Alltmer sällan öppnas numera de hemliga sovjetiska arkiven. Det enda undantaget utgör den noga utvalda informationen om den sovjetiska underrättelsetjänstens framgångar under 30- och 40-talen. Av någon anledning är det dock tyst kring en av de allra mest framgångsrika – men oavslutade – och samtidigt gåtfulla operationerna. Det rör sig om de minutiösa förberedelserna till ett attentat mot Hitler avsett att sättas i verket i Berlin 1942 eller början av 1943 men som avbröts i sista stund.

På ett egendomligt sätt sammanföll i tiden två händelser som inte hade någonting gemensamt. Männen bakom Lubjankas specialoperationer kunde emellertid se de möjligheter som doldes i dessa båda händelser som kunde göra det möjligt att i en enda aktion genomföra två uppgifter som Stalin hade beordrat.

Idén att låta mörda Hitler hade först kläckts av Lavrentij Berija omedelbart efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen och den framstod som realistisk, då Tyskland var fullt av sovjetiska agenter. Inom Lubjanka bildades en särskild avdelning för ”specialoperationer på fiendens territorium” som leddes av Pavel Sudoplatov. Men ingen av de sovjetiska agenterna som verkade i Tyskland dög som lönnmördare.

I en orelaterad händelseutveckling i början av december 1941 hade en stor grupp teater- och operaartister tagit tillfället i akt att lämna landet under beskydd av den tyska ockupationsmakten. Den mest betydande i sällskapet var regissören Valentin Bluhmental-Tamarin. Han var etnisk tysk och skulle enligt Stalins ukas ha deporterats till Kazakstan, men tillsammans med en rad ”förtjänta tyskar”, hade han tillåtits stanna i Moskva. Och nu hade han passat på att tacka för förtroendet...

Bluhmental tog sig snabbt till Berlin, där han snart fick tillgång till en radiokanal och inledde sändningar på ryska till Sovjetunionen, där han manade folket att störta Stalins diktatur och soldaterna att kapitulera. Stalin beslutade sig för att till varje pris tysta Berlins ryska röst. Lubjanka uppfattade däremot inte Bluhmentals avhopp som ett hot utan som ett lyckligt sammanträffande. Sudoplatovs närmaste man Viktor Iljin som var chef för NKVD:s särskilda avdelning för ”den kreativa intelligentsian” var väl bekant med alla släktskaps- och vänskapsförbindelser inom den litterära världen och teatern. Han drog upp en plan som kombinerade båda uppgifterna och praktiskt taget garanterade framgång.

Bluhmentals hustru Nina Lostjilina, som flytt tillsammans med sin make, var syster till Bolsjojteaterns balettmästare Lev Lostjilin som i sin tur var gift med Avgusta Miklasjevskaja, en gång diktaren Jesenins musa. Hon som sedan länge utfört smärre tjänster åt Lubjanka hade en son, Igor, som var elitboxare men nu låg vid fronten. Iljin räknade ut att just han var mannen som skulle utföra Stalins och Berijas uppdrag. Iljin hittade honom vid Leningradfronten och Igor förklarade sig omedelbart beredd att likvidera mänsklighetens största fiende. Efter några månaders träning ”kapitulerade” han på vårkanten 1942 till tyskarna och visade som passersedel upp ett flygblad som var författat av hans morbror.

Ingen trodde på hans berättelse. Han fick genomgå en minutiös kontroll som inkluderade en skenavrättning som sovjetisk spion. Han uthärdade allt och sändes till Batallion Ost och först då berättade han att han var systerson till Bluhmental, vars röst han hört i högtalarna vid frontlinjen. Morbrodern kom farande, bekräftade hans historia och tog honom med sig till Berlin, där han till och med ordnade en uppvisningsmatch som Igor vann. Vid ringside satt Tysklands store idol, förre boxningsvärldsmästaren Max Schmeling, som hade goda kontakter med ledande nazister.

Via kommunikationscentralen i Stockholm sändes ett chiffrerat meddelande om att första delen av uppdraget var utförd. Agenten hade inte endast anlänt till Berlin, han hade dessutom blivit godkänd och var beredd att inleda den följande och viktigaste delen av uppdraget. Till hans hjälp sändes från Belgrad tre av Lubjankas specialagenter, före detta officerare i den vita armén och medarbetare till
sovjetagenten Lev Knipper. Enligt den plan som i förväg utarbetats i Moskva skulle dennes syster Olga Tjechova, född Knipper, en av den tyska filmens stora stjärnor, tillika en av naziledningens gunstlingar, se till att Igor och hans grupp skulle beredas tillträde till Führern.

