Det är underligt hur det kan bli. Benådad med både talang, idoghet och notabla släktband var Joseph Moncure March (1899-1977) uppenbart ämnad för ett liv med rätt hyggliga utsikter. Istället företer hans bana, som den nu verkligen blev, en dalande kurva kantad av misslyckanden, brustna aspirationer och fattigdom. Till detta ska fogas en relativ anonymitet i de litterära annalerna, oaktat det att han efter en sensationell debut och ett par uppmärksammade verk under det sena 20-talet spåddes en lysande karriär.
Man kan gott fråga sig vad som egentligen gick snett. Kanske var det en kombination av en rad mindre gynnsamma tillfälligheter parat med perfektionism och ett visst mått av prestigelöshet. Kanske är somliga farleder i slutändan helt enkelt outgrundliga.
Idag är March mest känd, eller i varje fall inte alldeles bortglömd, tack vare ”The Wild Party” – en mörkt yster, våldsam, erotisk jazzåldersskildring på synkopisk, rimmad vers, vars titel fungerar väl som innehållsdeklaration och som fortlevt i en handfull nyutgåvor och adaptationer sedan den omsusade publiceringen våren 1928. Berättelsen om den etappvis urspårande festen i en lägenhet i New York, spetsad med grovt språk, allmänt hångel och kopulation samt mot slutet garnerad med slagsmål och mord, väckte av lätt insedda skäl de pryda samhällsskiktens misshag och bannlystes till och med ett kort tag av myndigheter på sina ställen. Något som i och för sig bara gjorde den än mer beryktad.
March följde upp skandalsuccén redan på hösten samma år med den mer omfattande ”The Set-Up”, som till formen erinrar om ”The Wild Party”, men iscensätter en väsenskild historia om en svart boxares tragiska öde mot fond av den amerikanska undre världen i början av förra seklet. Trots att det rörde sig om en bok på vers uppbar den läsarnas gunst och hamnade på New York Times bestsellerlista. Två decennier senare stöptes den om till en rosad film med samma namn i regi av Robert Wise, där man dock valde att slopa den rasproblematik March velat synliggöra genom att låta protagonisten spelas av en vit skådespelare (Robert Ryan). Filmen kom i sin tur att starkt influera Martin Scorseses ”Tjuren från Bronx”.
Efter att ha skapat sig ett namn beslöt March, som så många andra unga amerikanska författarlöften vid denna tid och framöver, att pröva lyckan inom den spirande filmindustrin i väst som manusförfattare. Under sin tid i Hollywood skrev eller bearbetade han ett drygt tjugotal manus, till filmer som av olika anledningar vanligen floppade och som till majoriteten i alla fall ingen idag har vetskap om och förmodligen inte heller skulle ha någon glädje av att känna till. Han blev en av många obemärkta, stretande brödskrivare, vars tillvaro kanske inte var helt olik den som tecknas av bröderna Coen i ”Barton Fink”. Marchs arbete med manuset till talfilmsversionen av Howard Hughes världskrigsskildring ”Rymdens demoner” har exempelvis fullständigt kommit i skymundan, vilket om inte annat märks i Scorseses biografiska film ”The Aviator”, där man förgäves letar efter den minsta antydan om Joseph Moncure Marchs existens.
Han övergav drömfabriken 1940 och flyttade tillsammans med Peggy, sin tredje och sista hustru, tillbaka till östkusten, där han under andra världskriget tog anställning som plåtslagare på en fabrik som tillverkade ubåtar för flottan. Fram till pensionsåldern försörjde han sig sedan på att göra reklamfilmer för ett brokigt klientel, bland dem FN, Ford och General Motors. De som kände March vid den tidpunkten i livet har senare beskrivit honom som en dyster natur, som var riktigt modfälld över hur den från början så hoppfyllda litterära karriären runnit ut i sanden.
