”Vad gör väl namnet?”, undrar Julia i Hagbergs översättning av Shakespeares tragedi. ”Det, som ros vi kalla, / Med annat namn dock lika ljuvligt doftar.”

Vårt eget namn kan vi inte välja, och vad Julia än säger heter hennes älskade Romeo och är en Montague. Däremot kan en författare välja namn på sin bok. Den amerikanska feministen och politiska aktivisten Naomi Wolf – känd för bland annat ”Skönhetsmyten” (1991) – har givit sin senaste bok den anslående titeln Vagina. A new biography (Virago, 400 s). Titeln avser förstås att väcka uppmärksamhet, vilket onekligen lyckats. Itunes censurerade den till ”V****a” (det känns lite Grönköpings Veckoblad), och The Guardians recensent konstaterade att hon nu insåg vitsen med läsplatta.

För en amerikan kan ordet vagina verka upprörande. Under en abortdebatt i staten Michigans representanthus i juni i år nämnde ledamoten Lisa Brown ordet vagina, vilket ledde till avstängning och protester. Hennes manlige kollega i representanthuset, Mike Callton, ansåg ordet synnerligen stötande: ”Ett sådant ord använder jag inte inför kvinnor. Jag skulle inte ens använda det i blandat sällskap.”

Man kan skratta åt Callton, i all synnerhet om man tillhör den del av befolkningen, som faktiskt har en slida. Om någon läsare delar Calltons känslighet må hen vara varnad, ty denna understreckare diskuterar könsorgan under skilda namn och berör för övrigt också sex. Tidigt i sin bok förklarar Wolf att hon använder ordet ”vagina” för hela det kvinnliga könsorganet, vilket hon inte helt håller sig till. Själva syftet med boken är att upplysa världens kvinnor om hur deras kroppar fungerar. Den hade inte skrivits om inte Wolf en dag insett att hennes orgasmer förlorat sitt skimmer – förr (före 46 års ålder) livade de upp henne, gjorde färgerna klarare och naturen skönare och mera tydlig. Plötsligt handlade det bara om fysisk njutning, som inte var illa, men förändringen fick henne ändå att söka upp New Yorks skickligaste läkare. En nerv visade sig ligga i kläm, och plötsligt fick Wolf veta att nerver förband vaginan med ryggmärgen, och därmed med hjärnan. Detta budskap ville hon nu föra ut till sina medsystrar (och ja – hon blev botad och fick färgerna åter).

Grundtanken i ”Vagina” är att denna nervkoppling inte bara binder samman skilda delar av kroppen fysiskt, utan också psykiskt. Hårda ord, elaka kommentarer och respektlöst bemötande känns omedelbart i underlivet, liksom dåligt sex inverkar menligt på kreativiteten. Riktigt bra sex – gärna multiorgasmiskt – leder däremot till stor och sprakande kreativitet. Skälet till detta är att könsorganen är ”en del av kvinnans hjärna och därför också av hennes kreativitet, självförtroende och till och med personlighet”.

Det var vid läsningen av detta som jag började dra öronen åt mig, och då var jag ändå bara på sidan 3. Jag har hört män anklagas för att ”tänka med kuken”, men aldrig upplevt liknande anklagelser mot kvinnor – och dessutom aldrig att det skulle vara positivt att överlåta sitt tänkande till könsorganen. Inte så att jag förnekar dessa nervers existens – de finns där, men som skisserna i Wolfs bok visar löper åtskilliga av dem från livmodern och äggledarna, vilket hon ägnar föga uppmärksamhet. Färgsprakande orgasmer är förstås mera spännande än havandeskap eller (ännu värre) menstruationer. Sedan vet vi väl alla att kroppsligt lidande och välbefinnande inverkar på humöret och kreativiteten. Mensvärk kan ställa till det rejält, men det kan också förkylningar, vrickade fötter, ögoninflammationer eller ryggskott. Det är dock nervkopplingen mellan vagina och hjärna som är Wolfs tes, hennes budskap, hennes evangelium.

