Den ryska ortodoxa kyrkan, liksom all religiös verksamhet, förföljdes hårt under sovjettiden. Kyrkan genomled en ny martyrtid med ännu flera offer än i fornkyrkan. Under glasnost förändrades situationen radikalt och ortodoxin fick snarast en privilegierad ställning i det ryska samhället. Vad har då hänt sedan kyrkan fick denna oanade och stora frihet?
Den största skillnaden är att antalet öppna kyrkor har ökat från 7 500 till dagens 19 000, alltså två och en halv gånger så många som strax före Gorbatjovs glasnost på 80-talet. Klosterväsendet, med sina gamla anor i Ryssland har fått en ny blomstring, och antalet kloster har ökat från ett femtontal till 480.
Antalet kyrkobesökare är fortfarande relativt litet och liksom i många andra länder förknippas kyrkan med övergångsriter i en människas liv såsom dop, vigsel och begravning, samt med särskilda högtider och då i Ryssland framför allt påsken. Drygt 80 procent av alla ryssar kallar sig ändå enligt statistiska undersökningar för ortodoxa, medan dock bara drygt 40 procent menar sig vara troende. Enligt en annan enkät litar flest ryssar på sin president (62 procent) och på andra plats kommer kyrkan i tillitsfullhet med 41 procent. Ortodoxi har i högsta grad med rysk identitet att göra i den vilsenhet som många ryssar känner efter Sovjetunionens fall.
Ett stort problem för kyrkan är uppgörelsen, eller snarast avsaknaden av uppgörelse, med sitt sovjetiska förflutna. Flera av kyrkans högsta ledare tillsattes redan under sovjettiden och man har ifrågasatt deras handlande under denna tid. Många av kyrkans biskopar har anklagats för att ha varit medlöpare till den gudlösa statsmakten och flera har också påståtts vara KGB-agenter. Få avgörande bevis har framkommit, men kyrkan har inte heller föranstaltat om någon genomlysning. Det är endast patriark Alexij II själv som officiellt har bett sin hjord om förlåtelse för de lidanden som kyrkans kompromissande med statsmakten orsakat enskilda troende. På senare år har mycket tidigare hemligstämplat material från statliga arkiv publicerats, som ger en komplicerad och motsägelsefull bild av kyrkans agerande. Både fegt medlöperi och modiga protester finns dokumenterade.
Däremot har kyrkan gjort upp med sitt sovjetiska förflutna genom ett mycket omfattande kanoniseringsarbete av kristna som dödats av sovjetmakten för sin tros skull. Det är halvtannat tusen så kallade nymartyrer som har helgonförklarats och bland dem tsarfamiljen och storfurstinnan Elizaveta Fjodorovna. Nya helgonlegender, nya hymner och nya ikoner har författats och målats över dessa martyrer och hela den ryska kyrkokalendern har radikalt förändrats genom införandet av alla nya dagar till nymartyrernas minne.
Kyrkans legala status har också förändrats radikalt från den yttersta marginalisering som karakteriserade dess situation i Sovjetunionen. I konstitutionen från 1993 stadfästes att alla religioner var likställda och att det inte ska finnas någon statsideologi i Ryssland. Den nu gällande religionslagen från 1997 gör ett avsteg från dessa principer. De olika religiösa grupperna i landet indelas i tre kategorier; i den första finns den ryska ortodoxa kyrkan, i den andra för Ryssland traditionella religioner som islam, buddism och judendom och i en tredje kategori alla andra religiösa grupper. Religionerna i de tre kategorierna har de facto och de jure olika ställning och mest privilegierad är den ortodoxa kyrkan. Särskilda regler gäller dessutom för nyetablerade religiösa grupper som varit verksamma i landet mindre än 15 år. De innebär bland annat svårigheter att erhålla legal status, att hyra lokaler, att undervisa barn. I presidentens rådgivande organ sitter enbart representanter för de traditionella religionerna och ofta sympatiserar lokala makthavare med majoritetsreligionen på orten.