Det föreligger olika versioner om hur denna begåvade och tilldragande agent värvades som sovjetisk spion och av vem. Berijas son Sergo berättar: ”Olga Tjechova samarbetade med min far under många år. Jag vet vem som värvade henne och hur det gick till, men jag anser mig inte ha rätt att avslöja sådana detaljer ur en underrättelseagents liv. Jag kan bara säga att hennes arbete åt den sovjetiska strategiska underrättelsetjänsten inte hade materiella motiv”.

Olga Tjechovas arbete för den strategiska underrättelsetjänsten innebar att hon inte hade någonting med specialoperationer att göra. I detta sammanhang förväntades hon endast bereda vägen till Hitler för Igor och dennes medhjälpare. För att undvika varje misstanke om inblandning försökte Igor rentav att ta kontakt med Tjechova utan hjälp av sin morbror. Tillsammans med övriga beundrare väntade han på henne med en bukett blommor utanför teaterns artistingång, men lyckades efter flera misslyckade försök endast överlämna sin bukett, han fick aldrig möjlighet att säga ett enda ord. Då beslöt han att vädja till sin morbror att ta honom med på någon mottagning där hon var inbjuden så att han skulle kunna få möjlighet att uttrycka sin stora beundran. Vid den här tiden hade Igor med Max Schmelings hjälp redan hunnit bli hemmastadd i Berlins nöjesvärld. Det skulle alltså inte väcka förvåning om han dök upp på en mottagning tillsammans med sin morbror. Dessutom hade Bluhmental, som var god vän till Tjechova, förklarat sig mer än villig att presentera henne för ännu en beundrare ur den ryska artistvärlden.

Bluhmental presenterade de båda för varandra och Tjechova gladdes att få träffa sonen till Avgusta som hon hade känt under Moskvatiden. Genast uppenbarade sig ett gyllene tillfälle att bjuda upp Tjechova till en vals och viska det hemliga lösenordet i hennes öra. Av Igors rapporter till Moskva som sändes via Stockholm kan vi utläsa att hans hemliga möte med Tjechova hade ägt rum och att han var redo för den tredje och avslutande delen av hela operationen. Igor meddelade att likvideringen av Göring redan var helt förberedd (Olga var nära vän till dennes hustru) och avrättningen av Hitler var ”sannolik” under förutsättning att Olga fick hjälp av en annan av NKVD:s agenter, den polske fursten Janusz Radziwill. Moskva inhiberade Görings avrättning och gav order om att koncentrera sig på ”huvuduppgiften”. Vi vet dessvärre inte hur attentatet skulle gå till, bara att det skulle ske under en teaterpremiär, dit Hitler väntades i sällskap med Tjechova, att det skulle utföras av Igor tillsammans med de tre agenterna från Jugoslavien. Det verkar alltså som om hon var medveten om syftet med operationen som hon blivit indragen i.

Signalen till Igor att skrida till handling krävde Stalins personliga godkännande. Därför rapporterades varje steg i förberedelserna till Stalin. Sudoplatov meddelade att alla detaljerna i attentatet var klara och att alla nu bara väntade på Stalins beslut. Stalin funderade länge och gav till slut ordern: ”Operationen inställs”. Mot sin vana att inte motivera sina beslut förklarade Stalin för Sudoplatov att så fort Hitler skulle vara ur vägen skulle hans arvtagare, i synnerhet överkommandot, försöka sluta separatfred med de västallierade och lämna Sovjetunionen utanför uppdelningen av Europas karta.

Fortsättningen av historien är höljd i dunkel. Vad vi med säkerhet vet är att Igor uppfyllde den första delen av sitt uppdrag och dödade sin morbror. I hans muntliga odetaljerade redogörelser långt efteråt heter det att han flydde till Frankrike och i december 1944 anslöt sig till motståndsmännen. Men vid denna tid fanns det inte längre några motståndsmän i Frankrike. Det utländska deltagandet i den franska Motståndsrörelsen har studerats ingående och det finns inga spår efter någon Igor Miklasjevskij, inte ens under antaget namn.

