I en nyskriven teaterpjäs med titeln ”De la sensation d’élasticité lorsqu’on marche sur des cadavres” (Om känslan av smidighet när man går över lik) av den uppmärksammade rumänsk-franske dramatikern Matei Vişniec, utspelas handlingen i ett ökänt rumänskt fängelse i Sigheţ 1951. Här satt många rumäner fängslade som under mellankrigstiden tillhört landets elit: ministrar, professorer, författare och journalister. För att roa sina medfångar återger en fånge en kväll Eugène Ionescos pjäs ”Den skalliga primadonnan”. Dagen därpå inleder fängelseledningen en undersökning för att ta reda på vilka de är, dessa Ionesco och den skalliga primadonnan, och vad som döljs bakom det kodifierade språket i berättelsen.
Matei Vişniecs pjäs, som i början av februari presenterades för den franska publiken genom uppläsning på Théâtre du Rond Point i Paris, är ett bidrag till det pågående 100-årsjubileet av den rumänskfödde dramatikern Eugène Ionescos födelsedag. I Frankrike firas detta jubileum med en stor utställning om Ionesco på Bibliothèque Nationale. Här visas, bland annat, åtskilliga manuskript från det arkivmaterial som dramatikerns dotter Marie-France Ionesco nyligen donerade till biblioteket. Men även i Rumänien spelas i år flera av Ionescos pjäser på olika teatrar runtom i landet.
Under årens lopp har Ionesco och hans teater varit föremål för ett stort antal monografier och doktorsavhandlingar. En ny intresseväckande biografi över den berömde dramatikern har utkommit i Frankrike i år: Eugène Ionesco. Mise en scène d’un existant spécial en son œuvre et en son temps (Eugène Ionesco. Iscensättningen av en ovanlig levande varelse i hans verk och i hans samtid, Flammarion, 617 s) av André Le Gall. Le Gall har tidigare skrivit ett tjugotal pjäser och teaterstudier samt tre biografier över Corneille, Pascal och Racine. Den nyutgivna boken baserar sig på ett rikt arkivmaterial, en omfattande bibliografi samt en del vittnesmål från skådespelare och teaterregissörer som arbetat tillsammans med Ionesco.
Eugène Ionesco föddes den 26 november 1909 i Slatina, Rumänien som första barnet i äktenskapet mellan rumänen Eugen N Ionescu, underprefekt i staden, och Marie-Thérèse Ipcar, fransk medborgare, möjligtvis av judiskt påbrå. Ett par år senare flyttade familjen till Paris, så att den studiebegåvade Eugen N Ionescu kunde skriva sin doktorsavhandling i juridik. Men under första världskriget återvände fadern till Rumänien och lämnade kvar sin familj i Paris. För Eugène Ionesco blev hans svek en existentiell katastrof, ett livslångt trauma.
Några år efter krigsslutet fick Marie-Thérèse Ipcar veta att maken tvärtemot vad hon trott fortfarande levde och att han utan hennes vetskap tagit ut skilsmässa i Rumänien och gift om sig. Nu var han en välkänd, förmögen advokat i hemlandet. Medveten om att hon med sina begränsade ekonomiska möjligheter inte kunde ge sina barn den utbildning de behövde fattade hon beslutet att barnen skulle flytta till fadern och att hon också skulle bosätta sig i Bukarest. Dit anlände Ionesco kring 1923 tillsammans med mamman och lillasyster Marilina och började läsa vid en av de bästa gymnasieskolorna i staden. Trots den mångåriga vistelsen i Frankrike talade han fortfarande bra rumänska, dessutom förbättrade han snabbt sina språkkunskaper.
De turbulenta tonårs- och ungdomsåren i Rumänien präglades av ständiga konflikter med fadern, som enligt sonen var våldsam och auktoritär. ”Jag hatar auktoritet /…/ Allt som jag gjort har på sätt och vis varit riktat mot honom”, har Ionesco berättat i en av sina memoarböcker. Faderns starka sympatier för den rumänska fasciströrelsen Järngardet väckte avsky hos honom. De känslomässigt laddade erfarenheterna från Rumänien – faderns land – kom att lämna djupa spår hos honom, och genomsyrar också hans teaterpjäser.
