Under våren antogs en ny lag som efter Storbritannien och Belgien gör Sverige till det tredje landet i världen som tillåter så kallad terapeutisk kloning. Det är alltså numera tillåtet att skapa ett embryo i forskningssyfte. Huvudskälet till att man vill skapa embryon är att de kan användas för att framställa stamceller, som man hoppas skall komma till nytta inom medicinen på många olika sätt.
Den nya lagen passerade relativt obemärkt i medierna. För några år sedan debatterades dock stamcellsforskningen och terapeutisk kloning mycket livligt. Stamcellsforskning framställdes som framtidens medicin framför andra och vägen till fler stamceller, användningen av överblivna befruktade ägg vid provrörsbefruktning och skapandet av embryon enbart i forskningssyfte var viktiga etiska frågor. Men sedan dess har stamcellsforskningen och dess potentiella nytta inte väckt något större intresse utanför forskarkretsar. Kanske beror det på att de tidigare så uppdrivna förväntningarna har grusats och forskarna är mer försiktiga i sina prognoser om stamcellsforskningens nytta.
Några röster som reste invändningar mot att skapa och använda embryon i forskningen var uttalat religiösa och argumenten byggde ofta på etiska principer, som allt livs värde och okränkbarhet. Religion och genteknik framstod i debatten om stamcellsforskning som oförenliga. Religiösa företrädare avfärdades ibland utan att man tog deras ståndpunkter eller argument på allvar. De avfärdades just för att de var religiösa och ansågs konservativa, och var därmed inte värda att lyssna till. Underförstått kunde mötet mellan religion och genteknik bara utfalla på ett sätt, med ett avståndstagande från tekniken.
Religösa debattörer är ofta i minoritet i den svenska samhällsdebatten. Ett skäl till att vi hört få röster som uttalat sig om religioners syn på exempelvis kloning eller stamcellsforskning kan vara att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att säga vad exempelvis kristendom eller islam har för uppfattning i dessa frågor. Den mångfald av riktningar som ryms inom varje religion, tillsammans med den komplexa tolkningsproblematik som moderna fenomen ställer teologer och etiker inför, gör att bedömningen av gentekniska tilllämpningar kan variera starkt inom en och samma religiösa tradition.
Mot bakgrund av denna relativa tystnad från religiösa företrädare i frågor om genteknik är boken Etik och genteknik. Filosofiska och religiösa perspektiv på genterapi, stamcellsforskning och kloning (red Carl-Gustaf Andrén och Ulf Görman, Nordic Academic Press, 196 s) mycket välkommen. En grundläggande utgångspunkt för boken är att etiska övertygelser och ställningstaganden inte enbart hänger samman med handlingars olika konsekvenser eller med etiska teorier eller normer. Övergripande tolkningar av tillvaron och människan - det som brukar kallas livsåskådningar - spelar också roll för hur man tar ställning i etiska och gentekniska frågor.
Genom historien har många olika etiska problem hanterats inom religionens sfär, och religiösa texter och traditioner har fungerat som utgångspunkt för olika moraliska ställningstaganden. Inom de abrahamitiska religionerna - judendom, kristendom och islam - ställs man inför mycket likartade problem i mötet med modern genteknik. När det gäller etiska frågor som rör exempelvis olika typer av mellanmänskliga relationer kan man finna heliga texter och tidigare tolkningar som kan vara vägledande när man funderar över ett etiskt problem i dag. Men när det handlar om genteknik finns inga sådana upptrampade vägar. Däremot finns det många allmänna etiska principer att luta sig mot. Hur de bör tolkas i mötet med exempelvis terapeutisk kloning är däremot inte alls självklart. Man har också att ta ställning till vems tolkning som bör få företräde och vilken tradition eller riktning inom olika religioner man vill luta sig emot.
En hjälp i tolkningsarbetet inom en religion som judendomen är att diskussionen om hur olika bud bör tolkas pågått i över tusen år. Betydelsen av den allmänna principen om att man bör rädda mänskligt liv, har man inom judendomen diskuterat i utläggningen av den religiösa lagen i olika tider. Och det är just inom den judiska religiösa lagen, halakhah, som den medicinsk-etiska diskussionen har förts inom judendomen. Karin Hedner Zetterholm gör i ett av bokens kapitel en mycket klargörande genomgång av de olika judiska riktningarnas förhållningssätt till uppenbarelse och lag, liksom när det gäller synen på auktoriteter. Den metod de judiska rabbinerna använder sig av för att närma sig moderna tekniker som stamcellsforskning eller kloning är att försöka identifiera fall i den rabbinska litteraturen som liknar det moderna fall man försöker ta ställning till. Ur dessa så kallade analogifall drar man sedan fram vissa principer som man tillämpar på den nya situationen.
