Kan terrorhandlingar, sådana som de i London den 7 juli, te sig som rationella? I vilken världsbild kan de ingå som en del i det plausibla, det riktiga?
Nog är det en viktig fråga att ställa. Om man vill verka för att terrorismens fenomen ska försvinna, så är det i grunden detta det handlar om: Att förändra presumtiva terroristers världsbild, så att terrordåd inte ses som plausibelt handlande utan som något som strider mot rationaliteten. Att få de människor som nu ser bombattentat som riktigt agerande att känna att det finns andra vägar att nå respekt och inflytande.
Polisaktivitet och militära insatser förslår uppenbarligen inte för att eliminera terrorismens fenomen, och det har visat sig att det motvåld (”hårt mot hårt”) som används ofta är kontraproduktivt. Det får den icke avsedda effekten att bekräfta terrorismens världsbild och därmed öka rekryteringen till nya attacker. Det har Irakkriget och det som kallas ”kriget mot terrorismen” visat oss under de gångna två åren. Vad man borde vidta är sådana åtgärder som kan göra klart att terroristens föreställningsvärld inte stämmer med verkligheten.
Vi vet faktiskt en hel del om den världsbilden. Dess mest typiska drag är dualismen. Världen indelas i två delar. För eller emot. Det finns bara vänner och fiender. I Usama bin Ladins uttalanden – de har varit ganska många och borde begrundas på allvar, han menar vad han säger! – betonar han att alla muslimer som inte stöder kampen är avfällingar och därmed fiender. Ja, huvudfiender, som det saudiska kungahuset och andra regimer i den muslimska världen. Denna dualism i världsbilden bekräftas av president Bushs lika dualistiska tes att ”de som inte stöder oss i kampen mot terrorismen hjälper terroristerna”. Det är samma sorts tänkande. Det har en poäng: Finns det bara medkämpar och fiender, så finns det inga oskyldiga civila. Det är alltså en viktig tanke för att legitimera bombningar med oundvikliga collateral casualties, eller attacker mot tåg och tunnelbanor.
Mot detta borde man ställa det faktum att den överväldigande majoriteten av människorna i världen vill ha fred, lugn och ro, välfärd. I gigantiska demonstrationer har människor världen över sagt ifrån detta: Vi vill inte delta i någon väpnad kamp, inte se bombningar som en god sak, och inte ha något krig i Irak. Och på samma sätt har genuina företrädare för muslimer världen över förklarat terrorismen som oacceptabel. Gemensamt för alla motståndare till våldet har varit att avvisa dualismen, att visa sin tro på att fred är möjlig. De politiska ledarna har inte förmått inleda en reell dialog med detta folkliga motstånd mot våldet.
I Usama bin Ladins ”budskap till det amerikanska folket” som spreds strax före senaste presidentvalet i USA, talade han utförligt om qisas, ett begrepp hämtat från den islamiska rättstraditionen. Det betyder retaliering, vedergällning, och utgår från idén att man har rätt att vedergälla lika för lika, kombinerat med tanken att retaliering fungerar som avskräckande medel. Vedergällningstanken ingår i terrorismens (pseudo-)rationalitet. Man har ”rätt” att retaliera. Attackerna den 11 september 2001 framställs i budskapet bland annat som en vedergällning för det som hänt i Libanon under 1980-talet. Så kan man i dag se bomberna i Londons tunnelbana som svar på bombningarna i Falluja med deras alla civila offer och de dödliga aktionerna i andra irakiska städer och i Afghanistan.
Mot detta borde man hävda det tankemönstrets felaktighet, i stället för att själv tillämpa det. Dess ineffektivitet är uppenbar. Retaliering motverkar inte terrorism. Den stärker i stället dess världsbild och ökar rekryteringen till nya attacker. Detta illustreras mycket tydligt av den mångåriga israeliska politiken av retaliering – att ge igen, med alltfler dödsoffer. Den politiken har varit ett totalt misslyckande. Till slut har man sett sig tvungen att bygga en gigantisk barriär för att skydda sig.
