Det finns många teorier om varför Sovjetunionen upplöstes 1991. En intressant men ofta försummad faktor i forskningen är att de dramatiska omvälvningarna i öst skedde parallellt med att den europeiska miljörörelsen – i såväl öst som väst – fick ett ditintills oanat genomslag. Miljörörelsens politiska förutsättningar var visserligen radikalt annorlunda i Sovjet, men om man till exempel tittar på de tre baltiska ländernas frigörelse står det klart att självständighetsrörelserna där faktiskt började just som miljörörelser.
I Litauen spelade miljöorganisationen Zemyna en nyckelroll i detta avseende. Den bildades i slutet av 1987 och hade ett mycket konkret syfte: att stoppa Moskvas planerade utbyggnad av kärnkraftverket Ignalina (vars reaktorer var av samma typ som i Tjernobyl). Zemyna pekade på att ett haveri i Ignalina mycket väl skulle kunna göra hela Litauen obeboeligt för överskådlig framtid och att detta förmodligen skulle innebära slutet för Litauen som nation. Kärnkraften blev därmed en naturlig fråga för det litauiska folket att samlas kring, och Ignalina blev för många litauer en inkörsport till en ny medvetenhet om den egna historien och det nationella kulturarvet. När folkfronten Sajudis bildades 1988 kom många av dess förgrundsfigurer från Zemyna, vars verksamhet kom att inlemmas i den framväxande självständighetsrörelsen.
I Lettland växte den nationella befrielserörelsen på liknande sätt i hög grad fram kring protester mot Moskvas planer på att bygga ett gigantiskt vattenkraftverk i floden Daugava. Daugava är Lettlands och Baltikums mäktigaste flod och mycket av lettisk historia och kultur kretsar kring dess vatten. På 60-talet hade letterna tvingats åse hur den mytomspunna klippan Staburags översvämmats i samband med att floden dämdes upp för konstruktionen av det stora vattenkraftverket Plavinas. I slutet av 80-talet började lettiska miljöaktivister sträva efter att förhindra en av Moskva planerad fortsatt exploatering av floden längre uppströms. Det hela växte snabbt till att bli en nationell lettisk angelägenhet och vattenkraften i Daugava kom därigenom att spela en avsevärd roll i den lettiska självständighetsrörelsen.
I Estland blev det den hårdhänt industrialiserade nordöstra delen av landet som kom att symbolisera det sovjetiska förtrycket och som därmed erbjöd en bas för självständighetsrörelsen att samlas kring. Esterna kämpade dels mot den accelererade brytningen av fosforit som centralmakten planerade nära Finska vikens strand, dels mot planerna på att bygga ett nytt gigantiskt värmekraftverk baserat på den lokala energiråvaran oljeskiffer, ett fossilt bränsle. Oljeskifferindustrin, som också innefattade ett storvuxet kemiskt industrikomplex, hade under Sovjetåren förvandlat den naturliga miljön i nordöstra Estland till oigenkännlighet: förutom väldiga oljeskifferdagbrott som grävt djupa sår i den ursprungligen mycket natursköna trakten ledde förbränningen och den kemiska bearbetningen av oljeskiffern till att en mängd konstgjorda berg av svart aska, vissa mer än hundra meter höga, höjde sig i det i övrigt helt flacka landskapet. Oljeskifferindustrin förgiftade grundvattnet med fenoler och tungmetaller, medan kraftverken spydde ut mängder av svavel. Luften var svår att andas, cancerfrekvensen hög. Till saken hörde också att industrialiseringen följdes åt av en massiv invandring från andra Sovjetrepubliker, så att esterna i trakten hamnade i klar minoritet. Oljeskifferindustrin symboliserade sålunda både miljöförstöring och demografiskt förtryck.
