Linda Lê föddes i semesterorten Dalat 1963, samma år som de buddhistiska protesterna, den CIA-understödda statskuppen och mordet på president Diem ledde till Vietnamkrigets upptrappning. När kriget år 1968 nådde till Dalat, flydde familjen till Saigon. Modern kom från en familj med franskt medborgarskap, vilket hon utnyttjade till att ta med sig döttrarna till Frankrike en tid efter den nordvietnamesiska segern 1975. Fadern, en ingenjör av nordvietnamesiskt ursprung som arbetat i ett franskägt företag, blev kvar.
”Pappa dyker upp vid fönstret med ett eldklot i händerna. Jag känner igen breven som jag bränt, som nu ligger i en hög, uppblandade med askan efter min lilla romans.” Kort, åskådligt, konkret: sällsynt drabbande talar texterna i den lilla boken ”Voix” (Röster) från 1998 om det hallucinatoriska inferno som skuldkänslorna efter en nära anhörigs död driver in berättaren i. Pappan står i lågor vid hennes säng, en röst säger att hon dödat honom, han ligger under ett lakan i en sjukhussäng. De korta texterna återger synerna, de irrande turerna genom staden, vanföreställningarna, sjukhusvistelsen, flykten till landet, den tillfälliga känslan av frid.
”Voix” är en krisbok, en skulduppgörelse som visserligen ansluter sig till en litterär tradition (där återfinns både Strindbergs ”Inferno” och Nervals ”Aurélia”) men som i sin torra detaljerade saklighet framför allt bär vittnesmålets prägel. Linda Lê skrev boken efter att ha nåtts av beskedet om faderns död, på andra sidan jordklotet i Saigon: då hade hon över huvud taget inte sett sin pappa sedan flytten från Vietnam tjugo år tidigare.
Hennes skuldkänslor var delvis av kulturell art. Det var inte pappan som person hon vänt ryggen, utan pappan som representant för ett språk och en livsstil. I ”Le complexe de Caliban” (Kalibankomplexet, 2005) jämför författaren sig själv med Pip, huvudpersonen i Dickens roman ”Lysande utsikter”, han som inte såg lyckan omkring sig för att han var så uppfylld av den bildade, förmögna och på alla sätt storslagna framtid som skulle bli hans. På samma sätt, menar hon, försmådde hon själv det vietnamesiska vardagslivet runt omkring henne för den franska kultur som hon längtade till, som fanns i böckerna och i språket som mamman talade. Fadern talade enbart vietnamesiska: redan som barn föredrog hon franskan, redan som barn föredrog hon att längta bort.
Linda Lê studerade, först i Le Havre och därefter i Paris, och debuterade som 23-åring 1986 med en roman (”Un si tendre vampire”, En ömsint vampyr) som hon efteråt inte vill kännas vid: i dag anges ”Les Évangiles de crime” (Brottets evangelier, 1992) som hennes första bok. Hon har berättat om hur mamman såg franska språket framför allt som en väg till framgången, medan Linda Lê själv såg det som en väg till böckerna.
Det är också ett författarskap som på flera sätt är präglat av böcker och läsning. I den fina lilla romanen ”Les aubes” (Gryningarna, 2000) är berättaren blind efter ett misslyckat självmordsförsök, och den han riktar sin berättelse till är Vega, som anställts av hans föräldrar som högläserska men blivit hans älskarinna.
Situationen är minst sagt välbekant, den är en tillspetsning av Schlinks ”Högläsaren”, Nabokovs ”Skratt i mörkret” och, naturligtvis, ”Jane Eyre” där priset för kärlekslycka också är blindhet. Men Linda Lê använder situationen till en djupt personlig historia, där kolonialismens efterbörd i form av ömsesidigt förakt, förfrämligande och mindervärdeskomplex har koncentrerats i föräldrarnas äktenskap, och huvudpersonens enda tillflyktsort undan föräldrarnas dödsdans är böckerna. (Det är knappast förvånande att Lê vid sidan om det egna författarskapet också är en respekterad litteraturvetare i Frankrike som bland annat redigerat Panait Istratis samlade verk och skrivit en bok om Marina Tsvetajeva.)
