När franska ministrar utsätts för kritik brukar de försvara sig genom att hänvisa till Frankrikes stolta tradition som försvarare av de mänskliga rättigheterna. Men den deklaration som antogs efter revolutionen 1789 har länge mera fungerat som prydnadsföremål än som bindande föreskrift. I själva verket kom den aldrig att få den betydelse som avsetts. I synnerhet gäller det artikel elva som utlovar det franska folket rätt att ”tala, skriva och trycka” vad de vill.

Det är den dystra lärdomen som man kan hämta ur en nyligen utgiven avhandling av Charles Walton, Policing public opinion in the French Revolution. The Culture of calumny and the problem of free speech (Oxford University Press, 352 s).

Det kan se ut som om det var slumpen som gjorde att några av de viktigaste dokumenten i tryckfrihetens historia kom att formuleras under samma höstdagar 1789. I Paris diskuterade en kommitté ur nationalförsamlingen avsnittet om tryckfriheten i en planerad deklaration om de mänskliga rättigheterna samtidigt som ett liknande utskott satt i Philadelphia och diskuterade ett tillägg om yttrandefrihet som skulle fogas till författningen.

Men de båda händelserna har ett samband. Den franska texten hade inspirerats av tankegångar som var aktuella i USA. Det första utkastet till en deklaration hade skrivits av en militär, generalen Lafayette. Lafayette hade nära kontakter med Thomas Jefferson som var den amerikanska regeringens representant i Frankrike. Och förebilden var en deklaration som ett decennium tidigare antagits av delstaten Virginia.

I den deklarationen sägs det att tryckfriheten är ett av de starkaste skydden för friheten i ett samhälle och endast kan inskränkas av despotiska regeringar. I Frankrike hade man först tänkt välja en liknande formulering men man stannade till slut för ett tillägg om att friheten kunde begränsas genom lagstiftning. Artikeln kom därför att förutsätta en tryckfrihetsförordning liknande den som antagits i Sverige två decennier tidigare. Men det skulle dröja ända till 1881 innan Frankrike fick sin första lagstiftning för det tryckta ordet, vilket innebar att myndigheterna länge kom att behandla tryckta skrifter de ogillade på samma sätt som de gjort före revolutionen.

Också i USA skulle det dröja innan det första tillägget fick den tolkning det har idag. Länge menade man att tillägget endast hindrade kongressen från att lagstifta men inte delstaterna. 1798 antogs en lag som förbjöd ”osanna och illvilliga skriverier” men den lagen avskaffades redan efter tre år och den tillträdande presidenten Thomas Jefferson benådande alla dem som drabbats av lagen. Och ”first amendment” kom att tolkas allt mer restriktivt av högsta domstolen.

Redan ett år innan Bastiljen stormades hade den franske kungen i samband med att han sammankallade ”les états généraux” beslutat att tillfälligt avskaffa censuren och inbjuda de lokala församlingarna att skicka in förslag till politiska åtgärder.

Dessa listor, så kallade ”cahiers de doléances”, har hittills blivit föga uppmärksammade av forskarna. Men Walton har analyserat drygt 500 av de många tusen kravbreven. Han konstaterar att i de flesta av texterna återfinns krav på ökad yttrandefrihet men de flesta nöjer sig med att kräva att förhandscensuren avskaffas. Och det var knappast särskilt radikalt. I England hade den avskaffats redan 1695.

Men inte heller de krav som senare restes i nationalförsamlingen var särskilt radikala. Av det trettiotal förslag som Walton analyserat upprepade inte mindre än hälften de restriktioner som redan existerade. Ett mindre antal ville att friheten endast skulle begränsas när den hotade att skada andra individers rättigheter. Men denna minoritet fick kapitulera för en majoritet som ville ge de lagstiftande rätt att införa också andra begränsningar. I de nya deklarationer om mänskliga rättigheter som antogs under revolutionens gång kom minoritetens förslag att upprepas men först i 1793 års version kom det att antas. Men då var landet på väg in i det skräckvälde som skulle beröva deklarationen all betydelse.

