten och ett erkännande av vårt beroende av naturen.
Strävan efter tillväxt, som varit en så central ledstjärna för Sverige under industrisamhällets epok, har också ett pris i form av otrygghet, arbetsskador och social utslagning, som Jenny Andersson betonar i sin engagerade text. På 70-talet var utslagningen och kritiken av tillväxten en viktig fråga för socialdemokratin och man försökte formulera en syn på tillväxt som även tog hänsyn till behovet av trygghet och välfärd. Men under 80-talet och än mer i samband med 90-talets ekonomiska kris sköts frågan i bakgrunden, till förmån för krav på ökad tillväxt och anpassning till konkurrensens villkor. Kraven på teknisk omvandling och förnyelse skapar i sig ständigt nya avvikare och ”handikappade” som ska anpassas till utvecklingen. I dag finns det dessutom en tendens att lägga ett större ansvar på den enskilde och den som står utanför arbetsmarknaden.
Hur ska vi förhålla oss till industrisamhällets historia? På mindre än 100 år har våra livsvillkor förändrats radikalt, både i arbetslivet och i privatlivet. Det handlar i Sveriges fall om en fredlig och förhållandevis lyckad modernisering, jämfört med alternativa moderniseringsvägar som öststatskommunismen, den tyska nazismen eller den spanska striden kring olika moderniseringsvägar på 30-talet som slutade i inbördeskrig. Samtidigt är det en historia som rymmer utslitna ryggar, miljöförstöring, påtvingade steriliseringar, förakt och exkludering av avvikare och ”misskötsamma”. Det har under de senaste 40 åren genomförts vissa reformer för att lindra eller komma till rätta med storskaligheten, rationalismen, exkluderingen av avvikare, segregationen och bristen på jämställdhet. I vissa avseenden har det skett framsteg, i andra fall lever problemen kvar eller har till och med förvärrats. De förändringar som skett efter 1970 hamnar delvis utanför antologins fokus, vilket gör att den kritik som framförts mot exempelvis centralism och storskalighet och de försök som gjorts att motverka sådana problem knappt blir synliga. Det har betydelse för bedömningen av var vi befinner oss i dag och för värderingen av det nutida samhället.
Att industrisamhället har blivit historia innebär inte att vi har lämnat det bakom oss. Som Lars Ilshammar påminner oss om, lever vi fortfarande i hög grad i ett industrisamhälle, om än i ett industriellt tjänstesamhälle. Många av industrisamhällets och det moderna samhällets frågor och problem finns kvar, också när vi kallar vår egen epok för ett postindustriellt och postmodernt samhälle eller närsynt fäster uppmärksamheten vid globaliseringen som den allt överskuggande utvecklingstrenden och glömmer de ”gamla” moderniseringsprocesserna byråkratisering, urbanisering, specialisering, rationalisering och så vidare. Epokindelningar får oss lätt att överskatta förändringarna och glömma bort kontinuiteterna.
Den kritik som uttrycks i antologin fungerar som ett anrop till nutiden att åtgärda de misstag som begåtts och att undvika dem i framtiden. I jämförelse med en betryggande framstegsberättelse som leder fram till ett nutida, lyckat välfärdssamhälle, förändrar sådan kritik vår självförståelse och skapar ett slags obalans i berättelsen om oss själva. Den förskjuter berättelsens slut och manar till förändring för att balans åter ska uppnås. Men vad vore en önskvärd utvecklingsriktning för framtiden, i ljuset av det svenska industrisamhällets historia? Att minnas industrisamhällets historia ger oss ledtrådar om vad ett mänskligare industrisamhälle innebär.