I hennes kommande böcker reduceras banden till en igenkännlig yttervärld ännu mer. ”Personne” (Ingen, 2003) refererar visserligen till Prag, men leken med läsarens förväntningar på en roman har trätt i förgrunden. Huvudpersonen heter verkligen Personne, Ingen, och har till yrke att vara just huvudperson. Något som han knappast är särskilt lämpad för, eftersom redan tredje kapitlet börjar med meningen: ”Ingen vaknade död en morgon.” Det är lekfullt, men inte enbart: i Lês böcker är döden alltid den enklaste utvägen för huvudpersonerna. Förenklat kan ”Personne” sägas utspela sig i ett slags limbo, där fiktiva varelser avvaktar sina vidare öden: kommer deras bräckliga existens att övergå i solidare form, rentav verklighet, eller upphöra helt?
Det är ett hyperlitterärt universum som byggs upp i Lês vid det här laget ganska omfångsrika författarskap, ett universum helt och hållet uppbyggt av texter. Hennes ambitioner är uppenbara: det är till de stora författarskapen hon vill sälla sig. Ingenting mindre än den litteratur som ställer totala anspråk duger. Det är det enda som kan väga upp den existentiella obalansen, det enda som kan få ekvationen att gå ut.
Hon återkommer gång på gång till samma extrema tillstånd: deliriet hos källarmänniskans eller dubbelgångarens Dostojevskij, svindeln hos en Kafka, den bibliofila manin hos en Borges. Vare sig det är romaner eller essäistik hon skriver, kännetecknas hennes texter av samma tro på litteraturens möjlighet, samma envisa vilja att nagla fast den skrivande och läsande människan i det ensamma mötet med svindeln vid existensens brant, som får mig att tycka att den författare hon påminner mest om är Maurice Blanchot.
Hon pendlar mellan Blanchots extremt asketiska tilltal, där författaren inte ens bör märkas genom sin frånvaro, och ett mer samtida, autofiktivt tilltal, där författarens personhistoria vävs in i det som fiktionen sätter på spel. När det till exempel i ”Personne” talas om körsbärsblommorna som översvämmade ”staden där jag växte upp” under nyårshelgen, förstår man att det inte gärna kan vara Prag som avses, eller någon annan europeisk stad: det är under det vietnamesiska nyåret som hemmen fylls med blommande fruktträd, så helt plötsligt måste ”jag” syfta på den annars helt frånvarande författaren själv.
De fåtaliga men återkommande referenserna till yttervärlden pekar alltid åt samma håll. Linda Lê återvänder alltid till exilen som tema: i hennes interna rättssystem är den skuld och straff på samma gång. Den yttre plågan – döden, blindheten som i ”Les aubes”, tortyren som i ”Cronos” – kommer alltid som en befrielse eftersom den rättfärdigar och befriar från skuld, frågan är om något annat författarskap efter Stig Dagermans är lika präglat av skuld som Linda Lês. (I sin bok om Dagerman understryker Olof Lagercrantz flera gånger det första äktenskapets enorma betydelse för utvecklingen av den dagermanska tematiken, umgänget med hustruns familj och kretsen av exiltyskar.)
”All litteratur är exillitteratur”, säger Linda Lê i essäboken ”Le complexe de Caliban”. Hennes mamma hade uppfostrat henne på franska och hon beskriver själv barndomen i Vietnam som en ”inre exil”, eftersom hon talade fadersmålet, vietnamesiskan, sämre än franskan, och längtade till Victor Hugos hemland från det att hon var liten. När hon väl kom till Frankrike insåg hon att detta inte gjorde henne mindre främmande i det nya landet.
Känslan av dubbelt främlingskap har förföljt henne. Trots att hon aldrig skrivit på något annat språk än franska, återger hon i ”Le complexe de Caliban” vad hon uppfattar som omvärldens svårigheter att definiera henne: Är hon fransk författare? Franskspråkig vietnamesisk författare? Fransk författare av vietnamesiskt ursprung?