Protesterna mot Ignalina i Litauen, vattenkraften i Lettland och oljeskiffern i Estland kom alltså att få stor betydelse för den baltiska kampen för självständighet från Sovjet. Men om man tittar närmare på vad som faktiskt har hänt med de ur miljösynpunkt monstruösa kraftverk och industrier som balterna för 20 år sedan såg som förhatliga uttryck för den sovjetiska ockupationsmakten, blir man lätt förvånad. Anläggningarna ifråga har nämligen inte alls lagts ned. Tvärtom har de funnit starkt stöd från de nu självständiga regeringarnas sida och har fortsatt att utvecklas vidare. Det är bara den litauiska kärnkraften som fortfarande hotas av nedläggning – men numera är det litauerna själva som kämpar för att kärnkraften skall få bli kvar, medan EU vill stänga Ignalina för gott.
Varför denna helomvändning? frågar man sig. Hur har synen på kärnkraften, vattenkraften och oljeskifferindustrin kunnat förvandlas så radikalt från nationella hatobjekt till ompysslade kronjuveler?
En delförklaring ges av den amerikanska antropologen Jane Dawson, som i boken Eco-nationalism: Anti-nuclear Activism and National Identity in Russia, Lithuania, and Ukraine (Duke University Press, 221 s) undersöker framväxten av antikärnkraftrörelsen i bland annat Litauen. Hennes slutsats, baserad på ett stort antal djupintervjuer, är att litauerna medvetet använde sig av miljöfrågan som ett instrument för att väcka folkets engagemang i strävandet efter nationell suveränitet. I verkligheten var miljörörelsens ledare aldrig särskilt intresserade av att lägga ned Ignalina! Självständighetsrörelsen maskerades helt enkelt till miljörörelse, något som inte minst syftade till att väcka sympatier i Västeuropa.
De flesta västeuropeiska regeringar såg det nämligen som politiskt mindre äventyrligt att engagera sig för en renare miljö i Sovjet än att uttryckligen stödja delrepublikernas självständighetssträvanden. Även den svenska regeringen under Ingvar Carlsson förhöll sig länge starkt skeptisk till tanken på full självständighet för de baltiska Sovjetrepublikerna, något som balterna minns med bitterhet än i dag. Däremot understödde Sverige gärna kampen för en bättre miljö på andra sidan Östersjön. Ett förslag som framfördes var till exempel att Sverige skulle bygga en elkabel tvärs över Östersjön och exportera ”ren” svensk elkraft (läs: kärnkraft) österut, så att de miljöfarliga baltiska kraftverken skulle kunna läggas ned.
Denna idé förverkligades dock aldrig. När balterna väl uppnått sin nationella självständighet förlorade miljörörelsen nämligen i styrka, konstaterar Dawson. Dess egentliga syfte, att befria Baltikum från den sovjetiska ockupationen, var fullbordat. De flesta såg det nu i stället som självklart att de stora oljeskifferkraftverken i Estland, vattenkraftverken i Lettland och kärnkraftverket Ignalina i Litauen kunde förse sina statliga ägare med både energi och omfattande exportinkomster (genom försäljning av el till andra länder). Det hade varit nationalekonomiskt självmord att frivilligt avstå från sådana inkomster. Miljön hamnade nu långt ned i prioriteringarna.
Ett historiskt mer djuplodande perspektiv i frågan om varför de smutsiga sovjetiska kraftverken fortfarande finns kvar ges i fallet Estland av nationalekonomen Rurik Holmberg i en ny avhandling, Survival of the Unfit: Path Dependence and the Estonian Oil Shale Industry (Linköpings universitet, 345 s). För att förstå den i dag tämligen välmående oljeskifferindustrin i Estland ser sig Holmberg tvungen att söka sig tillbaka till dess ursprung på 1920-talet. Det var då, efter första världskriget, som man blev på det klara med att nordöstra Estland ruvade på enorma mängder oljeskiffer. Skiffern kunde eldas direkt och komma till nytta för uppvärmning, men vid upphettningen avgav den dessutom olja, vilket var av stor vikt i en tid när förbränningsmotorerna var på snabb frammarsch. Visserligen var det både dyrt och smutsigt att framställa skifferolja, men mellankrigstiden artade sig till en tid som internationellt präglades av protektionism och en strävan efter självförsörjning. Det gjorde oljeskiffern intressant för esterna.