Det är slående att man inom alla de tre stora judiska riktningarna, den reformjudiska, den konservativa och den ortodoxa, är relativt överens om hur man bör bedöma de olika gentekniska tillämpningarna. I sina bedömningar av gentekniken bygger man framför allt på några principer i judisk tradition: budet att rädda liv, föreställningen att människan är Guds medhjälpare i att förbättra skapelsen, och budet att vara fruktsam, uppfylla jorden och lägga den under sig. Något förvånade kan det tyckas, med tanke på hur olika de tre riktningarna är på många andra områden, är att de alla bejakar förhållandevis kontroversiella tekniker som stamstamcellsforskning och kloning i terapeutiskt syfte. Bakom denna positiva inställning döljer sig, utöver principerna ovan, också en viss uppfattning om livets början. Med stöd i ett Talmudtraktat som hävdar att ett foster fram till fyrtionde dagen av graviditeten betraktas som ”endast vatten”, tänker man sig att ett embryo utanför livmodern har en ännu lägre status. En sådan syn på embryot gör det möjligt att använda embryon i forskning och även framställa embryon i forskningssyfte. Vissa ortodoxa rabbiner kan också tänka sig att tillåta reproduktiv kloning eftersom barnlöshet betraktas som en stor olycka i judisk tradition, och man lägger stor vikt vid budet i 1 Mosebok 1:28 ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden”. Den judiska tanken att skapelsen är ofullbordad och att Gud har låtit människan bli Guds medhjälpare öppnar också för en generellt positiv attityd till genterapi.
Det talas ibland om judisk-kristen tradition och etik, vilket syftar på en bestämd moral förankrad i tron på Gud, kärleken till nästan och tio Guds bud. Men trots att kristendomen införlivade det judiska värdesystemet, kom kristen teologi och etik att få en mer individualistisk prägel. Med kristendomens framväxt blev individen alltmer etikens centrum och i detta förankrades idén om alla människors lika och okränkbara värde.
Vänder man sig till de kristna etikerna är diskussionen om stamcellsforskningen mångfasetterad. Det beror bland annat på att stamcellsforskningen (potentiellt) erbjuder terapeutiska vinster som måste vägas mot risken att kränka människovärdet om man tillåter forskning på embryon. Men det beror också på att katolsk, ortodox och protestantisk etik skiljer sig åt, liksom på att det inom dessa tre stora traditioner finns betydande skillnader. Men bland kristna etiker finns inte sällan en annan bild av embryot än hos många judiska tänkare. Framför allt inom ortodox och katolsk etik framhålls att människolivet startar vid befruktningen och att embryot alltså är en fullvärdig mänsklig individ, vars liv och värde inte får kränkas. Den värdekonflikt som stamcellsforskningen aktualiserar handlar alltså om det kristna kärleksbudet att hjälpa sin nästa och respekten för allt mänskligt liv.
Hur man tolkar dessa båda värden i enskilda fall kan se olika ut och hur vägningen görs skiljer sig åt beroende på situation och person. Axel Carlberg ger i avsnittet om kristna perspektiv på gentekniken ett exempel på när allmänna principer möter det konkreta eller partikulära. Exemplet handlar om en kvinna som avstod från fosterdiagnostik och ett eventuellt abortbeslut, utifrån övertygelsen om varje livs värde och okränkbarhet. Men när det senare visade sig att hennes dotter hade Retts sjukdom, och hon insåg att stamcellsforskningen kanske skulle kunna bota denna sjukdom, ändrade hon uppfattning om stamcellsforskning. I mötet med en konkret livssituation kom möjligheten att lindra och bota sjukdom att bli viktigare än embryots okränkbarhet.
I bedömningen av terapeutisk kloning tenderar dock tyngdpunkten att ligga på respekten för mänskligt liv, då de terapeutiska vinsterna är osäkra och kanske kan uppnås på etiskt mer acceptabla sätt.
En annan viktig skiljelinje inom kristen etik finns i synen på människans roll i den fallna skapelsen, i en värld full av brister. Å ena sidan kan man betona människans förvaltarskap och å den andra kan man se henne främst som medskapare i en pågående skapelseprocess. Med det senare synsättet följer ofta en mer tillåtande attityd till medicinsk teknik, inklusive olika gentekniska tillämpningar.
En bärande tanke inom islam är att naturvetenskapen är förenlig med islam. I Koranen finns redan all kunskap om tillvaron och nya naturvetenskapliga fynd bara bekräftar det som redan finns nedtecknat. Det betyder dock inte att kunskapen kan användas hur som helst. Den medicinsk-etiska diskussionen inom islam liknar den som förs i judiska och kristna sammanhang såtillvida att viljan och påbudet att bota sjukdom kommer i konflikt med andra bud, som exempelvis embryots status och värde. Den radikala underkastelse som är muslimens väg manar också till tålamod i lidande, menar Jonas Svensson i kapitlet om islam, då det kan finnas en mening med lidande, en mening som människan inte kan förstå.
Liksom inom den ortodoxa judendomen betonar också vissa muslimska etiker budet om att sätta barn till världen. (Liknande resonemang återfinns också bland en del ortodoxt kristna.) Bland sunnitiska lärda finns dock ett starkt motstånd mot att använda donerade spermier och ägg, eftersom det ses som ett äktenskapsbrott. När det gäller fostret status och värde finns det olika uppfattningar. Dock finns det uttalanden som kan tolkas som att de flesta ulama (religöst lärda) borde tillåta stamcellsforskning om det finns terapeutiska vinster med forskningen. Denna tillåtande inställning bygger på uppfattningen om att fostret blir en fullvärdig människa först när det får en själ. Detta skeende beskrivs som en process under fosterutvecklingen som är avslutad först 120 dygn efter konceptionen.
