År 1941 höll president Franklin D Roosevelt ett tal vari han definierade skillnaderna mellan liberalism och konservatism i USA. Det liberala partiet menar, förklarade han, att när det uppstår problem som enskilda människor inte själva förmår lösa är det statsmaktens plikt att gripa in och hitta lämpliga lösningar. Det konservativa partiet ser däremot ingen anledning för staten att ingripa ens i nödlägen. Det menar istället att individuella initiativ och filantropisk verksamhet bäst förmår lösa problemen.
Alltsedan 1932, preciserade Roosevelt, hade demokraterna varit landets liberala parti, och republikanerna det konservativa partiet. Årtalet valdes naturligtvis inte på måfå, och bestämningen var närmast en övertalningsdefinition. Vad Roosevelt syftade till var inte att ge en exakt definition av termerna utan att frammana en allmän känsla av att de reformer som hade genomförts under New Deal-eran representerade vad han kallade för ”verklig liberalism” och att motståndarna stod för en föråldrad konservatism. Hans användning av dessa ord blev bestämmande för USA:s politiska språkbruk under nära ett halvsekel.
Men Roosevelts definition var långt ifrån oomstridd. Under 30-talet försiggick en skarp strid om ordet liberal och motståndarna försökte upprepade gånger – utan framgång – förhindra Roosevelts bestämning från att bli allmänt accepterad. Expresidenten Herbert Hoover var en av Roosevelts mest envetna kritiker, och hans slagord framför andra var ”individualism”. Men Hoover använde också ordet ”liberal” för att beskriva sin egen åskådning, och med det menade han individuell frihet och motstånd mot statliga ingrepp i ekonomin. Han brukade alltså ordet i den klassiska betydelsen, den som var vanlig på 1800-talet.
Hoover värjde sig i det längsta mot att bli kallad för konservativ, men det var denna term som han till slut förknippades med och motvilligt accepterade. Enligt historikern David Green skulle Hoover helst ha velat bli kallad för liberal, men i början av 1940-talet hade Roosevelt och New Deal-anhängarna erövrat termen och förändrat dess innebörd. Genom en listig lingvistisk omdefiniering lyckades de bredda betydelsen av ordet till att inkludera inte bara personlig frihet utan också offentlig välfärdspolitik och en aktiv statsmakt.
Denna språkliga förskjutning möjliggjordes av populära reformer som det statliga pensionssystemet Social Security, arbetsmarknadslagar och andra förslag som Hoover och de konservativa starkt motsatte sig. För Hoover stod liberalismen för en begränsad statsmakt, medan den för Roosevelt innebar att regeringen vid behov aktivt skulle ingripa i marknaden och bistå socialt utsatta grupper. År 1945, vid 71 års ålder, gav Hoover till sist upp beteckningen liberal och gick med på att beteckna sig som konservativ. Att vara konservativ är ingen synd, skrev han modfällt, och tillade att ordet liberal nu hade förlorat sin egentliga mening.
I dag är det svårt att riktigt inse hur total New Deal-förespråkarnas retoriska triumf var. År 1950 beskrev litteraturkritikern Lionel Trilling läget sålunda: ”I USA av idag är liberalismen inte blott den dominerande utan till och med den enda intellektuella traditionen. Det är helt uppenbart att det i dagens USA inte finns några konservativa eller reaktionära idéer med allmän spridning.” Även efter den republikanska valsegern 1952, då partiet återvann både Vita huset och kongressen, fortsatte liberalismen att vara den förhärskande politiska doktrinen. John Kennedys och Lyndon Johnsons valsegrar 1960 och 1964 tycktes bekräfta trenden.
Åtskilliga liberaler trodde att Johnsons storseger över Barry Goldwater 1964 skulle innebära dödsstöten för den amerikanska konservatismen. Men brakförlusten till trots lyckades Goldwater göra vissa inbrytningar i södern och i väster, och genom sin kampanj lade han grunden för det konservativa uppsving som skulle komma under 70- och 80-talen. Goldwaters kampanj innebar också början på Ronald Reagans karriär, som ledde till republikanernas valseger 1980.
