Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius religionskritik har spelat en helt avgörande roll för synen på kristendomen och religiös tro i den svenska kulturen. Hans bok ”Tro och vetande” från 1949 har i år kommit i nytryck. Det har skrivits mycket om Hedenius och hans religionskritiska gärning på senare år. Han har också fått en hel rad efterföljare såväl på den nationella som internationella arenan. Ja, man kan tala om en explosion av religionskritiska författare. Detta är ett nytt fenomen. För bara något decennium sedan var läget helt annorlunda. Då framstod Hedenius som ett relativt isolerat svenskt fenomen med få internationella kopplingar utöver Bertrand Russell och upplysningsfilosoferna.
Den elfte september, rondellhundar och Knutby är exempel på händelser och fenomen som skapat ett nyvaknat intresse för religionskritik. Den förhoppning som funnits i religionskritiska kretsar, att den religiösa tron skulle försvinna i samma takt som upplysningens ljus sprids över mänskligheten, har kommit på skam. Till skillnad från Hedenius kritik är dagens kritik på ett helt annat sätt moraliskt grundad med tydliga politiska ambitioner. Det finns också stora förskjutningar i den teoretiska argumentationen. Idag behandlas och kritiseras fenomenet religion inte sällan ur ett spekulativt evolutionsteoretiskt perspektiv, något som haft överlevnadsvärde och som präglat tidigare mindre upplysta generationer, men som nu saknar funktion. Denna tankefigur finns inte i Hedenius argumentation.
Vad som skrivits mindre om är hur försvararna av gudstro resonerar. En utgångspunkt för den religionskritiska ansatsen är att det inte går att förena tro och vetande. Man måste välja: antingen vetenskap och förnuft eller dess motsats – gudstro. Är det en oundviklig konflikt eller går det att både tro på vad vetenskapen har att säga och samtidigt tro på Gud? Hedenius svar var nej. Hur man svarar på frågan har naturligtvis att göra med vilken gudsbild man utgår från och vilken uppfattning man har om vetandet, inte minst om vetandets gränser. På dessa punkter finns mycket att säga rörande det religionskritiska projektet. Den Gud som förnekas benämns ofta ”väsen” och det sannolika i detta ”väsens” existens likställs med sannolikheten för att snömannnen skulle kunna tänkas existera. Den syn på vetenskap som ligger till grund för kritiken är ofta närsynt empiristisk med tydliga imperialistiska inslag – vetenskapen och ”förnuftet” förutsätts även kunna bistå med svar på moraliska och existentiella frågor.
Försvaret av tron har huvudsakligen formulerats via tre linjer. Dessa tre linjer är inte på något sätt nya utan går att följa bakåt genom hela kristendomens historia. En första linje, som speciellt odlats inom katolsk tradition, hävdar att det inte behövs någon specifik kunskapskälla utöver vad vetenskapen tillhandahåller för att säkerställa vissa grundläggande försanthållanden om tron, till exempel att Gud existerar. De klassiska gudsbevisen är kanske det främsta exemplet på detta sätt att resonera. Denna linje har spelat mindre roll i den svenska debatten och skälet är naturligtvis Svenska Kyrkans helt dominerande ställning i svenskt kulturliv.
En andra linje, i Sverige tidigt företrädd av Sveriges internationellt mest kände teolog, professorn och biskopen Anders Nygren (1890–1978), driver tanken att tro är något helt annat än vetande. När en troende säger att Gud existerar säger han/hon något helt annat än när vetenskapsmannen hävdar att atomer eller nebulosor existerar. Således, resonerar man, kan någon konflikt mellan tro och vetande aldrig uppstå. Nygren och hans tänkande kring tron var den främsta måltavlan för Hedenius kritik på den tid då det begav sig. Efter Nygren har en av 1900-talsfilosofins megastjärnor, Ludwig Wittgenstein, och hans språkspelsteori spelat en stor roll som inspirationskälla för argumentationen på denna linje.
När professorn i empirisk livsåskådningsforskning i Uppsala, Carl Reinhold Bråkenhielm, nu skrivit en bok med den träffande men föga upphetsande titeln Verklighetsbilder (Nya Doxa 292 s) är det den tredje försvarslinjen som står i fokus – erfarenhetslinjen. En grundtanke här är att det på goda grunder går att argumentera för att religiös erfarenhet kan ge kunskap. Han följer då en teoribildning som utvecklades av professor Anders Jeffner på 1960-talet i Uppsala – den så kallade grundmönsterteorin. Jeffners tänkande bland teologer i Uppsala har haft ett sådant inflytande att det är rimligt att tala om en specifik teologisk uppsalaskola.
Grundtanken är följande: när människor betraktar helheten av livet och verkligheten upplever vissa att allt upprätthålls av en närvarande Gud medan andra inte ser något transcendent. Hur är detta möjligt? Svaret enligt grundmönsterteorin är att den troende och den icke-troende organiserar sina erfarenheter på olika sätt – verkligheten ges olika gestaltning. Fyra streck som bildar en kvadrat kan ses som bara fyra streck, men också som en kvadrat. Just det faktum att strecken bildar en kvadrat – skapar en gestalt – innebär ett kunskapstillskott. Således finns en kunskapsgrund för teistens uppfattning att Gud existerar. Gestaltningen pekar för den troende mot en transcendent verklighet medan ateistens gestaltning i detta avseende är tom.
Poängen med detta sätt att resonera är att det förklarar varför personer som till synes upplever samma verklighet ändå kommer till så skilda slutsatser när det gäller frågan om Guds existens och att det går att peka på goda skäl att tilltro en gudserfarenhet. Det behöver inte heller – under vissa villkor – uppstå någon konflikt mellan tro och vetande.