Boken består av variationer på detta tema. Kapitlen byggs upp kring hur Wolf ställer frågor (inte sällan ledande) till skilda människor, som sedan bekräftar att hon har rätt. Naomi Wolf har sett ljuset. Vetenskapen har bara att bekräfta. Från naturvetenskapligt håll har dock hennes tolkning av sambandet mellan hjärna och underliv kritiserats – människans kropp är mera komplicerad än så, och vi är inte slavar under våra hjärnsignaler.

Wolf saknar urskiljning. I boken får alla sagesmän samma betydelse, från den specialist som först visade på hennes eget nervsystem till enskilda människor med åsikter om kvinnans könsorgan. Till sist urartar boken till en kaskad av vittnesmål, som nästan påminner om tungomålstalande. Alla får vara med, och allt måste beskrivas. Här har vi gynekologen, som har ”mjukt ljusbrunt hår som faller ned till axlarna” och ett ansikte som växlar mellan ”ömsint utmattning” och mottaglighet för andras smärta, liksom en ung kvinnlig forskare, som beskrivs som ”charmig”, iförd ”en somrig hellång batikklänning” och med ett glas vitt vin mellan sina ”smala fingrar”. Vi inser att det yttre måste vara viktigt för forskningen. Eller?

Kanske ligger ett problem i kombinationen mellan journalistiskt skrivande och vetenskapliga anspråk. Ibland blir nämligen Wolf riktigt bra, och allra bäst är det kapitel som diskuterar våldtäkt i krig utifrån vad hon hört av våldtäktsoffer och ögonvittnen under en reportageresa till Sierra Leone. Diskussionen av våldtäkter präglas av stor och äkta vrede. Här vet Wolf vad hon talar om. Också i andra fall kan hon vara intressant och upplysande. Första gången hon berättar om glatt pilska råttor och sexuellt frustrerade råttor känns det nytt – vem visste att alla däggdjur har klitoris? Inte jag, och inte Wolf heller innan hon pratade med råttforskarna – men dessa råttor dyker sedan upp i tid och otid.

Ett stort fel hos Wolf är att hon redan från början ser sin tes som sann. Detta ska handla om kvinnan – den gudomliga – och hennes likaledes gudomliga underliv. Därför tar hon bara upp forskning som stödjer hennes egen uppfattning. Medan en riktig forskare diskuterar, ser för och emot, bygger hon sin bok som en slät mur. Här ska inget sticka ut, här ska det inte finnas hål eller ojämnheter.

Orgasmen är central för Wolfs resonemang, och hon hävdar att kvinnliga konstnärer blommar upp efter ett sexuellt uppvaknande. Misogyna kommentatorer påstår – säger Wolf – att intelligenta kvinnor inte är sexuellt aktiva, men i själva verket är det tvärtom, eftersom (som sagt) sex är bra för kreativiteten. Som bevis för detta anför hon ett antal kvinnliga konstnärer, vars lustfyllda brev till älskarna ordar om livets ljuvlighet och konstens betydelse. Återigen drar Wolf för höga växlar på sin tes. Förälskade människor är lyckliga. Älskade människor är mestadels också lyckliga. Det är knappast psykologiskt remarkabelt att man meddelar sin älskade hur underbart livet är sedan man fått varandra. För övrigt är det endast en handfull kvinnor som används som bevismaterial – framför allt Mary Anne Evans (som Wolf enbart omtalar under pseudonymen George Eliot), Georgia O’Keeffe och Edith Wharton – medan ingenting nämns om alla skapande kvinnor som levt i celibat, som medeltida nunnor och ensamstående författarinnor.

Hävdandet att kvinnor skapar bäst om de får ligga är lika misogynt som motsatsen. Dessutom är Wolf skrämmande heteronormativ. Två gånger ogiltigförklarar hon 70-talets slagord ”En kvinna utan man är som en fisk utan cykel”. Kvinnor behöver män, förklarar hon. Klitoris har förstås många fördelar, men Wolf gör klart att vaginala samlag är bäst. För detta behövs en man – och förresten (säger hon) är sädesvätskan fantastisk. Oralt förmedlar den energi, vaginalt bidrar den till ömsinthet och gott humör. Ja, så står det faktiskt. Självfallet inser Wolf att det finns lesbiska kvinnor, men hennes bok är mycket tydligt skriven för heterosexuella, amerikanska medelklasskvinnor. Att det finns forskning som visar på att lesbiska har bättre sex ignorerar hon helt.

