I Łódź inrättade nazisterna på våren 1940 det första judiska gettot i det ockuperade Polen. Łódź hade länge varit centrum för landets textilindustri och en stor del av stadens många väverier och tygfabriker ägdes eller drevs av judar. Łódź judiska förkrigsbefolkning uppgick till nästan 300 000, vilket gjorde staden till den näst största judiska populationen i Europa. Många av dessa, framför allt de rika textilmagnaterna, hann sätta sig i säkerhet innan tyskarna marscherade in i Polen. Men det stora flertalet tvingades lämna sina hem och befattningar och drevs in i ett halvförslummat område i norra delarna av staden – kring det gamla marknadstorget Balut ut mot förorten Marysin. Där fick de ett och ett halvt år senare sällskap av ytterligare nästan 20 000 judiska familjer – så kallade Aussiedelte – som fördrivits från andra delar av Europa: Prag, Wien, Düsseldorf, Berlin, Luxemburg. På grund av trängseln i gettot inhystes dessa i skolor och förvaltningsbyggnader.
Enligt den statistik som fördes hade gettot den första januari 1942 en befolkning på 162 681. I augusti 1944, efter att tyskarna bestämt sig att likvidera det, återstod en liten spillra på drygt 800. I mellantiden hade hundratusentals judar deporterats till och dödats i gaskamrarna i Auschwitz och Chelmno.
Till skillnad från gettot i Warszawa var det i Łódź närmast hermetiskt slutet mot omvärlden. Också polacker tvingades lämna sina hem om de bodde i närheten av gettot, detta för att undvika kontakt mellan stadens polska och judiska befolkning.
Tyskarnas hade också sett till att gettot i stort sett var självförvaltande. Ansvaret för administration och industriproduktion sköttes av ett råd av judiska åldermän. Rådets ordförande, Mordechai Chaim Rumkowski, hade också ansvaret för matdistributionen, sjukvården, de sanitära och polisiära förhållandena i gettot. Tyskarna tilllät bildandet av en liten Ordningsdienst, en obeväpnad polisstyrka som bevakade gator och arbetsplatser. Man upprättade också en domstol för att beivra brott.
Avskurenheten borde ha gjort det svårt för eftervärlden att skapa sig en bild av de förhållanden som rådde i gettot. Men paradoxalt nog förhåller det sig på motsatt sätt. Rumkowski inrättade nämligen också ett så kallat Arkivdepartement. Officiellt sorterade det under den del av förvaltningen som handhade befolkningsfrågor. Men i praktiken ägnade man sig åt att dokumentera och för eftervärlden bevara det som fanns kvar av den ursprungliga judiska kulturen i Łódź . Från och med januari 1941 förde också departementets anställda dagbok. I denna så kallade ”krönika” förtecknades antalet inflyttade och deporterade, födda och döda. Man gjorde också anteckningar om för gettot viktiga händelser, extra matransoner, olika proklamationer från det styrandes äldsterådet, med mera.
Merparten av detta material återfanns helt intakt efter kriget och krönikan finns sedan en tid också tillgängligt i en engelskspråkig version, ”The Chronicle of the Lodz Ghetto” (red Lucjan Dobroszycki, 1987). Fastän den av Dobroscyzki redigerade versionen bara omfattar en fjärdel av allt material rör det sig om en robust tegelsten på nästan 600 tättryckta sidor.
Krönikan är hållen i en objektiv, helt neutral stil, vilket gör den sammanlagda effekten av detta dokument om möjligt ännu mera omtumlande. Dag för dag läser vi om hur matransoner krymper, epidemier bryter ut, gamla och barn deporteras. Förtvivlade män och kvinnor begår självmord genom att kasta sig från fönstren i sina lägenheter.
Hur detaljrik och explicit krönikan än är säger det sig självt att den inte kan säga allt. Här förekommer ingen som helst kritik mot gettots egen judiska administration. Och framför allt ingen kritik mot Rumkowski själv, vars insatser som gettots självutnämnde härskare kommit att framstå i allt mera betänklig dager.
Rumkowski tycks på fullaste allvar ha sett sig som en sentida arvtagare till Moses. I syfte att rädda så många judar som möjligt drog han sig inte för att samarbeta med tyskarna i varje detalj. Detta trots att han var helt införstådd med att de som valdes ut för tvångsdeportation sändes direkt i döden.
