Från ungefär 1960 fram till sin död 2004 utvecklade Jacques Derrida en häpnadsväckande aktivitet som filosofiskt enmansföretag: han publicerade runt 50 böcker, undervisade i Paris och som reguljär gästprofessor vid flera amerikanska universitet, dessutom som gästföreläsare i alla tänkbara hörn av världen. Bara i Oslo, där jag är verksam, hade vi honom på besök två gånger på 90-talet: han trollband fullspikade auditorier, höll intensiva seminarier för särskilt inviterade, gav råd till mina doktorander på ett alltid lika uppmärksamt och vänligt sätt.
Det säger sig självt att en så omfattande verksamhet inte låter sig enkelt sammanfattas eller sättas på formel. Ändå förknippas Derrida just med en formel - ”dekonstruktion” - en term som han lite motvilligt adopterade, marknadsförde och anpassade till sina många intresseområden. Som ”dekonstruktör” anslöt han sig till traditionen från Nietzsche och Heidegger, där man siktade på ”destruktion”. Det som skulle destrueras var ingenting mindre än den
västerländska metafysiken från Platon och framåt. Liksom sina föregångare kunde Derrida framställa sig som den ”siste” filosofen men till skillnad från dessa prövade han samtalets och förhandlingens väg.

Det var främst i sina arbeten från 60-talet - mest känd blev ”De la Grammatologie” - som Derrida gav sig i kast med metafysiken. Även några av hans senare arbeten av format, som ”La carte postale”, ”Glas”, ”Psyché” och ”Politiques de l”amitié”, knyter an till den filosofiska traditionen från Platon och Aristoteles över Hegel och Heidegger. Inget därav finns på svenska och vi har fått nöja oss med det tidiga arbetet ”Rösten och fenomenet”, som översattes 1991. Snart blir det lite mer: det lilla förlaget Kykeon förutskickar nämligen att man i år ger ut ett Derrida-urval som ska innehålla ”Platons apotek”, det vill säga den andra delen av ”La dissémination” från 1972. Jag minns denna text som en lika underhållande som uppslagsrik Platonläsning, som gott kan utnämnas till dekonstruktion i sin klassiska
form.
Derrida visar här hur Platon, främst i dialogen ”Faidros”, associerar skriften till ett pharmakon, vilket kan betyda läkemedel men också gift. I Derridas optik installerar därmed Platon en tvetydighet som gör att distinktionen mellan det autentiska talet och den sekundära skriften kommer på glid. Det handlar om en spricka i fundamentet till den platonska metafysiken och därmed till den samlade filosofiska traditionen: det fundament som består i att det egentliga (hos Platon: idéernas värld) prioriteras framför det oegentliga (sinnenas värld).
Det är möjligt att det brister i Derridas kunskaper om den grekiska kontexten - Jesper Svenbro har antytt detta i sitt lika uppslagsrika arbete om antikens skrift- och läskultur, ”Phrasikleia”. Det hindrar inte att Derrida fyndigt demonstrerar sin dekonstruktiva strategi: att lyfta fram ett moment av osäkerhet eller tvetydighet i ett centralt begrepp eller en bärande tanke. Som en gång Nietzsche försöker han ersätta metafysisk tvärsäkerhet på verklighetens
och kunskapens grund med ett tvivlande kanske: kanske är det så att grunden saknar grund...

