I stora delar av världen gäller inte längre den definition av säkerhetspolitik som sedan 1800-talet har dominerat synen på väpnade konflikter. Nationell säkerhetspolitik har länge varit den sammanfattande benämningen på en stats politiskt styrda aktiviteter i syfte att förverkliga sina mål. De konflikter den uttalar sig om är antingen mellanstatliga, eller sådana där staten bekämpar en icke jämbördig part som en gerilla eller terrororganisation.

Om aktörerna i militära konflikter inte företräder stater och inte deltar i mellanstatlig kommunikation blir den gamla säkerhetspolitiska teorin irrevelevant. Så är fallet i konflikter som drivs av olika krigsherrar som inte identifierar sig med en stat och som inte har något intresse av att söka få ett slut på kriget. Sådana konflikter har kommit att dominera krigen i världen.

I brist på mer precisa benämningar kallas ofta platserna för sådana konflikter failed states, ”misslyckade stater”. Staten som organisation anses ha brutit samman under trycket av aktörer som kämpar om herraväldet över territoriets ekonomiska resurser. Samtidigt drivs dessa aktörer inte av någon önskan att återupprätta en legitim stat – de livnär sig på kaos, helt enkelt. Exempel på sådana konflikter som nyligen utkämpats är Liberia, Sierra Leone och Bosnien-Hercegovina.

Insikten om att allt fler konflikter styrs av regler som ligger utanför den traditionella uppfattningen om vad säkerhetspolitik är, leder till att vi på nytt måste sätta oss in i hur våld organiseras och utövas, och vilka funktioner det fyller. Michael Ignatieff talar i ”Krigarens heder” (på svenska 1999) om hur olika kulturella faktorer påverkar våldet: religion, etnicitet, nationalitet, ungdomskultur, för att inte nämna perverterade manlighetsideal där våld förhärligas.

Etniciteternas och den kulturella mångfaldens nya betydelse blir tydliga i Afrikaforskaren Stephen Ellis bok om 1990-talets inbördeskrig i Liberia, ”The Mask of Anarchy” (1999), där merparten av de stridande var barn och ungdomar. I ett land där våld är makt undergrävs kvinnornas ställning snabbt. Liberia är ett exempel på hur prostitution blir det enda sättet för många unga kvinnor att överleva i den nya anarkin.

Som Anna T Höglund påpekar i den nyutkomna antologin (O)Rättfärdiga krig (red. Karin Aggestam, Studentlitteratur, 212 s) råder inte enighet bland forskare om i vilken grad kulturella faktorer som religion och etnicitet är drivande i nya krig. Används inte dessa anspelningar för att ge legitimitet åt en konflikt? Många forskare är – uttalat eller outtalat – av den åsikten att religion och etnicitet endast fungerar som fernissa i en cynisk identitetspolitik. Det är inte religiösa föreställningar, språk eller historia som ligger bakom en viss konflikt utan snarast gäller kampen makten över ekonomiska resurser.

Nationalism och andra identitetsmarkörer blir brickor i makthavares spel om att förföra massorna. Det är ett synsätt som går tillbaka till den europeiska 1800-talspositivismens människosyn där individen styrs av grundläggande materiella behov, en krass realpolitik där kampen om resurser är överordnad alla andra mål och där kulturell tillhörighet bara blir ett slagträ i konflikter som egentligen handlar om något helt annat.

Den realpolitiska synen är emellertid inte längre tillräcklig för att förstå moderna väpnade konflikter. Forskare vänder sig i växande utsträckning till teorier där kultur och identitet ges stor betydelse. I det sammanhanget talas det numera ofta om ”nya krig”, men vad som är nytt med konflikterna är inte helt enkelt att sätta sig in i. Ett sätt att göra det kan vara att blicka tillbaka på historien och sätta sig in i de ”gamla krigens” karaktär. Nya krig beskrivs i regel som gränsöverskridande, lågintensiva, att deltagarna är ovilliga att få slut på konflikten och att det våld som utövas till största del riktas mot civilbefolkningen. Det kan gå lång tid mellan sammandrabbningar och några avgörande slag utkämpas inte.