Trots den deklarativa avsaknaden av nationell ideologi i konstitutionen nämns Gud som landets beskyddare i den nya texten till nationalsången. I den nya konstitutionen nämns däremot inte Gud men i stället ödet som en transcendental kategori och då för att förklara landets tillblivelse. President Vladimir Putin har förklarat att han är troende ortodox och han har talat om en personlig omvändelse. Han deltar ofta i den ortodoxa kyrkans stora högtider liksom patriarken deltar i statens viktigaste festligheter. För några år sedan gjorde presidenten under sin semester en pilgrimsresa till flera av norra Rysslands kloster. Många i den nya ledningen är vuxendöpta. Även övriga politiker och också de flesta partier talar gott om kyrkan i sina program: förutom presidenten liberaldemokraten Zjirinovskij, kommunisten Dziuganov, liksom också mindre partier som Pånyttfödelsen eller För det heliga Ryssland. Putin har formulerat ortodoxins särskilda roll som att det utan ortodoxi inte finns något Ryssland och att det utan Ryssland inte finns någon ortodoxi. Samtidigt har han uppgiften att hålla samman en multietnisk statbildning där en stor grupp människor är muslimer eller tillhör andra trosriktningar. Många står främmande för all form av religion och känner kanske också en nostalgi för det försvunna ateistiska Sovjetunionen. Det håller absolut inte på att införas några teokratiska inslag i dagens Ryssland.
Den ortodoxa kyrkan stödjer också drömmarna om imperiet som finns bland nästan alla ryska politiker i dag. Trots Sovjetunionens fall är Moskvapatriarkatet fortfarande verksamt inom nästan hela detta tidigare sovjetiska territorium, och på kyrkans karta finns alltså detta välde fortfarande nästan intakt. Det har skapats självständiga ortodoxa kyrkor i både Ukraina och i Estland, men också här finns det församlingar underställda Moskva. Patriarken har uttalat sig till stöd för ryssarna i ”det nära utlandet” (alltså den ryska beteckningen på de tidigare sovjetrepublikerna) när dessa har ansett sitt språk och sina rättigheter hotade.
Kyrkan talar ofta om betydelsen av patriotism och präster är närvarande i de väpnade trupperna. Man kallar motståndsmännen i kriget i Tjetjenien för terrorister, vilket ju är den officiella ryska bilden. Patriotism och bevarandet av landets enhet är två frågor som drivs både av kyrkan och av den världsliga makten. En rysk soldat som dödades av tjetjenska rebeller, enligt uppgift eftersom han vägrade att konvertera till islam, har helgonförklarats och en kult håller på att utvecklas. Ikoner har målats av honom, kyrkohymner har skrivits till honom och en kyrka har uppförts till hans minne.
Under sovjettiden var kyrkan förbjuden att engagera sig i samhället genom välgörenhet eller genom närvaro i skolor eller i fängelser. I dag organiserar den ortodoxa kyrkan välgörenhet genom särskilda föreningar kallade brödraskap (eller systerskap) i anslutning till församlingarna. Kyrkan har också drivit frågan om att få bedriva kristendomsundervisning i skolorna, men statsmakten har till slut sagt nej men här finns en latent konflikt mellan kyrka och stat.
Kyrkan har nyligen formulerat ett 70-sidigt socialt program som innehåller förhållningssätt till samhället, vilket är alldeles nödvändigt i dag men ibland innehåller texten en lagiskhet som man annars inte brukar förknippa med den ortodoxa traditionen. Programmet fördömer abort, stamcellsforskning, homosexualitet, men uttalar sig försiktigt undvikande i fråga om preventivmedel. Kyrkan har också engagerat sig i den moderna ekonomin. En kod för etik inom näringslivet har också tagits fram för att förbättra affärsmoralen i landet.
