…vilka floder vi än speglar oss i

ser vi oss själva först när vi har vänt

ryggen till

(Henrik Nordbrandt)

Speglarna var bättre förr. Många tycker att den bild man ser av sig själv inte är rättvisande – man ser för gammal och ful ut. Samma sak gäller fotografier. Susan Sontag noterar i sin bok ”Om fotografi”: ”Många människor våndas när de skall bli fotograferade, inte för att de fruktar att bli skändade som naturfolken gör, utan för att de fruktar kamerans ogillande. Folk vill ha den idealiserade avbilden, ett fotografi av sig själva när de ser ut som bäst. De känner sig kränkta när inte kameran återger en bild av dem som mera attraktiva än vad de egentligen är”.

Vi är skickliga på att lura oss själva. Vi behåller vi gärna ett fotografi av oss själva som unga som uppmuntran till självbedrägeri när spegelbilden inte stämmer med vår fåfängas föreställning. Som Oscar Wilde uttrycker det i ”Dorian Grays porträtt”: ”Ålderdomens tragedi är inte att man är gammal, utan att man är ung”.

I själva verket var speglarna inte bättre förr. Speglar som vi är vana vid är historiskt sett ett nytt fenomen. Länge tillverkades de av polerad metall vilket förklarar Bibelns ”dunkelt såsom i en spegel”. När man började göra dem av försilvrat glas var de små, oklara och konkava och gav knappast någon rättvisande bild av ett ansikte. De första platta speglarna tillverkades i Venedig i slutet av 1500-talet. De var länge dyra och endast mycket välbeställda personer kunde se sig själva i helfigur. I mitten av 1600-talet kostade exempelvis en silverinramad spegel med måtten 115x65 cm 8000 pund, medan en målning av Rafael kostade 3000 pund. Spegelsalen i Versailles som byggdes på 1680-talet måste ha uppfattats som ett under av då­tidens människor.

Under större delen av människans historia har det således inte varit lätt att få en bild av sig själv utifrån. Hur betraktade man då sig själv innan det fanns speglar? I en kultur utan speglar blir självbilden i hög grad beroende av vad andra säger. Du speglar dig i andras uppfattning om dig och ser därmed dig själv genom de inre (och yttre) egenskaper som andra tillskriver dig. Genom dialogens andrapersonsperspektiv tar språket över spegelns roll. Självbilden konstrueras framför allt genom den ära och heder som tillkommer dig. Ditt utseende får en underordnad roll.

Dialogen kan internaliseras till ett samtal mellan en person och henne själv. Hon reflekterar. En sådan inre dialog är en cent­ral aspekt av att ha ett självmedvetande. I sin bok ”Dossier K” flyttar Imre Kertesz denna mentala teknik till pappret och skriver en form av självbiografi som består av en dialog mellan författaren och honom själv.

På Homeros tid såg man tänkandet enbart som en form av inre tal – det finns ingen särskild kategori för tankar. Logos betyder både ”ord” och ”idé”. Först när man skriver ner sina tankar blir det möjligt att se skillnaden mellan oratio – talet – och ratio – tänkandet. Platon hade talat om idéer i en separat värld som var oberoende av ett medvetande. Genom att skarpt skilja mellan kropp och själ etablerar Descartes den mentala världens oberoende, men kopplar den till ­enskilda individer.

Det skrivna språket ger oss möjlighet att bevara innehållet i denna mentala värld. Om du exempelvis har skrivit dagbok, kan du få ett tredjepersonsperspektiv på dina tankar. Skriften som du själv skapat vid en tidigare tidpunkt träder fram och visar dina annars undflyende tankar. På samma sätt som vi med spegeln och fotot kan reflektera vår utsida kan vi med skriftens hjälp reflektera vår insida.

