Jeltsins Ryssland – en demokrati i vibrerande men kaotisk utveckling, en vildvuxen kapitalism och roffarekonomi, fattigdom och arbetslöshet, en dynamisk regionalisering, ett livaktigt civilsamhälle och samarbete med Väst. Putins Ryssland – en tyglad, ”suverän” demokrati, journalistmord, en stark ekonomisk expansion med vidgat statligt inflytande, stigande reallöner, återcentralisering av makten, konfrontation med Väst och ett kuvat civilsamhälle. Våra bilder av Ryssland kränger sig fram över tiden. Ett grannland på väg, ja, men vart?
Det enkla svaret är att Ryssland går sin egen väg. Det svaret kan se ut som en truism, men rymmer en dyrköpt sanning: Ryssland går inte vår väg. Många trodde under 90-talet att vår väg även skulle bli Rysslands, ännu fler hoppades det. Väst, inklusive Sverige, ställde upp med ett generöst reformstöd till omställningen till parlamentarisk demokrati och marknadsekonomi, till att skapa ett rättssamhälle och ett fritt civilsamhälle, allt enligt vedertagna, västerländska modeller. Nu under 00-talet har vi fått svaret: Nej tack, vi löser våra problem på vårt sätt.
I vår undran, ibland oro, över vart det stora grannlandet går, kan det hjälpa att se varifrån det kommer. Ryssland undergick 1917 och 1991 två sannskyldiga paradigmskiften, omställningar mer dramatiska, grundläggande och omfattande än Sverige någonsin har upplevt. Till orsaksbilden hörde båda gångerna, som historikern Moshe Lewin har framhållit, att den ryska statens rigiditet tillsammans med dess stora dominans i samhällslivet hade gjort landet svårt sårbart. Liksom tsardömet under sina sista decennier, visade sig Sovjetstyret efter 1960 oförmöget att möta tidens dynamik.
Kan den nya ryska staten förväntas utveckla en annan karaktär, bli mindre dominerande och mindre rigid, mer demokratisk och flexibel? Kursen hittills har svängt kraftigt. Det första decenniets omvandling efter Sovjetstyret gick i demokratisk och pluralistisk riktning, men omvandlingen var både undermåligt planerad och illa genomförd. De stora bristerna och misstagen fick också den historiska pendeln att svänga tillbaka. Vändningen inleddes när Vladimir Putin utnämndes till premiärminister i augusti 1999. Därmed hade, som han själv kunde konstatera i ett internt tal i den Federala säkerhetstjänsten (KGB:s efterträdare), säkerhetsorganen lyckats återta makten. Sedan dess har den centrala statsapparatens makt konsekvent stärkts, såväl inom demokratins institutioner och partiväsendet som i den regionala maktdelningen mellan centrum och periferi, för övrigt helt i enlighet med Putins redan 2001 deklarerade politik att återställa ”maktens vertikal”.
Det kan vara svårt att utifrån förstå att en sådan återgång till ett auktoritärt styre inte mötte större motstånd hos en befolkning, som så länge varit berövad sina medborgerliga rättigheter. Det etablerade svaret på den frågan är att den västerländska demokratin blev så diskrediterad under 90-talets oroliga år, att befolkningen förknippar den med oordning, arbetslöshet och nationell förnedring och helst vill slippa den. Istället vill man ha stabilitet, om så under ett auktoritärt styre.
Några svenska akademiker belyser i antologin Ryssland – politik, samhälle och ekonomi (red: Anna Jonsson och Carolina Vendil Pallin, SNS förlag, 327 s) utvecklingen i landet. Basen för utövandet av den politiska makten, Ryska federationens konstitution från 1993, bedöms av Anna Jonsson i huvudsak tillgodose internationella krav. Konstitutionen fastslår en klassisk, tredelad maktdelning. Mänskliga fri- och rättigheter garanteras. Diskriminering och censur förbjuds. Men stora brister i tillämpningen gör att rätten till domstolsprövning och rättsligt stöd inte upprätthålls – Jonsson menar att korruptionen och den bristande tilltron till och respekten för rättsordningen har gjort den praktiska tillämpningen av lagstiftningen ”godtycklig, selektiv, oförutsebar samt i viss mån repressiv.” Det ryska samhällets traditionella krafter och intressentgrupper har, trots Putins uttalade postulat om ”lagens diktatur”, lyckats desarmera mycket av den tilltänkta rättsordning som ett flertal engagerade samarbetsländer, däribland Sverige, försökt bidra till.