Med sin Platonstudie demonstrerade Derrida dessutom att hans dekonstruktiva ”metod” inte ligger så långt ifrån klassisk fransk explication du texte och helt enkelt kan kallas läsning: noggrann, prövande och eftertänksam läsning. Inte undra på att Derrida gjorde succé bland litterater och att hans många gästframträdanden runtom i världen oftare initierades av litteraturvetare än av filosofer. I Sverige var det också i ett litterärt och litteraturfilosofiskt sammanhang som Derrida först presenterades: det var när vi på tidskriften Kris i början av 80-talet introducerade honom genom att översätta ”Genrens lag” och hans studie av Kafkas lilla text ”Framför lagen”.
Derrida gjorde omsorgsfulla läsningar av så olika författare som exempelvis Mallarmé, Ponge, Shakespeare, Joyce, Kafka, Celan - också hans Celanstudie ”Schibboleth” publicerades i Kris 1987 (däremot finns vad jag vet ingen översättning av hans läsning av
Celans ”Aschenglorie”). Det är också främst just Celan och Kafka tillsammans med den äldre filosofvännen Emmanuel Lévinas som verkar ha betytt mest för det man har uppfattat som den etiskt-politiska vändningen under Derridas sista 15 år. Det är förstås inte svårt att föreställa sig att den sefardiske juden Derrida fascinerades av dessa tre författare, som gav så påtagliga uttryck för det judiska ödet under 1900-talet. Därtill kom att Kafkaintresset ledde till Lagen, Celanintresset till Vittnet, Lévinasintresset till Gästfriheten - och den filosofiska bearbetningen av lagen, vittnesmålet och gästfriheten fick oundvikligen politiska konsekvenser.

På svenska finns sedan några år boken ”Marx spöken” (Daidalos, 2003), där dessa trådar tvinnas samman. Nu föreligger ytterligare dokumentation i en liten bok med titeln Lagens kraft. ”Auktoritetens mystiska fundament” (Symposion, 149 s). Boken består av två föredrag som Derrida höll på olika håll i USA runt 1990 men är översatt från den franska versionen, ”Force
de loi”, av Fredrika Spindler. Dessutom får vi en dokumentation av ett Derridaseminarium på Södertörns högskola år 2000. Seminarieledare Hans Ruin skriver i sin inledning: ”Under det närmare tre timmar långa seminariet med cirka 60 deltagare svarade Derrida på frågor, varav en del utgick direkt från den aktuella texten, och en del berörde hans arbete i stort. Hans utförliga, improviserade svar växte till en betraktelse över och kommentar till hela hans gärning. Med hans tillåtelse bandades hela seminariet, som hölls på engelska, och översattes av Nicholas Smith.”
Den första föreläsningen, ”Från rätt till rättvisa”, diskuterar just dessa begrepp: i enlighet med sin klassiskt dekonstruktiva strategi installerar Derrida ett moment av osäkerhet i rättens, lagens och den juridiska maktens fundament. Den andra föreläsningen, ”Benjamins förnamn”, är en närläsning av Walter Benjamins uppsats ”Zur Kritik der Gewalt” från 1921. Att tyskans ”Gewalt” kan växla i betydelse mellan våld, makt, kraft, styrka är den
observation som Derrida så bygger in i sin egen titel, ”Force de loi”, en ambivalens som därmed smittar av på ”lagen” och ”rätten”. Diskussionen, slutligen, kallas ”Från lag till rättvisa”, och demonstrerar väl främst hur Derrida med sina utförligt tillmötesgående svar tillämpar den gästfrihet, som var en så viktig komponent i hans politiska profil.
I sin diskussion av ”lagens kraft” (och våld och makt) utgår Derrida från en passage hos Montaigne, som senare citeras och varieras av Pascal. Montaigne skriver, i essän ”Om erfarenheten”, att vi tror på lagarna och lyder dem, inte för att de är sanna utan för att de är lagar: ”Det är den mystiska grundvalen för deras auktoritet.” Detta märkvärdiga påstående av den avhoppade juristen Montaigne utvecklar så Derrida till en distinktion mellan rätt och rättvisa, där rätten handlar om lagarna, juridiken och det legala väldet - medan rättvisan är en oåtkomligt ”mystisk” instans som på en gång motiverar lagarna och ligger i deras förlängning, som ett slags hopp om
en kommande rättvisa.

