I mitten av 1950-talet köpte Ralph Erskine en gammal Themsenskuta och seglade henne till Sverige. Kontoret på Drottningholm hade haft flera framgångsrika år bakom sig och behövde expansionsutrymme. Lastrummet byggdes om till kontorslandskap och skutan blev arbetsplats med ett stort mått av förtroende för de anställda arkitekternas förmåga att arbeta självständigt. På somrarna kastade hela det flytande kontoret loss och flyttade med familjer och husdjur till fiskare Carlsson på Rånö utanför Nynäshamn. Familjerna flyttade in i uthus och bodar, medan kontoret tog båthusets loft i anspråk. Så skapades en syntes av arbete och fritid som måste vara unik i svensk 1900-talshistoria. Epoken med skeppet ”Verona” är inte bara belysande för Erskines visioner om det goda livet i naturens närhet. Det finns mycket i hans arkitektur som också låter sig förklaras genom ”Verona”. Inte bara i det allmänt okonventionella.
Ralph Erskine föddes i en välbärgad men medvetet anspråkslös familj i Mill Hill, London, 1914. Tio år
gammal sattes han i kväkarnas internatskola, en miljö som kom att prägla Erskines hela liv och gärning. Inte det religiösa - detta lämnade han snart bakom sig - däremot fick kväkarnas sociala och humanitära värderingar i Erskine sin kanske mest inflytelserike profet. Viljan att vända sig till alla men ändå ingen enskild blev för Erskine ett skäl att 1939 flytta till det progressiva Sverige. Rustningsmuller i Europa och ett jobb hos arkitekterna Weijke & Ödéen gjorde valet lättare. Fästmön Ruth Francis lockades över och två dagar före krigsutbrottet gifte de sig i Stockholm.
Krigsåren blev prövande. Arbetet försvann under den korta smekmånaden men Erskine tog väl vara på det halmstrå som bjöds av en kollega att slutföra ritningarna till en fristad åt Baltzar von Platen. Erskines torvtäckta timmerstuga tolkade orostidens trygghetsbehov bättre än kollegans och med en överlägsen planlösning hade han erövrat sitt första uppdrag. Samarbetet med husets byggmästare ledde till fler uppdrag och översynen av bygget
på plats i Djupdalen söder om Stockholm så småningom till en tomt där arkitekten och hans hustru kunde bygga sig sitt första hus, den numera legendariska ”Lådan”. Brist på material och pengar kompenserades med en mycket effektiv planlösning - redan här fanns mycket av båtens ytekonomi - och med ett resurssnålt byggande med sten från platsen och en gammal järnsäng till armering. Stugan som byggdes under kallvintern 1941-42 var bara 21 kvadratmeter men fungerade som familjens hem till 1946 då de började hyra ett gammalt trähus på Drottningholm, ditlockade av vännen och arkitekten Anders Tengbom. Bättre konjunkturer och uppmärksamheten kring ”Lådan” hade då redan gett Erskine gott om arbete.

De tio åren efter krigsslutet blev en gyllene tid för Erskine som arkitekt. Hans odogmatiska funktionalism som byggde på platsens och människornas behov öppnade för ett experimenterande som tiden tog väl emot. Efter Asplund saknade svensk arkitektur en tydlig riktningsvisare och Erskines plastiska arkitektur fick stor uppmärksamhet. Kontoret ritade hotell, bostadsområden, villor, kontorshus, fabriker och landets första köpcentrum inomhus, Shopping i Luleå. Skidhotellet i Borgafjäll från 1948 var hans första större arbete och står än i dag fram som ett nyckelverk. Som den friluftsmänniska han var gjordes den sportiga funktionen till byggnadens huvudsak. Taket drogs ned till backen; eller var det backen som drogs upp till tak? Föreningen mellan plats och byggnad, mellan naturen och arkitekturen gjordes så bred och påtaglig som möjligt. Transportproblem som ledde till att byggnadsmaterialet i mesta möjliga mån fick hämtas från platsen förstärkte husets samhörighet med sin miljö.

En mångfald i material och former gör att Erskines arkitektur gärna låter sig beskrivas som collage. Men han har sällan fallit för den publikfriande möjligheten att använda materialen på tvärs mot deras natur. Dramatiken kommer sig snarare av dynamiska kombinationer av sinsemellan ordinära material och volymer, där den fria plastiken reserverats för sammanhang utan inverkan på strukturen. En villa i Storvik från 1948 är ett närmast övertydligt exempel på denna metod. Inom en mycket regelbunden fyrkantig struktur har rummen lagts ut till synes oberoende av pelarnas lägen. Pelarna bär taket och låter mellanväggarna stå där det bäst passar rummen. I senare hus kunde murstockar, balkonger och solfångare formas till dessa fria element som adderades till den fasta byggnadskroppen, som gärna fick en tung och sluten karaktär. Innanför det slutna skalet öppnar sig sedan en fri och öppen interiör - åter igen som på ett skepp.