”Le complexe de Caliban” är Linda Lês absolut viktigaste bok, den där hon naglar fast förutsättningarna för hela författarskapet, öppet självbiografiskt, och samtidigt skriver en exilens poetik med en giltighet som sträcker sig långt utöver hennes egna böcker. De författare hon framför allt nämner är Nabokov, Beckett, Conrad – författare som också funnit det naturligt, eller nödvändigt, att uttrycka sig på ett främmande språk. Samt den författare som hon som mycket ung sökte upp i Paris och utnämner till sin mentor i mer personlig mening, den rumänskfödde filosofen E M Cioran. Dessa författare, som befinner sig i limbo mellan språk och kulturer, är med hennes ord ”både tjuvar och givare”.
Inte underligt kanske att hennes författarskap till stor del handlar om att undfly definitioner, om att fly språket, om hur litteraturen också är ett sätt att bryta sig ut ur de snäva definitioner som finns inbyggda i språket. Så här skriver hon i ”Le complexe de Caliban”: ”Är inte varje bok en sorgeprocess? Man skriver bara utifrån förlusten. Förlusten av barndomen, förlusten av oskulden och av tron.”
Ironiskt nog är det den här känslan av dubbelt främlingskap som gör Linda Lê representativ för en ganska stor grupp människor i dag. Inte bara flyktingar, utan alla de människor (inte bara i tredje världen, inte bara i forna kolonier) som identifierat sig med en annan kultur och ett annat språk och plötsligt känner sig som dubbelt hemlösa, förrädare i sin hemkultur och fattiga kusiner i den stora kultur de längtar till. (På samma sätt som vietnamesiskan Lê läste in en värld av sofistikation i franskan och Paris, finns det bybarn i bergen mellan Vietnam och grannländerna som läser in samma sak i vietnamesiskan och Hanoi.)
För sin senaste roman ”Cronos” fick hon Weplerpriset, som är särskilt avsett för betydande men smala författarskap: tidigare har priset gått till författare som Antoine Volodine och Éric Chevillard, vilket ger en fingervisning om ambitionsnivån. Cronos är en klassisk dystopi, en skildring av det totalitära samhället Zaroffcity, där Den store ledaren kan låta sin godhet lysa över folket tack vare att han har en inrikesminister, Karaci, som tar hand om maktens praktiska utövning: åsiktsförtryck, tortyr och mord på oliktänkande.
”Cronos” ter sig först som ett udda inslag i Linda Lês författarskap, men mycket snart känner man igen den klaustrofobiska stämningen från hennes andra böcker, liksom gestalternas lust till meningslösa offer: klaustrofobin och offren har bara fått en praktisk förklaring. Vilket kännetecknar all science fiction och fantasy: det är som om någon helt utan förmåga att förstå metaforer eller bildspråk anstränger sig att hitta yttre förklaringsmodeller till existentiella situationer, vilket leder till att den fysiska världen får byggas om en smula.
”Cronos” påminner om Boyes ”Kallocain”: tyrannen gör romanens huvudpersoner en tjänst, genom att ge dem möjlighet att sätta det högsta priset av alla på sin kärlek och offra sina liv. Kronos var guden som slukade sina barn, ett uttryck som även brukar användas om revolutionen: den äter sina barn. Det är frestande att läsa romanen som en allegori över det kommunistiska Vietnam, där kulten kring den blide Ho Chi Minh förutsätter att det fanns andra, mer expedita gestalter i bakgrunden som kunde utföra smutsjobbet.
Den totalitära stämningen i Zaroffcity är naturligtvis en överdrift, men inte värre än att den känns igen av de människor vilkas åsikter gjort att de ådragit sig statsapparatens intresse. Samtidigt är vi – enligt Lê – i maskopi med dem som förtrycker oss: all litteratur, säger hon i ”Le complexe de Caliban”, strävar efter att tillintetgöra jaget. Yogin och kommissarien visar sig vara på väg mot samma mål.