Den senaste nyutgåvan av ”The Wild Party” gavs ut 1994 med illustrationer av Art Spiegelman och föranledde ganska raskt ett par översättningar till franska och tyska. År 2000 hade inte mindre än två bearbetningar för musikalscenen premiär; en uppsättning på Broadway av Michael John LaChiusa och en off-Broadway-produktion av Andrew Lippa, vilka efter ett tag dessvärre mer eller mindre kom att konkurrera ut varandra.
Talande för Marchs grad av anonymitet är att man vid en första anblick på 1994 års utgåva kan få intrycket att boken i själva verket också är skriven av Spiegelman – visserligen lätt hänt då dennes namn till skillnad från författarens anges i fet stil och med minst tre gånger så stor teckenstorlek. Till på köpet har man lagt till den nog så lockande men inte helt sannskyldiga underrubriken ”the lost classic”. Verket utkom trots allt i en andra utgåva redan 1929 och därefter i en specialutgåva 1949, och ingick (jämte ”The Set-Up”) dessutom i samlingsutgåvor 1931 respektive 1968 (där texterna dock är reviderade och delvis självcensurerade). Härtill kommer en, om än löst anknuten, filmatisering från 1975 samt de redan nämnda musikalerna. ”The Wild Party” kan alltså strängt taget knappast betecknas som en förkommen klassiker.
Ändå måste man konstatera att March och hans alster hör till de skugglagda inslagen i litteraturhistorien. Såvitt bekant har ingen hittills – med enstaka undantag i artikelform – grävt särskilt djupt i hans biografi eller för den delen ägnat litteraturvetenskapliga utredningar åt hans verk. Närmare fyra hyllmeter opublicerat material bidar sin tid i biblioteksarkivet på Amherst College i Massachusetts. I stillsam dvala i den loja arkivluften, får man förmoda, därtill antagligen tämligen förskonat från rituell blottläggelse inför tafsande levnadstecknare och dissekerande forskare. Vilket resulterat i det rådande sakläget: att författarens namn och eftermäle i princip blivit synonymt med hans tunnsådda opus.
Just på Amherst – där han antogs 1916 och avlade examen 1920, efter att däremellan ha tjänstgjort på västfronten i Europa (på eget bevåg och blott som menig, fastän hans farbror var ingen mindre än Peyton Conway March, general och stabschef för USA:s armé) – gjorde March en präglande bekantskap med poeten Robert Frost, som vid den tiden undervisade vid lärosätet. Den avsevärt äldre Frost blev en mentor och samtalspartner och kom att inskärpa formens, eller snarare det specifikt personliga uttryckets, betydelse för det poetiska hantverket. Frosts inflytande märks inte minst i de hårt tuktade dikterna i samlingen ”Fifteen Lyrics” från 1929, men framgår även av Marchs två första böcker som genom sin förtätade och rimbundna struktur utvisar författarens ovilja och rent estetiska misstro gentemot den fria versen.
I den briljanta, koncentrerade självbiografin ”A Certain Wildness”, som March petade in i samlingsvolymen från 1968, skildras i en passage hur han som ung valp försökte komma underfund med vad Frost menade när denne framhöll ”en känsla för form” som den enskilt viktigaste egenskapen hos en god författare: ”Det handlade om någonting långt utöver rimmets och rytmens mekanik, eller strofindelning, eller något liknande. En känsla för form innebar uppenbarligen något nästan lika gåtfullt som talang: något som du antingen hade, eller inte. Jag kom fram till att det måste vara den särskilda instinkt som talade om för dig om en viss rad var rätt, eller inte helt rätt: ett känsligt balanssinne som hindrade dig från att falla åt det ena eller åt det andra hållet: ett slags inre hörsel som behöll skärpan ända tills allting var exakt så som det skulle vara, och du visste att dikten var färdig.”