Republikanerna har vunnit sju av de elva presidentvalen sedan 1968, och de hade majoritet i kongressen nästan oavbrutet mellan 1995 och 2006. Under denna tid blev de det naturliga regeringspartiet, liksom demokraterna hade varit det under större delen av perioden 1933–68. Dessa förändringar är inte bara resultatet av en maktförskjutning mellan de två stora partierna utan speglar också en avgörande förändring av landets politiska språk.
Ofta använda ord som värderingar (values), elit, statsmakt (government), klass och partiskhet (bias) har under senare decennier givits en ny innebörd som genomgående implicerar en konservativ samhällssyn. De som har genomfört denna ”lingvistiska kampanj”, enligt språkvetaren Geoffrey Nunberg vid University of California at Berkeley, är en uppsjö av konservativa skribenter och aktivister, merparten allierade med republikanerna, vilka genom ett systematiskt arbete under en följd av år lyckats förskjuta det politiska språkbruket till höger.
Det bästa exemplet på språkförändringen är stigmatiseringen av ordet liberal. Ännu på 1960-talet betecknade sig merparten av de liberala politikerna i USA som just liberala. John Kennedy definierade en liberal som ”någon som bryr sig om människors välfärd – deras hälsa, bostäder, skolor, arbeten samt medborgerliga fri- och rättigheter”. Men idag vill inte det stora flertalet liberala politiker använda ordet liberal som beteckning på sin egen åskådning. Alla de senaste demokratiska presidentkandidaterna, från Bill Clinton till Barack Obama, har distanserat sig från termen och gjort sitt bästa för att undvika den. Istället har de använt andra beteckningar som ”ny demokrat”, centrist, moderat eller, oftast, progressiv. Därmed har de inte övergett den liberala politiken eller en liberal hållning i enskilda sakfrågor, men väl markerat tydligt avstånd till själva termen.
Den senaste gången som en demokratisk presidentkandidat använde sig av beteckningen liberal var 1988, då guvernör Michael Dukakis sent omsider bekände, efter ständiga attacker från George Bush dä, att han var en liberal av samma slag som Roosevelt, Truman och Kennedy. Jämför detta med dagens ledande republikaner, som i valrörelsen 2008 tävlade om att framträda som konservativa. Denna förskjutning åt höger bland republikanska politiker har främst sin grund i att andelen väljare som idag beskriver sig som konservativa uppgår till cirka 35 procent, medan de som säger sig vara liberala bara utgör omkring 20 procent (resten är mittenväljare).
Den liberala benämningens nedgång och fall framstår som egendomlig om man betänker att USA fortfarande ses som urtypen för en ”liberal demokrati”. Den klassiska liberalismen utgör ett av huvudelementen i det intellektuella arv, som grundlagsfäderna och den gryende republiken lämnade efter sig. Såväl konstitutionen som det nya nationsbygget påverkades mycket av prominenta liberala tänkare som John Locke och James Madison.
Sedan dess har emellertid orden liberal och liberalism ändrat innebörd två gånger. Den första förändringen har jag redan beskrivit – den inleddes under den progressiva eran i 1900-talets början och fullbordades under New Deal-perioden, då betydelsen av liberal försköts från en betoning av individualism och privat äganderätt till en offentligt finansierad välfärdspolitik.
Den andra förändringen hänger nära samman med den omdaning av politiken som inträffade under 60- och 70-talen, efter de viktiga medborgarrättslagar som bidrog till att göra republikanerna till det dominerande partiet i södern och till att Roosevelts New Deal-koalition gradvis upplöstes. Det handlade om en mycket komplex serie av händelser som, förutom de vitas backlash mot medborgarrättslagarna, inrymde starka konflikter om Vietnamkriget, välfärdspolitiken, aborter, kvinnornas och de homosexuellas rättigheter samt positiv särbehandling av minoriteter.