Vad kännetecknar då ett gammalt krig? Mellan den westfaliska freden 1648 och det kalla krigets slut
1989 utövades organiserat våld huvudsakligen mellan stater där uniformerade och vältränade soldater stred mot varandra och strävade efter att skona civilbefolkningen. Konflikterna handlade ofta om kontrollen över territoriella resurser. Mellan 1989 och 1997 utkämpades 103 väpnade konflikter, men bara sex av dem mellan stater. De övriga 97 var regionala och inomstatliga konflikter. Här räcker säkerhetspolitikens förståelse av konflikter alltså inte till.

Om vi jämför 1900-talets början med dess slut blir skillnaderna i krigföringens konsekvenser för civilsamhället slående. I dagens konflikter utgör civila 85 procent av alla dödsoffer. För ett sekel sedan var förhållandet det omvända. Under första världskriget utkämpades stora slag på skådeplatser som redan hade evakuerats på civila.

För att göra de nya krigen någorlunda begripliga behövs alltså ett långt historiskt perspektiv. Den tyske statsvetaren Herfried Münkler jämför i De nya krigen (Daidalos, 248 s) dagens situation med krigföringen i Europa före det trettioåriga krigets slut.

Den europeiska krigföringen mellan 1450 och 1650 kännetecknades av en stor mängd deltagare – krigsherrar som inte direkt representerade en stat och vars relationer till varandra var lösliga och föränderliga. De drevs av privatekonomiska, religiösa och dynastiska intressen. Det trettioåriga kriget var i denna mening inte en enda välavgränsad konflikt, utan en komplicerad serie av regionala konflikter som gick in i varandra. Inte mindre än 33 stora slag utkämpades inom ramen för det trettioåriga kriget, men de ledde inte till att konflikten nådde ett slut eller ens dämpades. Civilbefolkningen led svårt i de drabbade områdena eftersom krigsherrarna bedrev ett utnötningskrig, till skillnad från 1700- och 1800-talens krig där generalerna i regel riktade in sig på avgörande drabbningar. Gränserna mellan soldater och civila var skarpa på ett sätt som de inte hade varit i 1400- och 1500-talens kondottiärkrig.

Münklers bok bygger inte så litet på statsvetaren Mary Kaldors arbete ”Gamla och nya krig” (på svenska 1999). Där pekar Kaldor på karaktären hos och konsekvenserna av den nya krigföringen. Nya krig karaktäriseras enligt henne av att statsbildningar bryter samman och slutar fungera, och därmed har det statliga territoriets suveränitet satts ifråga. Vidare präglas de av ett mycket litet deltagande hos befolkningen – den allra största delen av invånarna blir flyktingar eller passiva åskådare. Produktionen i samhället blir ytterst liten eller försvinner helt eftersom infrastruktur, industri och administration slås sönder.

Konflikterna karaktäriseras också av att landet blir helt beroende av försörjning utifrån genom bistånd, olaglig handel och en diaspora som kan understödja släktingar och fränder i hemlandet. Slutligen är öppna strider mellan de beväpnade aktörerna mycket ovanliga eftersom dessa inte har särskilt mycket att vinna på att bekämpa varandra. I stället upprättas ett slags frontlinjer bakom vilka dessa gäng eller grupperingar kan idka beskyddarverksamhet, utpressning och smuggling.

En viktig konsekvens av statsapparatens uppluckring blir att den politiska legitimiteten upphör – folk slutar att identifiera sig med eller söka skydd hos administrationen när den inte längre fyller några funktioner. När ekonomin slås sönder kan staten inte heller finansieras: löner och förmåner kan inte betalas ut eftersom intäkter från skatter och avgifter uteblir. Korruption breder ut sig. De reguljära väpnade styrkorna upplöses och våldsutövningen privatiseras. Den hobbesiska anarkin har därmed infunnit sig.