”The Wild Party” koncipierades sommaren 1926, efter det att March – till följd av schismer – tvingats bort från en befattning som redaktör på den nystartade tidskriften The New Yorker och tillbringat merparten av våren i ett ansatt tillstånd, fast besluten om att livnära sig på författaryrket. Resultatet var till att börja med skäligen skralt, och det enda han lyckades sälja var, enligt honom själv, en slät dikt på tolv rader. Den föga imponerande avkastningen hade emellertid en förklaring. Istället för att sitta och plita i ensamhet fördrev han nämligen tiden på ett mer sorglöst vis, i sällskap med en flyktig flamma. ”Vi hade inget gemensamt förutom tristess”, hävdar March i självbiografin, ”och tillbringade större delen av vår tid i andra människors sällskap, drev från en fest till en annan, allt under tvångsmässigt supande; och när hon slutligen dumpade mig, kan jag inte påstå att jag blev överdrivet nedstämd. Då var det redan en bit in i maj, och jag hade inga som helst pengar kvar.”
Men någon gång under detta på flera sätt intensiva jäsningsskede skrev han också ned ett par rader, vilka i sinom tid skulle generera en hel bok. Dessa var de bevingade, karakteristiskt taktfasta och tvetydiga inledningsraderna till ”The Wild Party”: ”Queenie was a blonde, and her age stood still, / And she danced twice a day in vaudeville.”
När rumlandet fick sitt oförmodade slut beslöt han att satsa allt på ett kort och tillbringade, med finansiellt understöd från sin far, sommarmånaderna inlåst i en mörk liten lägenhet högst upp i ett gammalt brownstonehus intill Sjunde avenyn. Sedan tidigare hade han föresatt sig att skriva ett verk om en urartad fest, som samtidigt skulle bjuda en provkarta över det samtida New Yorks bohemiska existenser. Nu återkallade han i minnet fragment av de otaliga tillställningar han bevistat, och mindes då i synnerhet en särskilt vild fest där gästerna varit ”mestadels folk från underhållningsbranschen” och värdinnan ”en nätt och spänstig blondin med vackra ben: en professionell dansare”. Han började skymta denna varelse för sin inre blick och skrev ned de följande raderna, som skissar den vid det laget ännu vaga huvudgestalten Queenies fysionomi: ”Grey eyes. / Lips like coals aglow. / Her face was a tinted mask of snow.”
Det lät dock en smula för ”poetiskt”, ansåg March, och bestämde sig snabbt för att fortsättningsvis – i linje med läromästaren Frost – förse sin nyavlade skapelse med ett mer idiomatiskt vardagstal och frekventa inslag av New York-slang. Om man ska tro reminiscensen 40 år senare så kände sig den unge skalden ”som en kärnfysiker som just upptäckt en ny partikel” efter att ha avslutat den första, vibrerande strofen.
Marchs vidare skildring av tillkomstprocessen rymmer inga gensagor mot hur liknande skeenden brukar framställas av författare som minns sin första, berusande litterära nedkomst. Flertalet av dygnets timmar satt han och skrev, genomströmmad av upptäckarglädjens kreativitet; karaktärer uppträdde som av sig själva och kläddes i fiktionellt kött, lät strax höra sina röster, yppade sina namn, framträdde efter hand fullt utmejslade med ansikten, känslor och sinnelag: ”De fascinerade mig verkligen, dessa människor. Jag visste aldrig från en dag till en annan vad de skulle företa sig härnäst. Jag hade ingen färdig plan för intrigen: den fann sin form av sig själv allteftersom. Varje rad /.../ är en improvisation.”
När han väl nedtecknat de nästan snöpligt abrupta slutraderna: ”The door sprang open / And the cops rushed in”, försattes han i ett tillstånd av apatisk abstinens, vilket dock snart övergick i en spänd nyfikenhet på vad andra egentligen skulle tänka och tro om hans vilda fest.
Måhända var Joseph Moncure March alltför egensinnig för att få några direkta efterföljare. Men när den betydligt mer namnkunnige William Burroughs en gång fick frågan om han kände till Marchs partyepos, lär han ha svarat: ”Det är boken som fick mig att vilja bli författare.”