Att införa marknadsekonomi i Ryssland visade sig också svårare än allmänt förväntat. Mellan 1989 och 1998 sjönk Rysslands BNP med 45 procent. 90-talet inleddes med allvarliga varubrister, arbetslöshet och svält för miljoner ryssar. För att möta problemen lanserade regeringen en ”chockterapi”, som förvärrade utvecklingen och ledde till recession i ekonomin och till att reallönerna nästan halverades fram till 1998. Marknadsekonomi blev, liksom ordet demokrati, något av ett skällsord och kom att förknippas med kris och med att ett fåtal skickliga och hänsynslösa operatörer, de så kallade oligarkerna, roffade åt sig statlig egendom.
Sedan 1998 har landets ekonomi uppvisat en dynamik utan motstycke, främst tack vare de kraftigt stegrade inkomsterna från energiexporten. År 2007 hade den reala BNP uppnått samma nivå som 1989. Reallönerna har återhämtat sig. Världsbanken bekräftar i en rapport i mars i år att fattigdomen har minskat kraftigt mellan 2002 och 2006. Staten har kunnat samla mångmiljardbelopp i kassan. Men, som också Jan Leijonhielm framhåller i antologin, expansionens energiberoende är starkt – 2006 kom över 60 procent av exportinkomsterna (och 50 procent av statens skatteintäkter) från gas och olja. Ryssland har drabbats av den holländska sjukan, som i detta fall innebär att stora exportinkomster från gas och olja driver upp rubelkursen, vilket gör både annan industriexport dyrare och konkurrerande import billigare. Leijonhielm konstaterar att den ”undermåliga ryska konkurrensförmågan består”. Den bedömningen får stöd i World Economic Forums globala konkurrenskraftsrapport för 2009, där Ryssland som enda BRIC-land (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) har sjunkit i listan, från plats 51 till plats 63.
Med hjälp av stärkta statsfinanser och en självsvåldig centralmakt har Putin lyckats vingklippa oligarkerna. Några förpassades i exil eller i fängelse, andra tvangs till underkastelse. Den state capture, som under 90-talet innebar att enskilda för egen vinning tog kontroll över delar av den offentliga sektorn, har nu förbytts i sin motsats. Idag tar istället statliga aktörer i ofta illegala processer över tidigare privatiserad och annan egendom, en process som underlättas av avsaknaden av en tradition som begränsar statens makt. Resultatet är en omvänd state capture, där egendomen nu dock tenderar att stanna i enskilda statliga tjänstemäns kontroll. I den ryska debatten uppskattas de värden som Putin och hans närmaste vänner har samlat på sig, särskilt inom energisektorn, till mångmiljardbelopp.
Att statliga företrädare tar kontroll över energisektorn får en ödesdiger politisk effekt. Eftersom staten därmed disponerar stora inkomster, som inte har belastat befolkningen i form av skatter, utkräver befolkningen inte heller samma slags ansvar av staten som exempelvis i Sverige. Demokratin korrumperas. Landet blir vad Rutger Palmstierna i tidskriften Östbulletinen har kallat petrokrati, ”en stat vars ledare i kraft av sin kontroll över statens våldsmonopol har tagit kontroll /…/ över inte bara de fiskala flödena från energitillgångarna, utan också över energitillgångarna i sig”. Staten blir – och förblir så länge som energiinkomsterna flyter in – ett självgående maskineri, som inte behöver något demokratiskt mandat. Att den inte heller vill ha ett sådant framgår tydligt av den serie inskränkningar av det demokratiska livet som ägt rum under detta decennium.