Mary Kaldor har nyligen utvecklat sina tankar om världsordningen och de nya krigen i Det globala civilsamhället. Ett svar på krig (Daidalos, 206 s), där bilden tecknas av ett världssamfund som utvecklas i fredlig riktning genom att utveckla ett mer globalt medvetande bland människor. Detta globala medvetande blir enligt hennes – minst sagt – optimistiska förutsägelse en reaktion på de nya krigen. Dessa konflikter utgör en baksida av globaliseringen genom att de kan bryta ut på oväntade platser och få förödande konsekvenser för en hel regions ekonomi och allmänna säkerhet.

Territoriella gränser och nationalstatliga organisationer kontrollerar inte längre våldsutövningen i världen, ett faktum som har fått statsvetare som Björn Hettne i ”Från pax romana till pax americana” (2003) att tala om en ”postwestfalisk ordning” som ersätter den princip för världsordningen som rått sedan mitten av 1600-talet. Till den gamla världsordningen hörde statens och folkets suveränitet, och diplomatin som den huvudsakliga kommunikationsformen mellan staterna. I de nya krigen har diplomatin ersatts av geväret.

Nationalstaterna skulle enligt 1600-talets stora filosofer Hugo Grotius, Thomas Hobbes och Samuel Pufendorf garantera maktbalansen i världen – utan furstar som styrde stater skulle världen förfalla i anarki där den starkes rätt rådde. De kan i dag, när vi kan konstatera att nationalstaten inte längre garanterar lag och fred i ett samhälle, kännas föråldrade. Det är inte bara i utvecklingsländer som statens legitimitet minskar – denna process pågår i högsta grad också i västvärlden. Ett exempel är ordningsmakternas fragmentarisering. Privatiserade polisstyrkor i form av vaktbolag och säkerhetsfirmor blir vanligare och tar gradvis över myndigheternas uppgifter. Våldsmonopolet delas upp på flera aktörer där vinstintresset blir viktigare än samhällets fred.

Det finns ett idéhistoriskt spår som löpt parallellt med idén om den suveräna staten – idén om societas civilis, civilsamhället, ett samhälle som är grundat på lag och inte på våldsmakt. Kaldor spårar civilsamhällets idé tillbaka till Hobbes kritiker. Statens legitimitet byggde ju som bekant enligt Hobbes inte på lag, utan ytterst på furstens förmåga att bestraffa och utöva våld. Men syftet med lagen är att garantera egendomsrätten för att ge individen fri- och säkerhet, i enlighet med John Lockes förvandling av den lydige undersåten till en självmedveten medborgare. Utan säkerhet – ingen frihet, och därmed heller ingen egendomsrätt.

Därmed tycks vi märkligt nog vara tillbaka i den traditionella säkerhetspolitikens målsättning: att ge statens befolkning frihet genom att gå in som en garant för dess säkerhet.

Emellertid råder ännu ingen enighet om exakt vad de nya krigen är eller hur de kan definieras. Flera framträdande forskare betonar i stället hur svåröverskådliga och svårbegripliga dessa konflikter är. Till dessa hör förutom Kaldor och Münkler en svensk fredsforskare, Helena Lindholm-Schultz, som nyligen gett ut läroboken Krig i vår tid (Studentlitteratur, 193 s).

Den asymmetriska fördelningen av makt i dessa konflikter gör dem särskilt svåra att lösa. Hur kan de olika aktörerna i en asymmetrisk konflikt identifieras och avgränsas, och vilka är deras legitima ledare som kan företräda dem i förhandlingar? Antalet aktörer kan vara stort och dessutom föränderligt. I det liberianska inbördeskriget, till exempel, befann sig ett antal beväpnade grupper i strid med varandra, och ledarskapet var sällan tydligt. Formella kommunikationskanaler saknades mellan aktörerna, vilket försvårade förhandlingar.
De nya krigen uppvisar fler likheter med den prewestfaliska modellen än bara civilbefolkningens lidande. Lindholm-Schultz skriver att de senaste årens konflikter i de gamla europeiska kolonialväldenas utkanter utkämpas av privata krigsherrar som agerar i en kriminaliserad och informell ekonomi. 1990-talets våld i Kosovo, Bosnien-Hercegovina och Tjetjenien blir exempel på hur konflikter blossat upp i det postkommunistiska Europas marginaler där staten visat sig vara en svag aktör.