Nicolas Abraham och Maria Torok är ett par i Sverige relativt okända psykoanalytiska teoretiker. De utbildade sig båda vid den Freudianska franska föreningen, inom vilken de också kom att verka som kliniker och skribenter. Båda föddes i Ungern, men tvingades lämna hemlandet i samband med andra världskriget. Deras personliga historier färgades av tragiska förluster i Förintelsens skugga. Nicolas Abraham hade en bakgrund som filosof och översättare, Maria Torok som barnpsykoterapeut. I Paris blev de ett par såväl privat som i arbetet. Parets teoretiskt mest produktiva period inföll under 60- och 70-talen, då de också skrev flertalet av artiklarna i samlingsvolymen ”L”Ecorce et le Noyau” (”Barken och kärnan”). Ett implicit drag i samtliga texter är författarnas motstånd mot doktrinära tendenser i psykoanalytisk teori och klinik, som på den tiden klöv fransk psykoanalys i Lacaniansk respektive Kleiniansk ortodoxi. I samlingsvolymen liksom i studien av Freuds psykoanalys med ”Vargmannen” framträder ett antal av deras centrala idéer som dock på intet sätt bildar något slutet teoretiskt system. Det är föga förvånande, med tanke på att båda författarnas liv märktes av Förintelsen, att traumat – det psykiska såret – och dess återverkningar i människans psyke kom att inta en central plats i deras tänkande. Inom den psykoanalytiska teoribildningen hade frågan om det psykiska traumat varit brännbar ända sedan kontroversen mellan Freud och hans elev, vän och analysand Sandor Ferenczi.

Freud kom alltmer att överge tanken på det reella intrånget – den så kallade förförelseteorin – som avgörande orsak till neurosernas och psykosernas uppkomst, för att snarare söka orsaken till analysandens lidande i dennes inre, konfliktfyllda värld av sexuellt och aggressivt laddade fantasier. Ferenczi, å sin sida, framhärdade i ståndpunkten att varje tillräckligt djupgående psykoanalys förr eller senare uppdagar ett reellt trauma. Kanske blev traumabegreppet så kontroversiellt genom att man tidigare försökt definiera den traumatiska kvalitén via intrångets egenskaper: stod det traumatiska att finna i det sexuella eller aggressiva intrånget? Gick det att avgränsa genom intrångets styrka eller varaktighet? Författarnas svar är att den traumatiska valören definieras genom dess effekter på individen. Traumatisk är, menar de, varje erfarenhet som är omöjlig att symbolisera, det vill säga att psykiskt smälta och därmed göra till en del av den egna erfarenhetsvärlden. Sådana erfarenheter bevaras intakta i avskilda psykiska enklaver, psykiska blindzoner, okända och stumma utan att i egentlig mening ingå i den omedvetna psykiska cirkulationen eller omfattas av bearbetning i form av drömmar, felhandlingar och fantasier. Subjektet känner sig härbärgera en sorts främmande kropp, som författarna ger beteckningen psykisk fantom. Traumat definieras därmed som allt sådant som förstör symboliseringsprocessen, en effekt nog så förödande, eftersom författarna ser symbolerna som psykets byggstenar.

Tankefiguren om barken och kärnan går igen på många nivåer i framför allt Nicolas Abrahams texter. Han ser den som en bild för det mänskliga psykets funktionssätt: psykets innersta kärna, driften och det somatiska varandet, ses som radikalt oåtkomlig, något främmande som i sig saknar mening. Meningen skapas av psykets skyddande bark, alltså det medvetna jaget, som för dess talan genom de symboler vi skapar för att inför oss själva gestalta och därmed tillägna oss sådana gåtfulla budskap som utgår från den omedvetna kärnan. Symbolen som jagets/barkens vittnesbörd om eller översättning av det omedvetna är därför, enligt Abraham, psykoanalysens objekt och kunskapsenhet, inte det omedvetna som är och förblir oåtkomligt. Han tar bestämt avstånd från varje på förhand fixerad symbol eller generaliserad innebörd och hävdar att de symboler som ingår i en människas subjektiva fält utgör ett slags förtätade hieroglyfer över stycken av subjektets historia. På ett motsvarande sätt menar Abraham att figuren bark kontra kärna återkommer i själva den psykoanalytiska teorins uppbyggnad: psykoanalysens okända kärna av psykiska fenomenen står mot och bärs upp av en bark av begrepp, den så kallade metapsykologin. Enligt Abraham är psykoanalysens begreppsapparat en ”anasemisk” stödkonstruktion; begreppet anasemi är författarens eget, en semiotisk nybildning som ungefär betyder upphävd betydelse, ofullgången symbol. Anasemibegreppet beskriver därmed teorins dilemma: att med hjälp av språket söka fånga själva språkets okända källa i individen. Metapsykologin kan enligt Abraham därför bara betraktas som ett slags mytologi som i sig saknar betydelse.

Abraham och Torok har i sina arbeten speciellt fäst avseende vid den symboliska länken mellan individens yttre värld och inre liv, det specifika sättet att göra den yttre världen till egen upplevelsevärld. Denna länks beskaffenhet kan antingen berika eller urholka den inre världen på ett sätt som oundvikligen utmynnar i främlingskap för det egna begäret och depression.