När skriften tolkas som att den bär sin egen mening blir det möjligt att separera en texts innehåll från personen som känner till innehållet. Detta leder till att det blir lättare att artikulera intro­spektionen. När ord blir permanenta objekt och inte bara tillfälliga ljud blir det möjligt att se tankarna som objekt och inte bara som flyktiga element i ett inre tal. Skriften ”offentliggör” självreflexionen och hjälper därmed till att presentera den inre världen parallellt med den yttre. Texten bevarar inte bara information utan skapar också nya mönster för att se på oss själva. Framför allt ger skriften upphov till tankar om tankar, vilket ger en form av självmedvetande. Skriften leder också till idén att dessa tankar hyses mer eller mindre permanent i vårt inre. Psykologen David Olson skriver i ”The World on Paper” (1996) att bilden av vårt eget inre är en kulturell artefakt som uppstår i ett samhälle där texter ses som att de självständigt bär mening.

Harold Bloom hävdar att Shakespeare var den förste författaren som skrev om självreflexion – i form av självavlyssning. I ”Den västerländska kanon” säger Bloom om Shakespeares karaktärer: ”Genom att avlyssna sina egna repliker och fundera över sitt sätt att uttrycka sig förändras de och börjar begrunda det som är annat i ­jaget, eller möjligheten av något sådant annat”. Flera forskare har argumenterat för att det finns en stark koppling mellan att se sig själv i en spegel och att kunna skapa en självbiografisk beskrivning.

I sonett 62 sänder Shakespeare en blick till en spegel och blir medveten om sin fulhet, ”solbränd, torr och rynkig” (”beaten and chapped with tanned antiquity”). Bilden avslöjar självbedrägeriet – verkligheten är långt från hans egen föreställning om sitt ansikte. Men det är inte bara den direkta speglingen han ser utan också det syndiga i sin självkärlek – han ser hur vardaglig och åldrad han är och når därmed en befrielse: ”Nej, dig, mitt sjelf, det är, som så jag prisar: Min ålder smyckas med hvad du visar” (Nybloms övers).

Språket är inte särskilt lämpat för att beskriva utseende. Tänk bara på Homeros och Bibelns metaforiska personbeskrivningar! Ibland räcker inte språket till när man skall beskriva en person som inte är närvarande. När man exempelvis skulle förmedla ett äktenskap över avstånd använde de bemedlade ofta amuletter med ett porträtt av någon giftastilltänkt. Men bilderna på amuletterna var förskönade och visade en idealbild. Samma sak gällde de porträtt som exponerades i adliga och högborgerliga hem på 1700- och 1800-talen: deras främsta syfte var att visa den avbildade personens samhällsställning.

Om redan spegeln så starkt påverkar hur vi uppfattar oss själva kan man fråga sig vilka konsekvenserna av senare teknologier har blivit. Med fotografiets tillkomst fick gemene man för första gången möjlighet att betrakta sig själv utifrån på ett ”objektivt” sätt. Resultatet var inte alltid uppmuntrande – det händer att man inte känner igen sig själv på bilden. En anledning till detta kan vara att fotografiet visar oss rättvända och inte spegelvända som vi är vana vid.

Fotografiet gör det möjligt att ersätta den momentana subjektiva bild vi skapar av oss själva med en permanent bild, som upplevs som mer verklig eftersom den inte lider av ögonblickets flyktiga stämningsläge. En av de tidigaste beskrivningarna av fotografiet är ”en spegel med minne”. Här används minne som en metafor för fotografering. När väl fotografiet hade blivit allmängods vändes metaforen åt andra hållet och fotografiska tekniker användes för att beskriva minnes­funktioner.

Till skillnad från spegelbilden står fotografiet stilla och går inte att interagera med. Det blir lättare att inta ett tredjepersonsperspektiv på sig själv i relation till ett fotografi. Susan Sontag skriver: ”Medan många människor i icke-industrialiserade länder fortfarande blir obehagligt berörda av att fotograferas eftersom de anar att det är en sorts intrång, en ringaktande handling, en sublimerad utplundring av personligheten eller kulturen, strävar människor i industrialiserade länder efter att bli fotograferade – känner att de är avbilder och att de blir verkliga via fotografier”. Det är lätt att glömma att det inte är verkligheten som blir tillgänglig via ett foto utan en avbild. Därmed har fotot en tendens att förminska den direkta upplevelsen eftersom de känslor fotografiet uppväcker skiljer sig från förstapersonsminnet av den fotograferade situationen och lägger sig över det. Familjekameran och senare videokameran har fått långt gående konsekvenser för våra minnen. Numera kan alla veta hur de och deras föräldrar såg ut som barn. Denna kunskap var inte tillgänglig innan kameran uppfanns förutom för det fåtal som hade råd låta måla av sig och sina barn.