I den islamistiska extremismen finns det ett begreppspar, som man gett en alldeles speciell innebörd. Orden är hämtade från Koranens språk: mustakbirun – mustad‘afun, ”de som ser sig som stora”, de arroganta, respektive ”de som betraktas som svaga”, de föraktade, de förtryckta. Mustakbirun har i extremisternas mun blivit ordet för de ”arroganta” stormakterna, särskilt USA. Som mustad‘afun ser man då den muslimska världens människor, vilka extremgrupperna vill vara representanter och frontkämpar, murabitun, för. Av detta följer att det primära målet för terrorattackerna är att förödmjuka ”de arroganta”, visa att de i verkligheten är svaga, att stormakternas ledare inte ens förmår skydda sin egen befolkning. Tydligt framträdde detta i valet av mål för attentaten den 11 september 2001.
De föremål som valdes var de mest prestigefyllda symbolerna för USA:s makt och storhet: World Trade Center, Pentagon och Vita huset – som förmodligen var målet för det plan som inte nådde fram. Förödmjukelsen för stormakten var enorm, och därmed var attackens ändamål uppnått. Världens starkaste krigsmakt förmådde inte skydda de mest spektakulära tecknen på USA:s makt. Att på nytt bygga upp WTC (eller ett ”Freedom tower”) är snarast att understryka aktionens framgång, och stärka den världsbild som låg bakom den. Men nu är det förstås politiskt omöjligt att backa från planerna.
Här kan vi förstå tajmingen av Londonattackerna. De utfördes samma dag som det sedan lång tid planerade G8-mötet öppnades. Alla ledarna för ”dem som ser sig som stora”, alla åtta, var där, i Storbritannien. Men de kunde inte hindra attentaten. Se deras storhet var skenbar. Ur det perspektivet var attackerna nästan lika triumfartat framgångsrika som de 11 september 2001. Deras primära syfte, att förödmjuka mustakbirun uppnåddes.
Här vore det klok politik att de åtta erkände svaghet. Kan man förmå sig till detta? Kan man hävda att man inte gör anspråk på att bestämma allt i världen, att man är villig att lyssna till andra? Kan man visa den respekt som ligger i att man ser världen som en plats där man hjälper varandra, tar hänsyn, och låter människor i hela världen få faktiskt inflytande över sin situation? Inte bara hjälp: Delaktighet. Att inte visa arrogans.
Flera forskare har genomfört intervjuundersökningar med människor som varit involverade i självmordsattacker, förberett sig för dem, eller deltagit i träningen. Till exempel den pakistanska antropologen Nasra Hassan vars intervjuer med palestinska radikaler publicerades i The New Yorker i november 2001. En sak har dessa betonat: känslan av förödmjukelse, att man inte har respekterats, att man av dem som har makt har missaktats, förhånats. För dessa människor har motsatsparet ”de arroganta” och ”de som betraktas som svaga” varit en upplevd realitet.
Andra undersökningar har visat att när marginaliserade människor får respekt och inflytande på sin situation, så upphör rekryteringen till våldsaktioner. Terrordåd, särskilt självmordsattentat, är ett desperat sätt att bli respekterad. Fruktan är också en form av respekt.
Också i London fanns vedergällningsmotivet, qisas med. Usamas tal i april innehöll ju faktiskt en varning: Lämna den militära närvaron i Irak innan tre månader förflutit, så råder fred. Fortsätt, och vi har krig, och därmed rätten att vedergälla.
Men extremgrupperna har ett mål till, utöver att förödmjuka ”de arroganta”. Det är att just dessa extremister ska erkännas som talesmän och företrädare för det man vill se som en enda muslimsk nation, umma. I den världsbilden finns idén om världens indelning i två områden, Dar al-islam, ”islams hus”, dit alla muslimer borde höra, och Dar al-harb, ”krigets hus”, världen därutanför. I Usamas apriltal uppmanade han muslimerna i Europa att återvända till Dar al-islam, och om det inte gick, bilda slutna system – vi skulle kalla det ghetton – med minsta möjliga kontakt med icke-muslimer. Det här målet har extremistgrupperna inte nått. Tvärtom. Det är mycket tydligt att de inte är representativa, att de utgör en mycket liten del av alla som ser sig som muslimer. Det visar sig att de fromma tar illa vid sig av att terrorister använder religionens språk och begrepp som på det sättet komprometteras.