Rumänien var dock inte bara ett land där Ionesco med jämna mellanrum konfronterades med sin far och dennes nya familj. Efter gymnasiet började han läsa på universitet. Som Le Gall med rätta framhåller var kulturklimatet i Bukarest vid den tidpunkten mycket dynamiskt och stimulerande, den intellektuella debatten var lika häftig som i Paris, och man förde livliga diskussioner om litteratur, exempelvis om Proust. I Bukarest fördjupade sig Ionesco på 20- och 30-talet i fransk och rumänsk litteratur men var lika intresserad av att läsa om bland andra Mäster Eckehart, bysantinska och persiska mystiker, om buddhism och gnosticism. De böcker som Ionesco läste under de åren återspeglade delvis hans andliga sökande och hans besatthet av människans förgänglighet, av relationen mellan vår förnimbara värld och det gudomliga ljuset, en besatthet som sedermera kom att spela en viktig roll även i hans pjäser, såsom i ”Le roi se meurt” (1962, Kungen dör).
Det var på rumänska som Ionesco skrev sina första litterära alster. På 30-talet gav han ut en kort diktsamling, ”Elegii pentru fiinţe mici” (1931, Elegier för små varelser), samt en mycket provokativ volym med litteraturkritik med den talande titeln ”Nu!” (1934, Nej!), där han riktar nedgörande kritik mot samtida stora rumänska författare och etablerade litteraturkritiker.
Vid sidan om Mircea Eliade och Emil Cioran tillhörde Ionesco under 30-talet en sammanslutning av rumänska intellektuella med namnet Criterion. Men Järngardet drog till sig allt fler sympatisörer bland sammanslutningens medlemmar, däribland Eliade och Cioran, vilket gjorde att vänskapsbanden mellan dem och Ionesco bröts för många år framåt, skriver Le Gall. När Ionesco i slutet av 30-talet befann sig i Paris vägrade han att träffa Cioran. Att se hur människor som stått honom nära stegvis blev påverkade av samtidens totalitära tänkande och antisemitism blev en ångestladdad erfarenhet för Ionesco, och det var denna erfarenhet som långt senare kom att ligga till grund för pjäsen ”Rhinocéros” (”Noshörningen”).
Efter avslutade universitetsstudier arbetade Ionesco några år som fransklärare. 1938 bestämde han sig för att flytta tillbaka till sitt efterlängtade Frankrike. Tack vare ett stipendium från franska staten kunde Ionesco tillsammans med hustrun Rodica åka till Paris där det var tänkt att han skulle förbereda en avhandling om Baudelaire. Parisvistelsen blev dock inte långvarig: när staden ockuperades 1940 återvände paret Ionesco till Bukarest. Men med generalen Antonescu vid makten blev det politiska läget i Rumänien kort därefter mycket instabilt. Ionesco ångrade bittert att han lämnat Paris och kände sig fångad i en fälla i Rumänien. Efter ett par svåra, ångestfyllda år lyckades han 1942 äntligen återvända till Frankrike – som pressattaché och senare kultursekreterare inom den rumänska legationen i Vichy (ett faktum som han enligt Le Gall mörklade i sina självbiografiska verk men berättade öppet om i offentliga sammanhang, exempelvis när han 1957 fick franskt medborgarskap eller 1970 då han blev invald i Franska akademin).
Från och med 1945 bosatte sig Ionesco med familjen för gott i Paris, där han strax efter kriget var verksam som översättare av rumänsk litteratur. Under de åren översatte han poeten Urmuz, en föregångare till surrealisterna, samt en kort pjäs av den framstående dramatikern Ion Luca Caragiale, som Ionesco kan ha varit influerad av. I många år försörjde han sig som korrekturläsare på ett förlag. Ionesco – som i sina ungdomsår drömde om att bli en stor poet eller en berömd litteraturkritiker och påstod att teatern aldrig intresserat honom på riktigt – gjorde sig så småningom ett namn som dramatiker. Mellan 1950 och 1960 skrev han nästan tjugo pjäser på franska, men till att börja med spelades de för tomma salonger.