Den välvilliga miss Lydgate i Dorothy Sayers ”Gaudy night” från 1935 (för övrigt en bok full av kreativa kvinnor utan män) uttalar sig bara negativt en enda gång, och då gäller det en populärvetenskaplig framställning av en gammal student: ”Ingen självständig forskning alls, och inte minsta försök till kritisk bedömning”, konstaterar hon, men slätar över med att ”den stackars människan behöver pengarna”. Med tanke på det privilegierade liv Wolf tycks föra, med sin underbara stuga, sina kryssningar med goda vänner och sitt anlitande av landets främsta medicinska experter, kunde hon faktiskt ha kostat på sig lite vetenskaplig stringens. En populär framställning är bra och lovvärd, men goda upplagesiffror behöver inte utesluta forskning och kritisk distans.

Jag började läsa ”Vagina” full av förväntan, men den slarviga bakgrundsforskningen tog snabbt död på den känslan. Särskilt illa är det i den historiska översikten, där Wolf använder anakronistiska betraktelsesätt, upprepar gamla schabloner, framställer snörda överklassdamer som ett allmänt problem (fast många män på både 1700- och 1800-talet snörde sig) och lyckas få det att låta som om Sapfo och Platon vore samtida. Det vore som om jag skulle jämföra Wolfs kvinnosyn med Napoleons.

Understundom känns faktiskt Wolfs framställning som rena 1800-talet. Hennes bok vänder sig till kvinnor – det är vi och våra underliv – men det sista, 63 sidor långa kapitlet är närmast något slags förförelsemanual för män. Så uppmanas de att komma med blommor (möjligen en vaginalsymbol), och hälsa sin kvinna med en kram och en komplimang ”när han kommer hem på kvällen”.

Han jobbar, hon är hemmafru. Vi befinner oss i Amerika, och författaren ägnar sida efter sida åt att lovprisa en brittisk tantrisk rådgivare, som ibland botar kvinnor med penetrativt sex. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag måste stänga in mig och skrika en stund, gärna tillsammans med böcker där biologismen inte är allenarådande, där queerteorin har dykt upp, där det inte förmodas att allt viktigt har skrivits på engelska och där världen utanför USA inte ses som en pittoresk kuliss. Det är mig obegripligt hur Wolf kan göra sig löjlig över att vibratorn uppfanns för att bota hysteri, när hon själv blir lyrisk över liknande botemedel – om än förmedlade av en stilig man.

Så – vad betyder ett namn? Mycket, för Naomi Wolf. När en kompis bjuder på fest för att fira hennes bok och lagar vulvaformad pasta blir hon så ifrån sig över att pastan kallas ”cuntini” att hon inte kan skriva på ett halvår. Hon verkar totalt sakna humor, och ordet cunt anser hon förnedrande. Nyligen läste jag Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”, där hon ser cunt (fitta) som det ”tuffaste av alla ord”: ”Det är underbart att folk blir så chockade när man säger ’fitta’. Det är som om jag hade en atombomb i brallorna, eller en galen tiger, eller ett raketgevär.” Personligen tycker jag det är betydligt bättre att själv ta makt över orden än att gå och gömma sig med skrivkramp för ett skämt man inte gillar.

Dessutom är Wolf inkonsekvent. Hon säger att båda könen är lika mycket värda, men det finns ingen tvekan om att det är kvinnan – gudinnan – som är bäst. Ingen kvinna ska ha komplex, för vi är alla olika – men det är lika tydligt bäst med kvinnor som får multipla, kreativitetsskapande orgasmer. Kvinnor som Wolf. Allt detta bekräftas förstås av vetenskapliga experiment med gnagare.

Wolfs biologism är begränsande, förnedrande och otidsenlig. Jag vill inte vara en råtta. Jag ville inte ens vara en mus. Jag vill bara vara människa.