Kontraster var ett populärt uttrycksmedel i efterkrigstidens arkitektur. Gammalt ställdes mot nytt i ett skede då samhället bytte fot. Erskines intuitiva metod och formrika byggnader togs inte alltid väl emot. Hans bostäder och centrumanläggning i Gyttorp från 1955 fick hårda angrepp för sin ”obalanserade” formglädje i svensk veckopress och Shopping i Luleå från samma år mötte mothugg från internationella kolleger när det presenterades året därpå vid ett möte i Holland. Kritiken från mer strukturalistiskt tänkande arkitekter i den radikala gruppen som kallade sig Team Ten, då deras egentliga uppgift var att förbereda den tionde stora modernistiska kongressen, var delvis hård men kontakten med detta internationella avantgarde som snart spräckte den modernistiska hegemonin blev ändå bestående. Engagemanget för att finna en specifik arkitektur för arktiskt klimat vann respekt och för Erskine blev denna klimatanpassning snart en huvudsak.
I sökandet efter en arkitektur anpassad för långa hårda vintrar föregrep Erskine det ekologiskt anpassade byggande som blev normgivande flera decennier senare. För Erskine var det dock inte kretsloppsanpassningen som stod i fokus, utan välbefinnandet för de människor som skulle bo i husen. Energi fanns det vid denna tid gott om, men klimatets påverkan på byggnaderna fick i Erskines tolkning mycket energieffektiva uttryck. Motviljan mot att rita glashus kan möjligen spåras till egna
erfarenheter då ”Lådans” bristfälliga glasfasader konfronterades med de bistra krigsvintrarna. Erskine använde hela sin rika fantasi i att finna okonventionella lösningar på det arktiska klimatets problem. Taken vändes inåt för att hålla den isolerande snön kvar och undvika istappar (med stuprör i husens kärna höll dessa sig alltid isfria), husen slöt sig husen mot norr och balkongerna hängdes i kraftiga vajrar från balkar på taken för att undvika köldbryggor. Till viss del togs klimatanpassningen till förevändning för ett expressivt uttryck. De arktiska byggnader som kom till utförande hörde inte till de mest lyckade i Erskines produktion. En orsak var människors behov av måttfulla förändringar. Att de hus som kom att byggas i Kiruna, Svappavara och Resolute Bay i Kanada fick blandat mottagande berodde delvis på deras radikala nytänkade som snarare utgick från inuiters byggande än från konventionella föreställningar om hus, delvis på att projekten krävde en samhällsstruktur som aldrig kom till stånd.

Engagemanget för att bygga sociala miljöer banade vägen till Erskines internationella genombrott. Flera mindre arbeten i England gjorde att hans namn kom upp när Newcastle 1968 ville få bort de smutsiga arbetarebostäderna och modernisera staden. Erskine satte upp ett kontor på platsen och inledde en kommunikation med de boende i den förslummade stadsdelen Byker som kommit att bli legendarisk. Genom täta kontakter med de människor som också i framtiden skulle komma att bo i Byker skapades en förändringsprocess som skulle garantera att den nya staden inte skulle bli ett nytt ghetto. Erskine började med att låta bygga en lång och hög mur av bostäder som skärmade av området från den störande motorvägen i norr på samma sätt som hans långa hus tidigare skärmat av kalla vindar. I skydd av den höga muren lades tätt och lågt myller av bostadshus med privata, halvprivata eller offentliga utrymmen emellan.

Processen och resultatet visade på ett fungerande alternativ till rekordårens storskaliga planering
och Byker fungerade länge som tänkt. Risken sågs närmast att området skulle bli allt för ”middle-class”, men ett hårdande brittiskt samhällsklimat slog hårt mot Byker och när de gamla social strukturerna föll i samma takt som underhållet kämpar området nu för att återskapa sin forna glans. Medlet heter nu privatisering som paradoxalt nog åter gör Erskines socialistiska idéer om självförvaltning möjliga.

Erskine har förvaltat sina sex decennier som arkitekt enastående väl. En stark känsla för arkitekturens grundläggande uppgift att tjäna de människor som skall använda byggnaderna har lett honom rätt i en tid då arkitekterna fick större resurser att förvalta än någonsin tidigare. Erskines insatser inom bostadsbyggandet höll sig alltid inom en måttfull skala, som Brittgården i Tibro, ett av hans få bostadsområden från miljonprogrammets dagar. Metoden från Newcastle där brukarna engagerades i planeringen förutsatte en process där de framtida brukarna redan fanns på plats. Detta var sällan möjligt i de svenska projekt som engagerade Erskine, men principen att få med sig brukarna från början utvecklade han till en konst i sig. Flödiga skisser med ett myller av människor, barnvagnar och luftballonger blev till läskpapper för människors förväntningar. Bilderna och Erskines målande beskrivningar befolkade de ännu bara tänkta miljöerna och satte snabbt brukare och beställare på arkitektens sida. Trots denna ”offentliga” planeringsmetod blev resultaten alltid omisskännligt erskinska. Flexibiliteten och förmågan att argumentera gjorde honom till en idealisk arkitekt för stora projekt och hans senare verksamhet präglades av många stora uppdrag och visioner, som planeringen av Eriksberg i Göteborg, det rödvitrandiga ”Läppstiftet” vid Göta Älvbrons fäste, Mälarstaden i Tappström och The London Ark, ett runt kontorshus i Hammersmith, London. När krafterna till slut mattades av kunde Erskine fortfarande följa kontorets arbete tvärs över gårdstunet till det kontor och bostad han byggde åt sig på Drottningholm 1963.

Gamla medarbetare förvaltade hans principer i nya kontor som Arken arkitekter, medan en yngre generation på hemmakontoret fört stora projekt som Millennium Village i Greenwich till förverkligande.
Bilden av Erskine som en först och främst samhällsengagerad arkitekt är i mycket skapad av honom själv. I hans rika fantasi fanns emellertid många andra klangbottnar. Utan att själv betona varken förebilder eller någon trendkänslighet, verkade Erskine i en expressiv tradition där naturens förutsättningar fick starkt genomslag som hos arkitekter som Hugo Häring, Hans Scharoun, Frank Lloyd Wright och Alvar Aalto. Han har beskrivits som en ”romantisk funktionalist” och trivdes sannolikt ganska bra med detta. Funktionalismen var för honom aldrig någon stil, utan en metod. En metod som förde fram det bästa i hans förmåga. Inlevelsen.