”Introjektion” är den beteckning författarna ger en av dessa förmedlande länkar. Begreppet har sitt ursprung i Ferenczis tänkande, de använder det på ett mycket disktinkt sätt, för att tydligt skilja det från andra tillägnelsesätt, framförallt från den så kallde ”inkorporationen”. Författarna menar att introjektionens verkningssätt är mycket olikt de övrigas, och leder till diametralt motsatta utvecklingar. Författarna studerar fenomenet i ett utvecklingsperpektiv: det lilla barnets önskningar bär till en början objektets, vårdgivarens namn: Mamma är kärlek, hat, njutning, smärta, tillfredställelse och frustration. Objektets funktion är att bistå barnet i att namnge dess begär i alla dess skiftande yttringar, det återger på så sätt barnet dess drifts- och känsloliv, som med objektets försorg legitimerats av den yttre världens språkliga kod. Härigenom får drifts- och känslolivet hemortsrätt i barnet, som barnets kärlek, hat etc. Med objektets hjälp har en introjektionsprocess, en tillägnelse av det egna begäret ägt rum.

Med introjektionens hjälp blir därför även objektets frånvaro möjlig att uthärda: det är inte en del av barnets själv, av dess begär som saknas, utan begärets objekt.

Som vuxna känner vi behov av närhet till andra, av kulturella upplevelser och nattliga drömmar – alla lustfyllda i den mån de hjälper oss igenkänna, introjicera våra inre livs olika yttringar. Frånvarons yttersta utpost – förlusten av objektet genom dess svekfullhet, oförmåga eller reella död – leder ofrånkomligen till sorg, en sorg som rymmer ett återtagande av känslorna gentemot det älskade objektet; en introjektionsprocess som i det långa loppet kan berika subjektet – men inte nödvändigtvis till depressionens övertygelse om att ha förlorat vitala delar av självet. Sorgen leder till en punkt där det är möjligt att tänka: ”Det är han/hon som är död. Inte jag. Jag lever”.

Vad händer då, i sådana fall där objektet går förlorat innan det hunnit bistå subjektet i en rudimentär tillägnelse av det egna inre livet? Innan begäret fått namn och hemortsrätt? De speciella depressioner som följer har ingående studerats av författarna. De menar att förlusten i dessa fall ofrånkomligen är traumatisk, eftersom den gäller just den person som skulle bistå subjektet i att bli till, den som förmedlar grunden för det mognande drifts- och känslolivet. Objektets död befäster därför omöjligheten att av objektet kunna återfå avgörande delar av den inre världen.

Inför detta dilemma menar Abraham och Torok att subjektet tillgriper en ögonblicklig, kompensatorisk fantasi: den om inkorporation. Inkorporationen är som sagt en fantasi som fungerar enligt den magiska önskeuppfyllelsens funktionssätt, fjärran från förlustens realitet. Inför det psykiska sår som förlusten skapat, ett sår vars läkning skulle medföra ett långsamt introjektions- eller sorgearbete, bistår inkorporationsfantasin med en ögonblicklig genväg: dess innehåll är att subjektet konkret slukar, sväljer hela eller delar av objektet. Fantasin har skamliga och hemliga övertoner eftersom förlusten varken iakttas eller öppet trotsas – den kringgås. Fantasin förekommer också där förlusten är mindre komplicerad, men då i ett övergångsskede, innan den regelrätta sorgen kan ta vid. Givet fantasins så konkreta karaktär och avstånd till övrigt psykiskt innehåll kan det inte bortträngas och så ta del av den omedvetna bearbetningen, inte heller kan den accepteras av det medvetna jagets rationalitet. Lösningen blir att den döde införlivas i ett isolerat hålrum i jaget, ett slags hemlig gravkammare, inre krypta. Här lever den döde sitt hemliga liv, subjektet vaktar sin och objektets delade hemlighet. Livet fortgår som om inget förlorats. Det är som om objektet konstaterade: ”Eftersom den döde tagit med sig mitt begär, min kärlek och sexualitet i graven, så får jag, för att kunna överleva, ta in graven i mig”. Den depression som följer på identifikationen med den döde kommer därmed att ockupera stora delar av subjektets själv.

Liksom Freud menar författarna att det förlorade objektet impliceras i melankolikerns diskurs. Där Freud tolkade melankolins självförebråelser och självnedvärdering som patientens förebråelser och nedvärdering av det objekt som övergivit genom att dö, går Abraham och Torok steget vidare. De menar att den melankoliska diskursen, snarare än att utgöra en dialog med den döde, för det döda kärleksobjektets talan: nedstämdheten, smärtan, tomheten och skulden tolkar de som uttryck för den övergripande fantasin om den dödes oändliga smärta över att ha förlorat subjektet. Det är en fortgående, närmast idyllisk kärleksrelation som gestaltas: fantasin om den dödes oändliga saknad, hans röst så att säga från andra sidan graven, blir den deprimerades försäkran om att vara innerligt älskad och saknad, oavsett den faktiska förlusten, oavsett de brister som en gång färgat relationen och lett till den bristfälliga introjektionen. Sjävmordet blir därför en garant för denna relations fortsatta överlevnad, en desperat vägran att skiljas från ett dött objekt som uppfattas livsnödvändigt.

Förtjänsten med författarnas tänkande är att det innebär en utveckling och radikalisering av synen på depressionens subjektiva innehåll; dess symtom betraktas närmast som en åkallan av den/det förlorades närvaro till priset av ett brott mot realiteten. Freuds poetiska formulering att i melankolin kastar objektet sin skugga över individen, förs av Abraham och Torok vidare, de hävdar att det förlorade objektet i melankolin helt skymmer den deprimerades subjektivitet. Författarnas synsätt fångar därför väl depressionens stumma men våldsamma inre dramatik, det ordlösa spelet mellan liv och död, som de inte väjer för att beskriva. Kanske är det också denna rättframhet i så grundläggande existentiella frågor som liv, död, trauma och överlevnad som bidragit till att deras produktion under deras livstid – Nicolas Abraham dog 1975, Maria Torok 1998 – ansågs så kontroversiell av det psykoanalytiska etablissemanget att den stundtals förtegs och ibland direkt motarbetades.