Det finns en tendens i forskningen om tryckfriheten att se avskaffandet av förhandscensuren som själva nyckeln till friheten. Men i själva verket kan en bokmarknad fungera väl också under censur. Litteratur kan skapas också under starkt motstånd. Och i Frankrike var förtrycket milt. Det finns en berömd gravyr som avbildar Voltaire när han skriver på sin Henriad på muren i sin fängelsecell. Men bilden är missvisande. I Bastiljen hade fångarna fri tillgång till papper och skrivmaterial. Och inget hindrade dem från att utbyta tankar med varandra.

I ett avsnitt i sin pjäs ”Figaros bröllop”, som aldrig kom med i den tryckta versionen, beskriver Beaumarchais sin tid i fängelset. ”Min bok såldes dåligt och blev förbjuden men samtidigt som man stängde dörren till mitt bibliotek öppnade man den som ledde till Bastiljen, och där jag blev väl mottagen. Under sex månader hade jag husrum och fri kost och behövde inte tära på mitt kapital. Bättre ersättning för det jag skrivit har jag aldrig fått. Men som inget gott varar i evighet blev jag frigiven av en minister som fann mina brott alltför obetydliga.”

Naturligtvis var inte tillvaron i fängelset så behaglig som Beaumarchais beskriver den men i jämförelse med vad skribenter i andra länder och under annat förtryck råkat ut för ger den ändå ett rätt idylliskt intryck. Fängelset fungerade som ”ett växthus för litteratur” skriver Robert Darnton i sin nyutgivna bok The Devil in the holy water or the art of slander from Louis XIV to Napoleon (University of Pennsylvania Press, 552 s).

Darntons bok är fylld av intressanta livshistorier. Ett av de mest gripande är Anne-Gédéom Pelleports. Pelleport drömde om att bli en författare av samma klass som sina idoler Voltaire och Rousseau. Och han övergav sin militära karriär för att flytta till idolernas hemort Genève och förverkliga drömmen. Men några år senare finner vi honom som skandalskrivare i London. Där hade en stor grupp franska författare samlats vilka livnärde sig på att med sina texter förnedra de styrande i hemlandet och smuggla texterna över gränsen.

Pelleport blev snabbt en mästare i att förvandla förtal till effektiv underhållning.

Den vanligaste formen för personförföljelse var biografin. Böckerna var ofta illustrerade och påkostat inbundna men innehållet bestod av förtal. Ofta utsattes inte namnen på de avbildade. En nyckel kunde ibland inköpas separat.

Darnton har räknat ut att inte mindre än 672 författare var verksamma i Frankrike 1789. Skandalskrivarna utgjorde majoriteten. Många skrev sina böcker i London där myndigheterna lät dem hållas. Det fanns till och med en bokhandel på St. James Street som saluförde deras böcker.

De franska myndigheterna gjorde allt vad de kunde för att komma åt skandalskrivarna och hindra spridningen av deras alster. Pelleport lärde snabbt känna de utsända spionerna och erbjöd dem sina tjänster. På det viset kunde han skaffa sig inkomster både som författare av skandalskrifter och som spion åt den franska regeringen. Pelleport var också beredd att avstå från att publicera sina skandalkrönikor mot pekuniär ersättning. Men när han ville ha motsvarigheten till en arbetares lön under tio år sa de franska förhandlarna stopp och lät istället kidnappa Pelleport, som hamnade i Bastiljen.