Medan slaget om Berlin alltjämt rasade hade Olga Tjechova arresterats av det sovjetiska militära kontraspionaget och skickats till Moskva. Hon förhördes och uppmanades att lämna upplysningar om den nazistiska ledningen. Men allt hon kunde – ville? – meddela var vanligt skvaller om Hitlers och Görings personliga vanor. Detta var en personlig aktion initierad av det beryktade SMERSJ:s chef Viktor Abakumov som personligen träffade Tjechova för ”angenäma pratstunder”. Berija hade inte lämnat ut sin viktigaste agent ens för Abakumov. Tjechova återvände till Berlin och på Berijas order försågs hon med allt vad hon behövde, men inte i egenskap av sovjetisk spion utan som ”begåvad artist av ryskt ursprung och släkting till den store Tjechov”.

Bland de storartade reformer som Berija hade planerat och som vissa historiker kallar ”den inställda perestrojkan” ingick en återförening av östra och västra Tyskland, i praktiken Östtysklands
uppgående i Västtyskland. Förberedande sonderingar skulle göras i Berlin och Berija skickade Zoja Rybkina som hade varit chef för de sovjetiska agenternas sambandscentral i Stockholm. Vid denna tid hade hon lämnat Sverige och var nu chef för den tyska avdelningen vid Lubjankas utrikes underrättelsetjänst. Rybkina behärskade såväl svenska som finska förutom tyska och åtnjöt Berijas fulla förtroende.

Den 26 juni 1953 hade ett hemligt möte arrangerats mellan Zoja Rybkina och Olga Tjechova, som enligt Berijas uträkning skulle förmedla kontakten med Förbundsrepublikens kansler Konrad Adenauer och förmå denne att påbörja hemliga överläggningar. Två timmar före mötet fick Rybkina ett chiffrerat iltelegram som beordrade henne att återvända till Moskva. Vad hon inte visste var att Berija en timme tidigare blivit störtad och arresterad.

Vad hände då de övriga medaktörerna i denna historia?

Viktor Iljin arresterades 1951 och satt nära fyra år i läger, frisläpptes och rehabiliterades och blev genom gamla Lubjankakamraters försorg sekreterare i Sovjetiska författarförbundets Moskvaavdelning. Han var ett lydigt maktens redskap, men i mån av möjlighet gjorde han hellre författarna gott än vållade någon av dem skada.

Pavel Sudoplatov arresterades 1953 i egenskap av Berijas högra hand. Han dömdes till 15 års fängelse och avtjänade hela sitt straff. Mot slutet av sitt liv hann han med att publicera sina memoarer som gav eko över hela världen och dessutom efterlämna en lika stor del inspelade på band och nedtecknad i detaljerade dagböcker. Hans vittnesmål är ovärderliga. Mycket förtigs, men det som sägs är nästan aldrig lögn.

Olga Tjechova förnekade ihärdigt alla rykten om samarbete med den sovjetiska underrättelsetjänsten, men mottog likväl ett frikostigt underhåll från Moskva, hon fortsatte att filma och stå på scenen ända till 1962 och grundade sedan ett framgångsrikt kosmetikaföretag. Hon avled 1980 utan att ha berättat om den stora roll som hon var ämnad att spela i världshistorien.

Igor Miklasjevskij var även han tyst under återstoden av sitt liv. Emellanåt framträdde han vid veteranaftnar och berättade om sabotageuppdrag bakom fiendelinjerna. Han hade inget civilt yrke utan levde på sin pension från Lubjanka. För sin insats i det planerade attentatet mot Hitler (”för utförande av särskilda uppgifter”) blev han tilldelad Röda fanans orden.

Zoja Rybkina fick lämna sin post omedelbart efter Berijas fall och skickades ”med kommendering till uppnådd pensionsålder” som biträdande lägerchef till ett fångläger i norra Ryssland. Detta var en tjänst som motsvarade löjtnants grad, själv var hon överste. Hon bytte namn och kallade sig Zoja Voskresenskaja och började skriva berättelser för barn om den snälle pojken Volodja Uljanov som med tiden blev den store ledaren Vladimir Lenin. Vid en författarträff där en av hennes böcker presenterades, nämndes också att hon föregående år belönats med Leninorden, Sovjetunionens högsta utmärkelse. Jag minns att jag frågade henne om anledningen till detta. Utan att blinka
svarade hon: ”För mina framgångar inom utrikeshandeln”.