Tills för några år sedan tog framkallningen av bilder lång tid. Fotografiet fungerade därför huvudsakligen som ett minne och det sparades ömt – inramat eller i album. Nu gör digitalkameran och mobil­kameran att man kan se sig själv mer eller mindre direkt på foto eller video. Den tredjepersonsupplevelse vi får genom den nyss tagna bilden eller filmen blandas alltmer samman med hur vi upplever oss själva ur ett förstapersonsperspektiv. Självbilden skapas därmed i allt högre grad av den indirekta upplevelse man får av sig själv genom dessa medier. Vår självbild behöver inte längre förmedlas av andra männi­skor.

Dagens bildproduktion är inte bara snabb – den är billig också. Med datorerna kan man med lätthet och till minimal kostnad manipulera och kopiera bilder. De kan sedan omedelbart skickas ut över hela världen. Bilderna blir en förbrukningsvara och de suddas ofta ut direkt efter att man sett på dem. Deras funktion som minnesstöd har kraftigt förminskats.

För vissa människor är inte första­personsupplevelsen tillräcklig utan de känner att de bara finns som individer när de betraktas utifrån. Narkissos har alltid haft efterföljare, men moderna medier öppnar nya möjligheter att exponera sig. Doku­såpan är ett tydligt uttryck. Man kan också lägga upp bilder på sig själv på www.snyggast.se och sedan vara med om att rösta fram det mest attraktiva fotot. Nutidens maniska intresse för den personliga ytan är en konsekvens av utvecklingen och tillgängligheten av dessa nya bildmedier.

Fåfängans marknad har vuxit sig gigantisk. Jämför bara den utrustning och de medel du använder för ditt utseende med den som din mormor eller morfar hade! Med eufemismen ”skönhetsvård” skapar kosmetikindustrin ständigt nya behov hos konsumenterna som desperat griper varje halmstrå för att kunna uppfatta sig själva som mer attraktiva. Reklamen domineras av produkter för utseendet: kläder, hår, hy, ögon, läppar, tänder, naglar och så vidare. Annonsernas retuscherade bilder av fotomodeller skapar ideal som ingen kan uppnå och som gör alla frustrerade. Med mammons logik delar industrin in utseendet i allt fler områden och lanserar produkter som sägs vara specialdesignade. Ta till exempel hudvård (en liknande lista kan göras för hårvård): det finns ansiktskräm, rengöringskräm, handkräm, fotkräm, ögonkräm, knä- och armbågskräm (ännu ej separerade), antirynkkräm (steg 1, 2 och 3), glitterkräm, intimkräm, anticellulitkräm, kräm för att få fastare mage, diverse medel och metoder för hårborttagning, vårtmedel, strips för att öppna pormaskar på näsan, tonic för att dra ihop dem igen och så vidare och så vidare. Många försöker liksom Faust och Dorian Gray bevara ungdomen för evigt och ingår en pakt med plastikkirurgerna. Utseendets teknologier och deras marknadsföring lämnar inget utrymme för ära och heder eller människors inre egenskaper som en del av självbilden. Estetiken har slagit ut etiken.

Descartes dualism delar upp en människa i kropp och själ. Även om man inte har samma grundsyn som Descartes är det klart att det finns två sidor av en själv: den som man visar utåt och den som man visar genom tal och handling. Den första ser man i en spegel och den andra genom självreflexion. Dialogen och skriften ger oss ytterligare möjligheter att se oss själva inifrån. Bildteknologin har via olika medier lett till att självbilden numera domineras av utseendet. Frågan är om en annan användning av ny teknologi kan skifta fokus mot att se oss själva inifrån så att större tyngd läggs vid våra moraliska, intellektuella och kreativa sidor.