Ännu lever försommarens Europamästerskap i fotboll i färskt minne, åtminstone för den fotbollsintresserade allmänheten. I match efter match överraskade det turkiska laget med att vända en given förlust i seger. Först var det den regniga matchen mot Schweiz, som började dåligt för Turkiets del, 1–0 i till Schweiz i första halvlek, men som avgjordes med mål i 93:e minuten. Slutresultat: 2–1 till Turkiet.

Sedan var det matchen mot Tjeckien. Tjeckien ledde med 2–0 tills bara en kvart av matchen återstod. Då hände plötsligt något. Först Arda Turans mål och sedan, i 87:e minuten och återigen, bara några sekunder efter ny avspark, ytterligare ett mål av Nihat Kahveci. Matchen slutade 3–2 till Turkiet. Längre fram i turneringen gällde det Kroatien. Matchen slutade oavgjort med 0–0. Förlängning. När två minuter återstod satte Ivan Clasnic 1–0 för Kroatien. Men på tilläggstid gav turkarna igen genom ett långskott av Semih Şentürk. Matchen avgjordes genom straffsparkar: 4–2 till Turkiet.

Så där spelar turkarna. De vinner genom mirakel. Det är bara när hotet om förlust kommer tillräckligt nära som de verkligen samlar sina krafter och slår tillbaka, till stor överraskning och förskräckelse för åskådarna. Det är något oberäkneligt och utmanande, ja galet över det hela.

Denna bild av sig själva – som ”de galna turkarna” – har omhuldats på sportsidorna under sommaren. Men detta är samtidigt en populär självbild också i vidare sammanhang. Det är bilden av turken som den evigt unge och bångstyrige; den okuvlige och obundne; den orädde enkle mannen, som med friskt mod försvarar sin ära.


För tre år sedan lanserades en bok med just titeln ”Dessa galna turkar” (Şu çılgın Türkler, 748 s). Den handlar inte om fotboll, utan skildrar en kort men viktig ­period i det moderna Turkiets historia, nämligen den del av det turkiska kriget för nationellt oberoende (1919–22) som infaller mellan den grekiska arméns anfall och erövring av västra Turkiet (inklusive ockupation av städerna Afyon, Kütahya och Eskişehir) på våren och sommaren 1921 och turkarnas seger över grekerna, då dessa tvingas tillbaka över floden Sakarya och till sist drivs ut ur Izmir i augusti–september 1922.

Författaren, Turgut Özakman (född 1930) är jurist men blev med tiden teater- och tv-man. ”Şu çılgın Türkler” blev på kort tid en försäljningssuccé och sålde i hundratusentals exemplar. Länge intog den främsta platsen bland bästsäljarna på stormarknader som Migros, Real och Carrefour runtom i landet.

Boken har formen av en roman. Författaren har dock noga framhållit att den baserar sig på historiska fakta. För att understryka detta innehåller den en detaljerad notapparat. Huvudsyftet är emellertid att ”berätta en historia”, det vill säga historien om hur turkarna tvingas till reträtt av grekerna men hur de inför hotet att förlora sitt land samlar sina yttersta krafter i en rasande, men väl planerad attack mot fienden och vinner sitt nationella oberoende. Att denna kamp aldrig skulle ha vunnits om det inte varit för den store ledaren Mustafa Kemal (Atatürk) är ett av huvudmotiven i boken, som framför allt riktar sig till en förment historielös generation av ungdomar.

Seriösa historiker har framfört hård kritik. Den turkiske Princetonhistorikern Şükrü Hanioğlu har i några artiklar i dagstidningen Zaman pekat på tendensen att genomgående använda ideologiskt vinklade anakronismer. Som exempel kan nämnas att religiösa traditionalister (”bakåtsträvare”) från Mustafa Kemals tid beskrivs som företrädare för ”politisk islam”, ett begrepp som kommit i bruk först under de senaste decenniernas debatter. Vidare tillskriver författaren felaktigt turkarna rollen som det första folk som förde en nationell befrielsekamp mot imperialismen. Özakmans anti-imperialistiska retorik, menar Hanioğlu, kan verka attraktiv i retrospektiv, men den ger en skev bild av konflikterna vid tiden för första världskriget och det efterföljande grekisk-turkiska kriget. Turkarna utgjorde vid denna tid knappast ett tredje världen-folk. 1914 betraktades Turkiet fortfarande som en europeisk stormakt, om än kraftigt försvagad.