Flera medlemmar i krönikans skribentkollektiv förde dock egna anteckningar vid sidan av. Flitigast av dem var journalisten och antropologen Josef Zelkowicz. Zelkowicz föddes 1897 och växte upp i en rik hassidisk familj i Konstantynow strax utanför Łódź . Han fick en grundlig religiös skolning och skulle egentligen ha blivit rabbin. Men intresset för den judiska kulturen och framför allt litteraturen tog över. När han förvisades till gettot hade Zelkowicz gjort sig känd som en tongivande skribent i den jiddischspråkiga pressen i Polen och utomlands.
Några av Zelkowicz texter inifrån gettot har publicerats tidigare, i tidskrifter och vetenskapliga verk. Men det är först nu som samtliga av Zelkowicz återfunna artiklar och reportage (ett manus på drygt 360 sidor) givits ut i bokform: In Those Terrible Days: Notes from the Lodz Ghetto (Yad Vashem, 381 s).
Egentligen är det märkligt att en människa som lever på en brödranson på 30 gram per dag alls förmår skriva. Och därtill så initierat och medryckande som han faktiskt gör. Men Zelkowicz besatt inte bara litterär talang. Han förefaller också ha sett det som sin livsuppgift att inifrån fånga det dagliga livet i gettot. Som en gestaltning av mänskligt liv på gränsen till det omänskliga är ”In Those Terrible Days” ett fullkomligt unikt dokument.
Det första längre reportaget, ”A Bruise and a Welt in Every Dwelling”, består av en serie kortare skisser sammanlänkade av en ramhandling. Berättaren följer med en av Rumkowskis många byråkrater som går runt bland de svårast drabbade i gettot för att förteckna behovet av extra matransoner, läkarvård, medicin med mera. En närmast absurd uppgift eftersom behovet är lika skriande överallt. Berättaren gör sällskap med byråkraten in i tomma rum och lägenheter där allt – inte bara möblerna, utan också brädfodringen i golvet och räckena i trapphuset – redan kastats i kaminen och människor sover direkt på det nakna jordgolvet. Här möter mödrar som inte kan föda sina barn därför att mjölken sinat, kvinnor som försöker koka soppa på ruttna potatisskal, övergivna åldringar vars kroppar är fulla av variga liggsår och vars barn – de enda som kunnat försörja dem – för länge sedan själva dukat under av hunger och köld.
Rumkowskis övertygelse går att sammanfatta i en enda mening: om han lyckades bevisa för nazisterna att gettot var lönsamt skulle de komma att skona det. Med hjälp av en obestridlig organisatorisk talang lyckades han på kort tid dra igång ett otal små industrier och verkstäder runt om i gettot. Här tillverkades allt från textilvaror och läderprodukter (framför allt uniformer, handskar, skor och stövlar till den tyska armén) till möbler, mattor, kontorsutensilier med mera. Rumkowski bestämde att bara de som var registrerade på någon arbetsplats kunde kvittera ut de kuponger som krävdes för att köpa ransonerade matvaror. Den som inte arbetade kunde alltså inte räkna med att överleva särskilt länge i gettot.
Zelkowicz gjorde för arkivets räkning besök i samtliga fabriker och verkstäder i gettot. Bland annat i det snickeri där en ”vild” strejk utbröt några månader efter det att gettot stängts. Orsaken till strejken var att brödransonen för de fabriksarbetande sänkts medan den höjts generellt i gettot. De strejkande krävde, begripligt nog, att de som utförde ansträngande kroppsarbete borde få större matransoner.
Zelkowicz arbetar här närmast journalistiskt, gör djupintervjuer med alla inblandade, arbetare och förvaltare; redogör för de rykten som plötsligt börjar gå om att tyska soldater väntar utanför gettomurarna i syfte att deportera de trilskande snickarna. De sistnämndas maktlöshet illustreras av att flera av dem förs till sjukhus efter handgripligheterna. Inte för att de utsatts för våld, utan för att de kollapsat av hunger.
Det mest gripande kapitlet i boken är betitlat ”Shpere”. Uttrycket är på jiddisch och syftar på det drygt veckolånga utegångsförbud (Gehesperre) som tyskarna införde i september 1942. Syftet var att rensa gettot från alla invånare över 65 och under 10 år. Förintelsemaskineriet gick sedan i januari samma år i full fart; och nu var det gamla och barn som skulle dö.