Rättvisan liknar därmed det som Kafka kallade Lagen - och i den lilla text från ”Processen” som Derrida en gång analyserade, så placerar Kafka en man från landet framför Lagens port utan att han någonsin får slippa in. Livet är det som pågår under lagarnas överinseende ”framför” eller ”inför” den oåtkomliga Lagen. När mannen från landet till slut undrar varför ingen annan än han själv söker Lagen får han veta att ingången bara var för honom. Den var singulär, med en av Derridas favoriserade termer. Den oåtkomliga Lagen är oåtkomlig på grund av sin singularitet: den kan på sin höjd erfaras och bevittnas av den enskilde. Men, som Paul Celan observerat i dikten ”Aschenglorie”: ”Ingen vittnar för vittnet”. Lagen låter sig inte generaliseras eller analyseras eller dekonstrueras. Kan man tala om en erfarenhet av Lagen, sådan den gestaltades av Kafka och Celan, så är det en erfarenhet av någonting oåtkomligt och omöjligt.
Likväl lever Lagen vidare i lagarna, i rättsordningen och därmed i
det politiska och civila livet. Med hjälp av Benjamins betraktelse om våldet (makten, kraften) kommer Derrida fram till att ”lagens kraft” betingas av våld: den singulära erfarenheten svarar mot en instiftande, plötslig och våldsam händelse. Och våldet smittar, lever spöklikt vidare i rättens ordningar. På denna punkt känns Derrida politiskt aktuell - man påminns om efterföljaren Giorgio Agambens analyser av den rättslöshet som invaderar den internationella rätten och det ”undantagstillstånd” som inte längre kan kallas undantag.

Om Derrida låter sig inspireras av Benjamin till att förknippa Lagens ursprung med kraft-makt-våld så distanserar han sig ändå från dennes apokalyptiska fantasi om den våldsamma generalstrejk som skulle upphäva rättsordningen och låta ana Guds rättvisa rike på jorden. Här ligger Benjamin alltför nära den ”destruktion” som Heidegger vurmade för och tio år senare försökte omsätta i politisk handling med katastrofala resultat. Derrida satsar i stället på demokratin även om hans
demokrati, som hans rättvisa, är något oåtkomligt ”kommande”. Och de praktiska konsekverna av hans ”politisering” var konstruktiva mer än destruktiva; det handlade till exempel om fristäder till förföljda författare och europeiskt kultursamarbete.
Den viktigaste konsekvensen var emellertid en förskjutning av den filosofiska uppmärksamheten: från nödvändigheter till möjligheter, från genealogi till utopi - förutsatt att ”utopi” inte uppfattas konkret utan som en horisont av möjligheter. Annorlunda uttryckt: dekonstruktören svär sig fri från destruktion, kritik och skeptisk relativism för att i stället hävda sin affirmativa hållning. Det är inte längre kritiken av metafysiken som gäller och den terminologi som den senare Derrida utvecklar handlar i stället om vänskap, gästfrihet, förlåtelse, demokrati, rättvisa - alltsamman ”kommande” och därmed omöjliga möjligheter. I den stora intervju han gav i Le Monde strax före sin död insisterar han på ”Europa” som sin främsta politiska angelägenhet och på
dekonstruktionen som ”överlevnadens” livsbejakande strategi.
Jag märker att jag därmed framställt Derrida i tre positioner: dekonstruktören, textläsaren, evangelisten. Jag har med andra ord försökt summera en gärning om vilken jag inledningsvis hävdade att den inte låter sig summeras eller systematiseras. För att försöka skyla över detta påminner jag till slut om att hans positioner förstås hänger ihop, som rätten och rättvisan, och att det knappast är möjligt att fixera ett tänkande som framför allt utmärkte sig för rastlös rörlighet. Det ”Europa” han vill främja är sålunda inte det existerande Europa utan det ”kommande” och det liv han bejakar inkluderar möjligheten av det omöjliga. Den döende Derridas apell till överlevnaden slår mig som en vacker bekännelse till det omöjliga, en påminnelse om att dekonstruktionens jakt på tvetydigheter och logiska fällor faktiskt handlade om livets nödvändigheter och möjligheter.