Kritiken mot Özakmans bok var dock inte lika genomträngande som bifallsyttringarna. Boken höjdes till skyarna av en stor del av den turkiska pressen. Här var nu äntligen en bok som skulle underlätta för den unga generationen att starkare identifiera sig med sin egen historia.


Mitt eget intryck av dessa diskussioner och av det faktum att boken blev en sådan försäljningssuccé, är att även om Özakmans bok inte duger som objektiv historieskrivning så kan man se den som ett uttryck för så kallad nationalistisk historieskrivning. För den som är intresserad av moderna uttryck för turkisk nationalism såg denna bok ut att vara en unik tillgång. Det har emellertid visat sig att innebörden av denna bok är mera komplicerad – och komprometterande – än att rymmas inom en sådan tolkningsram; något som är nära förknippat med det senaste årets politiska utveckling.

Vid sidan av det uppmärksammade åtalet mot det regerande AKP har ett annat mål vuxit fram. Efter ett vapenbeslag i juni 2007 i Ümraniye, en lågstatusstadsdel i den asiatiska delen av Istanbul, inleddes en omfattande rättsundersökning. Åtal i denna process väcktes i juli 2008. Turkiet står här inför ett komplicerat nätverk, kal­lat Ergenekon, med förgreningar inom en rad statliga, civila och militära institutioner, maffia, olika mediegrupper, non-­governmental organizations etcetera. Detta nätverk kan närmast jämföras med det italienska Gladio.

Ett av de mer spektakulära namnen är den sedan den 5 juli i år häktade general Şener Eruygur, tidigare vapenchef för gendarmeriet. Syftet med dessa hemliga nätverk var bland annat att motarbeta den pro-islamiska AKP-regeringen (vid makten sedan 2002). Eftersom den inomparlamentariska oppositionen, representerad av Republikanska folkpartiet (CHP), är så svag att den inom överskådlig framtid tycks sakna varje möjlighet att utmana AKP, måste ett maktövertagande ske med utomparlamentariska medel. När en planerad statskupp inte gick att genomföra (2003–04) ställde man sina förhoppningar till ”gatans parlament.”

Den NGO som framför allt mobiliserades för detta ändamål var en förening för bevarandet och spridandet av Atatürks tankar, ”Atatürkçü Düşünce Derneği”, ADD. Ordförande i denna förening var, efter pensioneringen, ovan nämnda vapenchef för gendarmeriet, general Şener Eruy­gur. Även Turgut Özakman, författaren till ”Şu çılgın Türkler”, var enrollerad som styrelseledamot i denna organisation. Det är mot bakgrund av Özakmans engagemang i detta högerkemalistiska och anti-demokratiska nätverk som hans bok också måste värderas. Det som av Özakman själv och hans supportrar lanserades som en objektiv beskrivning av turkarnas krig för nationellt oberoende, men av kritikerna på sin höjd ansågs passera som nationalistisk mytbildning, visade sig vid närmare granskning egentligen inte vara något annat än en högst ytlig polemisk ”stridsskrift”. Syftet var alltså inte att ingjuta historisk medvetenhet hos ungdomen. Det handlade istället om ganska rå maktpolitik.

Under våren 2007 anstiftade ADD ett antal massmöten över hela Turkiet, med start i Ankara den 14 april. Syftet då var att förhindra att premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, eller då han avstod från att kandidera, dåvarande utrikesminister Abdullah Gül, skulle väljas till president. Efter beslutet om att hålla nyval den 22 juli breddade ADD sin kampanj och drog med sig en rad andra organisationer, däribland det numera högerkemalistiska Republikanska folkpartiet. Förutom hundratusentals flaggor och porträtt av Atatürk vimlade det på dessa massmöten av plakat med slagord som ”Turkiet är sekulärt; sekulärt skall det förbli”, ”Ingen imam till Çanyaya [presidentpalatset]”, ”Faran är överhängande; därför är vi här”, ”Respekt för religionen, men inte för religiös fanatism” (här avses i första hand AKP), ”Förnya kampen för nationellt oberoende”, ”Militären är här som representant för andan från 1923”, och ”ATAM (vår älskade Atatürk) – vi går i dina fotspår”.