Det var tack vare lyckliga samverkande omständigheter som hans första pjäs ”La Cantatrice chauve” (Den skalliga primadonnan) 1950 sattes upp på teatern Les Noctambules i Paris. Monica Lovinescu, en av de mest aktiva kulturpersonligheterna bland exilrumänerna i Frankrike, arbetade då med en studie i teateruppsättning och fick tillfälle att visa Ionescos manuskript för Nicolas Bataille, en skådespelare som ville förnya teatern. Bataille läste manuskriptet på tunnelbanan och skrattade mycket. Därefter bestämde han sig för att sätta upp pjäsen. Lika entusiastiska var de skådespelare som arbetade tillsammans med honom, publiken var däremot inte välvillig till pjäsen. Men en del teaterkritiker ansåg att man med fördel kunde tala om avantgarde, att Ionescos antipjäs rimmade väl med en viss tidsanda, med Raymond Queneaus bok ”Stilövningar” från 1947. Det var för övrigt Queneau som upptäckte Batailles uppsättning och fann flera beröringspunkter mellan sina egna stilövningar och exilrumänens pjäs, likaså han som rekommenderade den för sina kollegor från La Nouvelle Revue fran- çaise.
I ett försök att klassificera Ionescos teater använde en kritiker från veckotidningen Arts redan 1950 termen ”absurd”, men själv föredrog Ionesco ibland att beskriva sin teater som insolite (ovanlig, bisarr, sällsynt). Vid ett tillfälle sammanfattade han sitt projekt med följande ord: ”Att gestalta det osannolika och det bisarra – mitt universum”. Detta hindrade honom dock inte från att påpeka att det var han och inte Beckett som var upphovsmannen till den absurda teatern.
1951 blev Ionesco medlem i Patafysiska kollegiet, vilket gjorde det möjligt för honom att året därpå få ”Den skalliga primadonnan” publicerad i kollegiets skrifter. Det var första gången som en av hans litterära texter gavs ut på franska.
Två av Ionescos mest kända pjäser sattes upp 1951 respektive 1952: ”La Leçon” (Lektionen) och ”Les Chaises” (Stolarna). I en artikel i Le Figaro skrev den franske dramatikern Jean Anouilh 1956 att den unga franska teatern hade gett två mästerverk: det ena var Becketts ”I väntan på Godot”, det andra Ionescos ”Stolarna”. Under 50-talet presenterades nya uppsättningar av Ionescos pjäser på olika teatrar i Paris. Vid sidan av ”Lektionen” har ”Den skalliga primadonnan” sedan 1957 oavbrutet spelats på teatern La Huchette i Paris.
Genom åren har Ionescos pjäser spelats på teaterscener runtom i världen, de har publicerats i ett flertal upplagor och översatts till åtskilliga språk. Han tilldelades många litterära utmärkelser, och så småningom blev han invald i Franska akademin på stol nummer 6. Som dramatiker har han ibland jämförts med Strindberg. När Ionesco på inrådan av Adamov läste Strindbergs dramatik tyckte han att jämförelsen var berättigad.
”Utan mysterium ingen teater /…/ utan metafysik ingen konst”, skrev Ionesco som tog avstånd från Brecht, Sartre och all form av engagerad teater. På 80-talet tog sig Ionescos konstnärliga kreativitet nya uttryck då han febrilt ägnade sig åt måleriet. ”Jag drömmer om tystnaden”, förklarade han och mötte tystnaden genom konsten.
Men den oåterkalleliga tystnaden – det mysterium bortom livet som varit hans livslånga besatthet – fann Ionesco när han den 28 mars 1994 gick ur tiden. Då hade han ett stormigt men innehållsrikt liv bakom sig och efterlämnade en teaterproduktion som gjort honom till en av världslitteraturens odödliga. Om Eugène Ionesco – människan och dramatikern – berättar André Le Gall i denna biografi med både inlevelse, insiktsfull iakttagelse och framför allt imponerande kunskap. Boken är en fin hyllning till en dramatiker som i dag skulle ha fyllt 100 år.