Så kom revolutionen och fångarna befriades. Fångvaktarna misshandlades. När en av dem som hjälpt Pelleport under fängelsetiden skulle hängas i närmaste lamppost ingrep Pelleport och försökte förgäves att rädda hans liv men följden blev att han själv misshandlades. Sedan försvinner han ur dokumenten för att dyka upp under kejsartiden då han arresterades för de politiska anmärkningar han gjort på ett kafé. Men Pelleport lämnade inte bara skandalböcker efter sig. Hans roman Les Bohémiens är i Darntons ögon ett mästerverk. Boken nådde ingen framgång och få har läst den. Men tack vare Darntons ansträngningar finns den nu tillgänglig i en engelsk översättning. Troligen finns den också snart att köpa i hemlandet.

Romanen ger en satirisk bild av den franska litteraturmarknaden före revolutionen. Skandallitteraturens producenter såväl som upplysningens filosofer avporträtteras. Det är en dyster bild han ger. Böcker som inte förtjänar att läsas sprids i stora upplagor medan seriösa texter knappast blir lästa alls. Och myndigheterna bidrar med sina motsägelsefulla åtgärder. Pelleport vill lägga till ytterligare ett hinder. Ingen bok får lånas utanför familjen och gränsen bör sättas vid kusinerna. Och om en tjänare överlämnar en bok till någon annan bör han få bokstäverna PDL inbrända på sitt vänstra öra. Bokstäverna står för ”prêteur de livres”, utlånare av böcker.

Att Pelleport slutade skriva skandalböcker innebar inte att verksamheten avmattades. Andra författare tog vid och personförföljelsen kulminerade under revolutionsåret 1789.

Frågan om det var förtalsskrifterna som framkallade revolutionen eller om det var kraven på mänskliga rättigheter och ett mer jämlikt samhälle som inspirerade revolutionärerna är ett ständigt återkommande diskusionsämne bland historiker. Darnton håller på skandalskrivarna. Det var böcker som ”Djävulen i vigvattenskålen”, ”Sanningen om kronprinsens börd” eller ”Marie Antoinettes skandalösa liv” som fick den franska allmänheten att resa sig mot sin överhet. Den som trott att revolutionen var en strid mellan olika samhällsuppfattningar och att dess seger skulle ha inneburit ett steg mot ökad folkmakt och demokrati blir besviken när han läser Darntons bok.

De flesta av upplysningens filosofer var inga radikala anhängare av ökad folkligt inflytande. Voltaire var motståndare till en skola för böndernas barn. Han ansåg att de skulle glömma konsten att odla sina åkrar om de lärde sig läsa. Inte heller myten om Voltaire som en anhängare av yttrandefrihet visar sig hålla. Walton visar i sin bok att ett ofta åberopat citat är en förfalskning.

Rousseau var av den som först talade om mänskliga rättigheter. Det sker i boken Contrat social från 1762. Men det avsnitt som skulle utveckla deras innehåll blev aldrig skrivet.

Politiska idéer behöver lång tid innan de bildar opinion. Förtal är däremot ett snabbverkande gift. Och giftet gjorde sin verkan också när revolutionen urartade i rent skräckvälde.

Det var med moraliska argument som skräckväldet motiverades. Och de argument som användes i personförföljelsen var förbluffande lika de som använts mot överklassen före revolutionen. Det finns exempel på rena plagiat.

Walton slutar sin bok med att räkna upp brott mot pressfriheten som begås just nu. Men han nämner inte med ett ord de nya medierna. Annars är det just där som vår tids förtalskampanjer pågår som värst.

I den franska deklarationen heter det att medborgarna får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Men förtal skadar. Ingenting är svårare för en lagstiftare än att dra upp gränsen mellan befogad kritik och rent förtal. Den gränsen lyckades man aldrig upprätta i 1700-talets Frankrike och inte heller nu finns det en klar gräns.

Lagstiftare brukar skjuta från sig problemet genom att hänvisa de drabbade till att själva söka rättvisa ungefär som man i äldre tider utmanade varandra på duell. Men enskilda åtal är kostsamma och svåra att genomföra. Man väljer därför att blunda för problemet trots att man vet att smutskastning och förtal underminerar relationerna mellan individer och grupper och förstör den harmoni som utmärker det goda samhället.