Nyckeln till dessa slagord och den sakrala dyrkan av Atatürk som dessa massmöten var ett uttryck för finns i Özakmans bok om de galna turkarna. De fiender som Özakman identifierar under kriget för nationellt oberoende är: 1) imperialisterna med England i spetsen; 2) landsförrädarna, det vill säga sultan Vahidettin (som regerade 1918–22) och Istanbulregeringen, vilka samarbetade med usurpatorerna; 3) de religiösa grupperna, där författaren noga framhåller distinktionen mellan vanliga, enkla religiösa (dit räknas även de högsta ledarna själva såsom Atatürk och Ismet ­Inönü) och dem som använder religionen för politiska syften (här ska man inte missta sig på anspelningen på dagens AKP); och 4) allmänt reaktionära tendenser, vilka verkar i kraft av brist på riktig, det vill säga sekulär, utbildning.

Enligt Özakman insåg dåtidens männi­skor vilka krafter de hade att kämpa emot. I dagens Turkiet ser aktörerna annorlunda ut och medborgarna måste få hjälp med att identifiera dem för att rätt kunna ta upp kampen mot dem. Sedd i ljuset av Özakmans berättelse om det grekisk-turkiska kriget personifierar AKP idag summan av de onda krafter som motsätter sig ett självförverkligande av den turkiska nationen. Som företrädare för globalt samarbete och EU-medlemskap representerar AKP de utländska och imperialistiska intressena; genom sin pro-islamiska ideologi står partiet för religiös fanatism; och genom sin välvilliga syn på religiösa nätverk som verkar för bättre – observera, sekulär – utbildning (Fethullah Gülen-rörelsen) representerar de en allmänt reaktionär och upplysningsfientlig ideologi. Denna typ av ideologiska förenklingar känns väl igen. De tillhör tyvärr den allra mörkaste perioden i europeisk mellankrigshistoria.

I motsats till all uppståndelse kring publiceringen av Özakmans bok, så erbjuder läsningen av den ovanligt lite av genuin spänning och känsla. I litterärt avseende befinner sig denne författare på milsvitt avstånd från erkända nationalistiska författare som Yakup Kadri Karaosmanoğlu, Kemal Tahir, Halide Edip Adıvar, för att inte tala om Mehmet Akif Ersoy, författaren till den turkiska nationalsången, eller, för att ta ett exempel från vår egen kultursfär, Johan Ludvig Runeberg. Özakmans metod för dramatisering av händelseförloppet kan sammanfattas som en konkretisering av rum, individer och dialog. Men i samtliga dessa fall är beskrivningarna för det mesta korthuggna, torra och repetitiva.

Aktörerna uppträder som enskilda individer. Det som fogar dem samman till ett levande socialt kollektiv är inte deras inbördes relationer, utan deras förhållande till ledaren. Det är som enande ledare av en atomiserad massa som Atatürks storhet beskrivs. Denna bild har dock väldigt lite med dåtidens sociala realiteter att göra och kan snarare ses som ett uttryck för Özakmans och hans kumpaners bild av sitt eget nutida och höggradigt urbaniserade samhälle. Atomiseringen ses som ett hot. Den enda räddning som anvisas ur detta predikament är en ledare av Atatürks snitt. Eftersom Atatürk inte längre finns till ”i kropplig skepnad” (ADD:s språkbruk), så bör den instans axla detta ledarskap som bäst personifierar hans, enligt dem, nog så påtagliga andliga existens. De slutsatser man kan dra av Özakmans bok är att han ser två sådana institutioner: parlamentet och militären. Eftersom parlamentet idag domineras av icke-nationalistiska krafter återstår bara en möjlighet: militären.

Özakman har genom ”Şu çılgın Türkler” konfiskerat en allt igenom maskulin, men samtidigt skämtsam och folkkär självbild. Det säger sig självt att då denna identitet manipuleras för obskura syften riskerar den också att förlora sin dragningskraft. Det finns emellertid mycket som talar för att den omvärdering av den egna identiteten, som måste bli resultatet av sådana konfrontationer, trots allt kommer att föra något positivt med sig för den demokratiska utvecklingen i Turkiet.