Bråkenhielms bidrag till denna teoribildning rör det konstnärliga området. Ett vanligt religionskritiskt resonemang är att religion visserligen kan vara andligt upplyftande på alla upptänkliga vis, men det är precis som med konsten – det upplyfter vår ande, men tillför ingen kunskap. Bråkenhielm försöker slå undan benen för detta resonemang genom att argumentera för tesen att även konst tillför kunskap. Genom läsning av litteratur kan människor få kunskap om verkligheten i form av helhetsgestaltningar som det finns goda skäl att fästa tilltro till hävdar han. Detta är dock kunskap som ligger utanför den kunskap som sinneserfarenheten registrerar, den är inte lika säker och valet att hålla den för sann är av existentiell karaktär. Bråkenhielm argumenterar för att det finns tre olika erfarenhetsområden där kunskap finns att hämta: vetenskapen, konsten och religionen. Han resonerar långt och utförligt kring dessa frågor. Erfarenheten och ett existentiellt val avgör ytterst om man låter sig övertygas.
Bråkenhielms bok är dock inte endast ett långt argumenterande för tesen att det kan vara fullt rationellt att tro på Gud. Vad han skrivit är en lärobok där han intresserar sig för olika uppfattningar om verklighetens mest fundamentala struktur som formulerats genom tiderna av teologer och filosofer. Systematiskt går han igenom materialistiska verklighetsuppfattningar som gör anspråk på att verkligheten ytterst består av materia – en ståndpunkt religionskritikerna som regel intar, idealistiska verklighetsuppfattningar som hävdar att verklighetens mest fundamentala struktur är andlig, holistiska verklighetsuppfattningar som driver tesen att verkligheten är en helhet, en helhet som är förmer än de ingående delarna. Och så en teistisk verklighetsuppfattning som räknar med tanken på något transcendent. Bråkenhielm anger argument för och emot. Det blir mer än tydligt hur svårt det är att ta ställning i denna klassiska filosofiska fråga.
Bråkenhielm rör sig fritt mellan århundradena, för att inte säga årtusendena. Därmed förs helt dagsaktuella åskådningar in i ett större idéhistoriskt sammanhang. I de undersökningar livsåskådningsforskarna i Uppsala genomfört över svenskarnas livsåskådningar framgår att en stor del av svenska folket inte säger sig värdera människor högre än djur. Man bör naturligtvis vara försiktig när man tolkar en sådan värdering. Det är svårt att tro att särskilt många svenskar skulle värdera rovdjurets liv lika med människans om enderas liv stod på spel. Än svårare blir tanken då vi kommer till fästingar, mygg och knott. Ändå visar den höga värderingen av djurens liv på en tydlig förskjutning från en i västerlandet genom århundradena rådande idé och praxis att människan har rätt att lägga under sig jorden och allt levande. Det är knappast någon vågad gissning att den höga värderingen av djuren är en återspegling av en uppfattning att allt på vår jord hänger samman och är beroende av varandra – jorden, djuren och människan. Människan ingår i ett större biologiskt-ekologiskt sammanhang – en tydlig verklighetsbild. I Bråkenhielms framställning knyts denna uppfattning inte bara till Arne Naess ekosofi, en av miljörörelsens teoretiska förebilder, utan också till Aristoteles och gestaltpsykologisk teori. Det blir en form av holism. Hux flux sätts Maria Wetterstrands och Peter Erikssons politiska budskap in i en bredare idéhistorisk kontext.
På samma sätt med socialkonstruktivismen, en i modern vetenskaplig debatt vanlig teoribildning. Här är den bärande tanken att allt, eller åtminstone en hel del av det vi tror finns, egentligen inte finns utan är sociala konstruktioner. Inom feministisk ideologi är detta ett inte helt ovanligt sätt att resonera – kön är en social konstruktion. Denna tankeströmning förs in under kategorin idealism där även fenomenologins fader Edmund Husserl får husera tillsammans med sina existentiella avläggare Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre. Allt detta är upplysande och ger perspektiv.
Dagens Nyheters legendariske chefredaktör och tilllika professorn i statsvetenskap, Herbert Tingsten, ägnade huvuddelen av sin vetenskapliga gärning åt studiet av de politiska ideologierna. Han inpräntande ständigt och jämt att det är beskrivningen av verkligheten som skiljer ideologierna åt. Det är ur denna beskrivning som det politiska handlandet flyter fram. Beskrivningen av verkligheten legitimerar och normerar handlandet. Ur nazisternas berättelse om en judisk komplott skapades gaskamrarna och Marx klasslära legitimerade de olika kommunistiska utrensningarna.
Nazismens och kommunismens verklighetsbilder stod i fokus för Tingstens attacker. Idag är det andra verklighetsbilder som kämpar om opinionsutrymmet i slaget om verkligheten. I slutet av sin bok redogör Bråkenhielm för en undersökning riktad till tre akademikergrupper i Sverige: fysiker, litteraturvetare och statsvetare. Akademikerna fick svara på vissa öppna frågor och reagera på vissa påståenden av typen: ”Människan har vissa unika egenskaper som inga andra varelser har”, ”Biologin ger oss det fullständiga svaret på frågan om livets mening” och ”Naturen är besjälad av en kraft som genomströmmar allt levande”. Undersökningen visar att religiösa livsåskådningar vid sidan om en allmän skepticism alltjämt är ett alternativ. Men helt tydligt är också att vi lever i en tid då naturen och biologin för många är den självklara utgångspunkten för förståelsen av verkligheten. Frågan är om det är i skärningspunkten mellan dessa verklighetsbilder som slaget om verkligheten kommer att stå.