Återigen var det den judiska polisen som fick göra det smutsiga hantverket. Tyskarna gick bara in när det kom till handgripligheter, vilket i och för sig inträffade rätt ofta när panikslagna vuxna försökte gömma eller på annat sätt rädda sina barn. Dödspatrullerna gick från kvarter till kvarter och prickade för i de listor Rumkowskis förvaltningsapparat ställt samman.
Zelkowicz beskriver händelserna dessa septemberdagar med en kuslig detaljskärpa. Han berättar om en kvinna som för dagen klätt sig själv och sin dotter i de finaste kläder hon äger – detta i tron att finkläderna på något sätt skall rädda dem. När naziofficeren kommer ler hon bara sitt allra hjärtligaste leende. Men hon vägrar samtidigt att släppa dotterns hand. Soldaten ger henne fem minuter för att ångra sin ordervägran. När han återkommer möts han av samma hjärtliga leende och samma krampaktiga grepp om dotterns hand. Soldaten tvingar dem då att vända sig om och avrättar båda, mor och dotter, med var sitt nackskott.
Även om Zelkowicz sällan direkt berör honom – och då bara i omsvep som ”ordföranden” eller ”den gamle” – är det Rumkowski själv som framstår som den största gåtan i Lodzgettots fyraåriga historia. Rumkowski var en man utan högre utbildning, som misslyckats i textilbranschen. Över en natt lyftes han upp till en position där han fritt kunde härska över en kvarts miljon människors liv. Vem var han egentligen? En filantrop som anförtroddes en omöjlig uppgift, eller en kallhamrad despot som använde sin makt för att spela med andra människors liv?
Säkert är att Rumkowski på allvar såg sig som härskare över ett judiskt lilleputtrike. Under ett besök i Warszawagettot lär han ha talat om gettot som ”framtidens existensform” för Europas judar. Att han trodde på denna apartheidpolitik kan möjligen förklaras med hans starka sionistiska övertygelse. Men hans agerande tyder också på ett stort mått av megalomani. Rumkowski samlade all makt i sin hand, ville ha insyn i varje beslut. Han krävde total lojalitet av sina underordnade och bestraffade varje ansats till motsatsen. Utöver den egna ”valutan”, papperspengarna som användes i svartabörshandeln i gettot (så kallade Rumkies), lät han också ta fram ett frimärke på sig själv i beslutsam profil och med davidsstjärnan infälld i ett kugghjul i bakgrunden.
Det som särskilt bidragit till bilden av Rumkowski som nazisternas medlöpare är det tal han håller dagarna innan massdeportationerna i september 1942. I talet – som egentligen är en vädjan att inte bjuda tyskarna motstånd – talar han om det offer barnfamiljerna skall göra som ett offer riktat direkt till honom. Här slår storhetsvansinnet ut i öppen dag. Det förefaller nästan som om han på allvar såg sig som en Messiasgestalt, sitt folks yttersta frälsare. Ingenting tyder på att Rumkowski skulle ha handlat som han gjorde på grund av okunnighet eller i värsta fall godtrogen naivitet.
Det finns dokument som styrker att han och de flesta i hans omgivning tidigt var införstådda med vad deportationerna syftade till.
Ändå påminns man om hur nyckfull historien kan vara. På sommaren 1944 var gettot ännu i full verksamhet och hade en (fullt arbetande) befolkning på knappt 70 000. Den sovjetiska armén hade i princip kunnat göra sin framryckning redan då. I så fall är det fullt möjligt att Rumkowski skulle ha lyckats i sin föresats att rädda livet på åtminstone en del gettots ursprungliga befolkning. Men sovjetarmén valde att avvakta, och nazisterna hade gott om tid att ”städa upp”. I augusti 1944 avgick varje dag deportationer med upp till 5 000 från Łódź till Auschwitz. Det tog drygt två veckor att tömma hela gettot. Rumkowski själv klev på med sin familj på ett av de sista tågen i slutet av samma månad.
Vad som hände i Auschwitz är osäkert. Enligt en version skulle han ha dödats av en mobb av redan deporterade judar genast vid ankomsten. Enligt en annan fördes han direkt till gaskamrarna. En nyttig idiot som gjort sitt. Sanningen kommer vi förmodligen aldrig att få veta.