Inte kyrkan som organisation, men många av dess ledande personer, har lierat sig med den ryska nationalismen. Här blandas nostalgi efter en svunnen livsstil från före revolutionen 1917 med stormaktsdrömmar. Det finns stora grupper inom kyrkan som är direkt främlingsfientliga och det finns i vissa kyrkliga kretsar en öppen och utbredd antisemitism som bland annat tar sig uttryck i publicering av obehagliga broschyrer med antisemitiskt innehåll. Kyrkan har också alltmer distanserat sig från Kyrkornas världsråd (även om den fortsatt är medlem) och andra ekumeniska aktiviteter. Det har skapats en allt större klyfta mellan de protestantiska kyrkornas strävan att vara med i tiden och den ortodoxa kyrkans allmänna värdekonservatism särskilt i moralfrågor. Man har bland annat brutit kontakterna med svenska kyrkan på grund av den nyinförda välsignelseakten av homosexuella par.
Förhållandet till den katolska kyrkan är kyligt, eftersom den ortodoxa kyrkan ställer sig avvisande till den alltmer fasta etableringen av denna kyrka i Ryssland. Den ortodoxa kyrkan försöker på alla sätt bekämpa vad man kallar prosolytism, värvande av medlemmar från ett trossamfund till ett annat. Därav också kritiken mot olika nyandliga rörelser verksamma i Ryssland.
En stor nyhet är att kyrkan förbereder ett samgående med en av de ryska emigrantkyrkorna (”Ryska kyrkan utomlands”). Presidenten själv stödjer dessa förhandlingar som ses som ett viktigt steg att försona den ryska emigrationen med hemlandet. Strävan är att det igen skall bli en rysk ortodox kyrka.
Slutet av 80-talet och början av 90-talet innebar för den ortodoxa kyrkan en nästan enstämmigt positiv press. Nu har liberala krafter alltmer börjat kritisera kyrkan för dess auktoritära drag och för dess krav på hegemoni inom det religiösa livet. Kyrkans inflytande över stat och samhälle har således sina begränsningar, och deras krav på att det ena eller det andra tv-programmet inte skall sändas har klingat ohörda. År 2004 anordnades en stor konstutställning ”Varning, religion” med en stark vidräkning med framför allt den ortodoxa kyrkan. Denna utställning väckte mycket diskussion och den utsattes också för vandalisering, och organisatörerna gjorde sedan dokumentationen av denna vandalisering till en del av själva utställningen.
I dag står alltså den ortodoxa kyrkan ofta för ett nationalistiskt, delvis främlingsfientligt, imperialt, värdekonservativt och patriotiskt budskap. Man skall dock inte överdriva kyrkans betydelse i detta sammanhang. Den ortodoxa kyrkan har aldrig i första hand varit någon generator av moralvärden, den står framför allt idémässigt för någonting annat, den är traditionsbevarare, den försvarar evigheten och
andligheten gentemot nutiden och världen.
Denna konservatism framträder i dag kanske starkast i språkfrågan. Trots att det traditionella gudstjänstspråket, kyrkoslaviskan, är svårförståelig (särskilt för kyrkans alla nya besökare), vidhåller man bruket av detta språk. Det finns dock en debatt av samma slag som tidigare rasade om latinet i den katolska världen, men här kommer kyrkoslaviskan att vinna över ryskan. Man hävdar bland annat att kyrkoslaviskan är en viktig del av den ryska kulturen och att det dessutom är ett språk som förenar alla ortodoxa slaver. Till syvende och sist är det ändå fråga om en djup traditionalism, som präglar den ryska ortodoxa kyrkan på gott och ont.
Kyrkan använder alltså fortfarande ett medeltida liturgiskt språk och även själva gudstjänsten är mycket ålderdomlig i sin utformning liksom de bilder som används i gudstjänsten, alltså ikonerna. Hela gudstjänsten är påtagligt förmodern, eller som en ortodox tänkare uttryckt det med stolthet: ”Vi är inte intresserade av tiden, vi
är intresserade av evigheten”.
Framför allt är den och förblir en kyrka där gudstjänstfirandet är centrum. Det är ändå i detta som kyrkan lägger ner sin kraft. En ortodox teolog har sagt att om kyrkan skulle upphöra att fira den gudomliga liturgin skulle världen gå under; själva gudstjänsten är en världsuppehållare och innebär ett nedtagande av det gudomliga på jorden och inte bara ett upplyftande av det jordiska till himlen. Det är här i gudstjänstlivet och ingen annanstans som den ryska ortodoxa kyrkan också i dag står stark.