Och muslimerna lämnar ingalunda Europa. I handling visar man att Usamas världsbild inte stämmer. Tvärtom ser vi att migrationstrycket till Europa är starkt. EU diskuterar metoder att hindra människor att komma och inte utan skäl talar man ironiskt om ”Festung Europa”. Hur nödvändig denna hårda policy än kan vara, har den en avigsida och tycks bekräfta den tvådelade världsbilden.
I diskussionen om Turkiets EU-medlemskap har också argumentet att muslimer som kollektiv inte skulle höra hemma i Europa spökat. Mot denna barocka tanken kämpar till exempel den inflytelserike och uppmärksammade Tariq Ramadan, författaren till boken ”Att vara en europeisk muslim” (översättning Öjevind Lång, 2004), som med ett språkbruk som ligger islamisternas nära pläderar för att man just som muslim kan och ska bejaka det europeiska samhället, demokratin, friheten, delta aktivt och positivt i samhällslivet, integreras med bibehållen muslimsk identitet inom religionsfrihetens ramar.
Det europeiska samhället är inte ett Dar al-harb, ”krigets hus”, utan Dar al-ahd, eller Dar as-sulh, ”fördragets hus”. Och Tariq Ramadan har, till skillnad från Usama, de frommas öra. För de många sekulära muslimerna är det sekulära samhället ett värde i sig – men det är det också för många troende.
Tony Blairs starka betonade, i sitt tal direkt efter attentaten den 7 juli och senare i parlamentet, att terroristerna inte är representativa för islam och muslimerna, och att de brittiska muslimerna är laglydiga och goda medborgare i landet, var klok politik. Islamofobin och hatbrott mot muslimer, är när de förekommer, en framgång för terroristerna. Ett av deras mål är just att åstadkomma ett synsätt där muslimer och icke-muslimer står mot varandra.
Men de polisiära åtgärderna, hur nödvändiga de än kan vara, och de särskilda terrorlagarna som innebär fängslande och frihetsberövande av misstänkta (i vid mening) under lång tid och utan rättegång, det är farlig politik. Åter bekräftas den världsbild som terroristerna har och vill driva: Se, bara för att ni är muslimer, mustad‘afun, ses ni som svaga, med er kan man göra som man vill, för er gäller inte talet om mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Se på Guantánamo.
Det här är förödande. Kanske det som mest ökar rekryteringen till extremgrupper. Men det är också en politik som gör att vi alla som ser mänskliga rättigheter, demokrati, och rättssäkerhet som absoluta värden, förlorar vår respekt för och lojalitet till de politiska ledarna. Det är ett mycket högt pris man får betala om man negligerar rättssäkerheten och de deklarationer och konventioner som vill skydda mänskliga rättigheter och individens värdighet.
Fritz Reuter, den nu lite oförtjänt bortglömde 1800-talsförfattaren, har i en av sina böcker ”Ut mine Festungstid” (Under lås och bom), 1862 berättat om de sju år av hans ungdom då han satt fängslad på olika fästningar. I Napoleonkrigens efterföljd hade tyska nationella och politiskt radikala rörelser fått respons i studentkretsar. Detta sågs som ett hot mot de tyska staternas furstar och mot det reaktionära system som Wienkongressen utmynnat i. Många studenter sattes i fängelse. Man ska komma ihåg att på 1830-talet då detta skedde var ”demokrat” ett skällsord, en demokrat var en farlig revolutionär. Reuter skildrar de förödmjukelser, den rättslöshet som han och hans kamrater utsattes för. Och han konstaterar (citatet från den svenska översättningen från 1897):
”Jag vill ej utbreda mig vidare häröver, ty ännu i denna dag, efter tjugufem års förlopp, kokar det inom mig, bara jag tänker därpå. Och så undra människor över att man kan bli demokrat! Då vi häktades, voro vi det icke; då vi lösgåvos, voro vi det alla.”
Man blir det som man misstänks för att vara om man behandlas så. Det är ytterst kontraproduktivt och därmed dålig politik, att ge efter för krav på ”hårda tag” som sätter rättssäkerhet och mänskliga rättigheter på undantag. Behandla människor som terrorister och de blir det.