En första framgång för oljeskifferindustrin kom när de estniska statsjärnvägarna började elda sina lokomotiv med oljeskiffer på 20-talet. Det verkliga genombrottet kom emellertid först i mitten av 30-talet, då Estland började exportera stora mängder skifferolja till Nazityskland. Den estniska oljan kom där till användning som fartygsbränsle i den snabbt växande hitlerska krigsflottan. Vid tiden för andra världskrigets utbrott 1939 gick mer än hälften av den estniska skifferoljeproduktionen på export till Tyskland. Nazisternas svällande efterfrågan stimulerade de estniska ingenjörerna att kraftigt utvidga sin produktionskapacitet och utveckla effektivare metoder för bearbetning av oljeskiffern. Denna satsning, menar Holmberg, kom att bli ödesdiger för Estland, då det resulterade i att esterna ”låste in sig” i en energiproduktion baserad på oljeskiffer – med alla de miljöproblem detta har inneburit.
Efter Estlands inlemmande i Sovjetunionen 1944 väntade en ny utmaning för de estniska ingenjörerna: att förse den närbelägna metropolen Leningrad med oljeskifferbaserad gas. Direktiven kom från Stalin, men esterna var ändå ganska nöjda eftersom satsningen innebar att deras kompetens kunde tas till vara.Oljeskifferindustrin fanns bara i Estland och ingen annanstans i Sovjet, och det estniska kunnandet på oljeskifferområdet var överlägset det ryska. Detta kompetensövertag hoppades man kunde leda över även i ökad ekonomisk och politisk makt för republiken gentemot Moskva. Invändningar baserade på miljöhänsyn förblev i detta sammanhang ohörda.
Först på 60-talet, när oljeskiffern började eldas i gigantiska värmekraftverk, började esterna motsätta sig utvecklingen. Oljeskifferbrytningen antog nu alltmer monstruösa proportioner, och kraftverken ifråga var på tok för stora för esternas egna behov. Omkring hälften av elen exporterades till Ryssland och Lettland, medan miljöförstöringen blev kvar i Estland. Oljeskifferindustrins ständigt växande behov av arbetskraft ledde dessutom till massiv invandring från andra sovjetrepubliker. När Moskva 1987 annonserade byggandet av ytterligare ett stort oljeskifferkraftverk fann estniska miljövänner tiden mogen för organiserade protester, vilka alltså kom att spela en viktig roll i självständighetsrörelsen.
Estland återfick sin självständighet 1991, men oljeskifferindustrin finns kvar och visar inga tecken på att vara på utdöende. Tvärtom: särskilt produktionen av estnisk skifferolja, med en lång tradition som går tillbaka till de kontroversiella exporterna till Nazityskland, har blivit synnerligen räntabel till följd av de höga oljepriserna i världen. Dessutom fortsätter esterna att exportera el från de stora oljeskifferkraftverken till Ryssland, Lettland och sedan 2006 även till Finland.
Holmbergs förklaring till varför oljeskifferindustrin finns kvar innefattar dock betydligt mer än svängande oljepriser och ekonomiska kalkyler. Det handlar inte minst om demografi och säkerhetspolitik: en nedläggning av oljeskifferindustrin skulle innebära enorma sociala svårigheter särskilt för den ryskspråkiga befolkning som utgör den huvudsakliga arbetskraften i nordöstra Estland. Det skulle i sin tur leda till spänningar i Estlands relationer till Ryssland. President Medvedevs hänvisande till plikten att, som i Sydossetien, skydda ryska medborgare ”var de än befinner sig” skulle kunna bli aktuell på ett otäckt sätt även i Estland om massarbetslöshet och sociala oroligheter utbröt i de ryskdominerade oljeskiffertrakterna. Dessutom har oljeskiffern gjort Estland till ett av få europeiska länder som faktiskt är hyfsat oberoende i sin energiförsörjning; nästan all energi, så när som på vägtransporterna, kommer från oljeskiffern. Det är ett tungt vägande argument, givet vår tids tydliga samband mellan energi och geopolitik. En nedläggning av oljeskifferindustrin ter sig i dagsläget därmed mer avlägsen än någonsin tidigare – dess uppenbara miljövidrighet till trots.