Under denna omvälvande tidsperiod utvidgades liberalismens innebörd till att också omfatta protester och demonstrationer, droger, sexuell frigjordhet, alternativa livsstilar och över huvud taget en samhällskritisk grundhållning. Genom ett ihärdigt användande av olika medier – böcker, filmer, tidskrifter, tankesmedjor, tv, pratradio och nu senast internet – kunde republikanerna och deras allierade koppla samman liberalismen med upprorsårens excesser och förskjuta den politiska diskursen till höger. Liberalismen fick något abnormt och oamerikanskt över sig och framstod som lika suspekt som konservatismen hade gjort några decennier tidigare. Resultatet är att i ett land som säger sig vara den liberala demokratins vagga har ordet liberal närmast blivit pestförklarat.
Många av de värdeord som används i dagens politiska debatt är gamla och utnötta, men de är fortfarande viktiga som markörer eftersom de skänker substans och profil åt politiker och partier. Den som får genomslag för sin tolkning av de stora värdeorden har en avgjord kommunikationsmässig fördel. När republikanerna lyckades förändra innebörden av sina motståndares främsta värdeord vann de en stor retorisk framgång liknande den som Roosevelt uppnådde under 30-talet. Därigenom försatte de demokraterna på defensiven, en situation som inte ens en så lysande talare som Barack Obama har förmått ändra på.
Kommer beteckningen liberal att uppleva en ny vår under president Obama? Jag tror inte det av det enkla skälet att liberalerna överlag verkar ha givit upp kampen om ordet. Obamas agenda är fullmatad och han har inte visat något intresse av att utkämpa gamla språkstrider. Därför är det troligt att demokraternas retoriska dilemma kommer att fortleva även efter deras glansfulla segrar i höstens president- och kongressval. ”Yes we can” är en anslående fras, men den har inte tillnärmelsevis samma djup och resonans som konservativ eller liberal.
När Franklin Roosevelt intog Vita huset i mars 1933 hade inte heller han någon utmejslad filosofi för hur han skulle regera. Det var först i 1936 års val som han kandiderade på ett utvecklat New Deal-program. Huruvida Obama kommer att lansera någon liknande vision för sin presidentur vet vi ännu inte. De utmaningar som Obama står inför är enligt filosofen Michael Sandel så stora att han bara kommer att kunna lösa dem ”om han lyckas artikulera en ny politik för det allmänna bästa”.
Till dessa utmaningar hör inte bara att utforma förslag som kan röstas igenom kongressen och praktiskt genomföras, vilket är svårt nog i ett politiskt system som bygger på institutionell tröghet och motstridande krafter. Obama och hans anhängare behöver också ett vägvinnande språk med vilket de kan sälja sina förslag. Det blir inte heller lätt med tanke på att många av deras honnörsord har antingen förändrats eller förstörts.
Politik handlar idag inte blott om att göra saker som att ställa upp i val, bygga koalitioner och genomföra nya lagar.
I dagens extrema mediesamhälle handlar det minst lika mycket om att säga saker, att artikulera ett budskap och en färdriktning som förmår tränga igenom ljudvallen och nå ut till en allmänhet som blivit alltmer skeptisk till de styrande.
Statsvetaren Richard Neustadt publicerade 1960 en berömd bok med titeln ”Presidential Power”. I den påpekade han att USA:s president har en extraordinär makt, förtecknad i statuter och i en vördad konstitution. Ändå kan presidenten inte uppnå de önskade resultaten endast genom att ge order. Trots presidentens maktställning får han inte sin vilja igenom om han inte presenterar trovärdiga argument för sin sak. Därför är orden viktiga. ”Presidentmakten”, slutade Neustadt, ”är makten att övertyga.”