Parlamentets, statsdumans, reella makt har stegvis urholkats. Ledamöter har gjorts – och accepterat att bli – alltmer beroende av Kreml, vilket också har beskrivits av Arkadij Vaksberg på denna sida. Kritiska röster har tystats av myndigheterna med hjälp av vad som i Ryssland kallas för ”de administrativa resurserna”. I debatten talas det om ”låtsasval” och ”låtsasparlament”, företeelser som för miljoner ryssar upplevs som välbekanta från en gången tid. Det enda verkliga hotet mot maktinnehavarna i förlängningen av denna utveckling torde vara eventuella försök till övertagande inom strukturerna, det vill säga något slags kupp av en konkurrerande gruppering. Scenariot att den pågående ekonomiska krisen skulle leda till att ett ökande antal fattiga och en växande social oro skulle få regimen i gungning framstår som mer teoretiskt i ett Ryssland, där folket aldrig har rest sig mot makten.
Om man betraktar den något vingliga samhällsutvecklingen hittills efter avvecklingen av Sovjetsystemet och den helhet av traditionella faktorer och strukturella inslag i landet, som tillsammans betingar den fortsatta utvecklingen, ter sig en fortsatt konsolidering av makten hos den nuvarande styrande gruppering högst sannolik. Den nya ryska staten visar en tydlig strävan efter dominans, även med explicita referenser till Sovjettiden. Om den kan bli mer flexibel återstår att se. Men vad innebär ett sådant scenario för ett grannland som Sverige?
Den mer konfrontatoriska och nollsummeresonerande utrikespolitik gentemot väst och EU som Putins Ryssland har utformat under 00-talet i sitt försök att återupprätta den ryska stormakten – velikaja derzjava – ser Carolina Vendil Pallin i den nämnda Rysslandsantologin som en del av den rörelse som också sätter stabilitet och centralmakt framför demokrati och mänskliga rättigheter. Men hon framhåller att den inte automatiskt är antivästlig utan snarare pragmatisk, samtidigt som den gärna dramatiserar yttre hot mot landets suveränitet och integritet, som exempelvis i fallet med de av USA föreslagna missilinstallationerna i Polen och Tjeckien.
Vissa hot behöver dock inte konstrueras, de finns där. Med fog växer den ryska oron för konfrontationer i öster med ett alltmer kraftfullt Kina kring både inflytandet över den ryska Fjärran Östern, där den ryska militära kapaciteten är en bråkdel av Kinas, och om kontrollen av det energirika Centralasien. I söder kastar växande islamistiska krafter skuggor över den inrikes stabiliteten och det etniskt brokiga Rysslands sammanhållning. Även västerut finns förvisso konflikter, men inga strategiska hot. Snarare finns där ett både betydande, ömsesidigt och långsiktigt intresse av fördjupade relationer på en rad områden, en tydlig win-win situation. Även om vissa ryska positioner i forna Sovjetstater uppenbarligen riskerar att försvagas genom EU:s fortsatta utvidgning, borde EU i ett längre och sammantaget ryskt perspektiv framstå som en strategisk partner av stort värde i en omvärld som rymmer växande och allvarliga yttre hot.
Ryssland är kluvet i sina strävanden att både vara en del av Europa och att hålla sig avskilt från det. Ryssland har vidare svårt att smälta EU:s insisterande på ”gemensamma värden”, och anser att förhandlingar och samarbete endast kan baseras på ”gemensamma intressen”. EU är med sina åtskilda direktorat också svårt att förstå för Moskva, som alltid har varit mästare på issue linkage, det vill säga att i en förhandling kräva något helt annat för att göra en eftergift.
Men Kreml har blivit allt skickligare på att hantera EU, vilket demonstrerades efter det korta kriget i Sydossetien för ett år sedan – EU:s kritik avvärjdes med ett avtal, som sedan inte uppfylldes. Kreml spelar också med framgång på skillnaden mellan EU och dess enskilda medlemsstater, och på den europeiska splittringen inom olika sakområden. Det är inte svårt att inse vare sig att EU nu håller på att tappa terräng eller att EU står inför en ödesmättad utmaning: att framgent möta det nya Ryssland på ett mer insiktsfullt och adekvat sätt än hittills.
