Den tyske arkitekten Bruno Taut byter år 1920 ut en idé han länge varit trogen. I ett årtionde har han arbetat utifrån en utopisk vision om en människoförbättrande arkitektur byggd i glas. I december år 1919 bildar han Die Gläserne Kette, Glaskedjan, ett hemligt samfund med 13 arkitekter som skickar skisser och analyser sinsemellan. ”Låt detta vara en magnet”, skriver Taut om Glaskedjan, ”den isiga kärnan i en lavin”. Sammanslutningen är besatt av oskuld, vidare finns den typiska ungdomskulten – en helt ny generation som anser sig överlägsen den förra – och samma tro på teknologi som futuristerna har. Tonläget mot dem som inte tillhör gruppen är polemiskt och elitistiskt.

Men hösten 1920 upplöser Taut hastigt Glaskedjan. Utopisk längtan byts mot pragmatism och han förklarar sig färdig med obyggbara drömmar. Den högdragna och stridslystna tonen mot etablissemanget är bytt mot motsatsen: alla ska med och realiserandet ska prioriteras. Skiftet kan tyckas radikalt men ligger i tiden, det är nu strömningar som kommer att leda till Die Neue Sachlichkeit, Nya sakligheten, en stilinriktning som kan beskrivas som affärsmässig och anti-filosofisk, slår igenom.


Det går att skriva en världshistoria utifrån hur vår art färdas via omväxlande utopiska och praktiska idéer och vi upplever sedan en tid tillbaka ett sådant skifte i attityder till internet. Boken ”Framtiden” (Ivrig Förlag) av Eric Schüldt och Jonas Andersson, som utkom i somras, är en del av den omsvängningen och i förordet beskriver Schüldt hur han går från ”frälst” till ”jag hade haft fel”.


År 2009 är de båda författarna ännu ”framtidsivrare” och en del av den lavin som vi enklast kan kalla för piratrörelsen. Denna hade flera isiga kärnor, varav Schüldt och Andersson tillhörde en som utgjordes av akademiker och journalister och gav gruppen hög intellektuell trovärdighet. Tankesmedjan Fores, vars förlag skulle ge ut ”Framtiden”, spelade in en film om den kommande boken där Andersson och Schüldt samtalar om vad den digitala revolutionen kommer att innebära för kulturen. Budskapet de ger är att omfamna det som sker – The Pirate Bay, digitaliseringen och den reformerade upphovsrätten. Schüldts 15-årige lillebror utnämns till ”framtiden”, han tillhör den första digitaliserade och därför teknologiskt välsignade ungdomsgenerationen. Orörd av den gamla tidens hämmande uppfattningar är han symbolen för en ny era.

Men ”det blev aldrig någon bok om den nya sköna värld som digitaliseringen skulle skapa”, utan istället en tillväxt- och civilisationskritisk bok, ”en varningsskrift till alla som på ett eller annat sätt gjort datorn till en del av sin vardag”.


Kulturjournalisten och författaren Andreas Ekström var tidigt en av få negativa medieröster mot piratrörelsen. Den 6 juli i år gav han boken ”Framtiden” en lyrisk recension i Sydsvenskan. Schüldt och Andersson har alltså övergett den ideologi han ogillar, och även om recensionen säkert är ärlig är känslan den av en Ekström som sluter de båda likt förlorade söner i sina armar när han undrar om inte detta kan vara årets bästa bok.

Nej, svarar författaren Lars Mikael Raattamaa som anmäler boken för Aftonbladet (2/8). Inte bara är det årets sämsta bok utan den sämsta han någonsin läst, dålig vare sig man tolkar den som roman eller essäistisk beskrivning av ett skeende. ”Fiktion som konsultrapport” kallar han det och menar att boken är banal och han anklagar författarna för spekulation och lättja.

Det handlar nog snarare om förvirring än om lättja. ”Det blev ett kastat manus och en uppgiven suck”, skriver Schüldt och det är som desillusion och del av ett skifte som boken ”Framtiden” är intressant. Medan Taut i hast färdades vidare i motsatt riktning så rör sig Schüldt och Andersson osäkert åt lite olika håll – Helena Granströms till exempel. I början av 2011 sändes ett radioprogram med henne, gjort av Schüldt, på temat förlust, om vad som går förlorat i en värld på tvångsmässig jakt efter framsteg. Granström är teoretisk fysiker, matematiker och författare och Andersson skriver i efterordet till ”Framtiden” att hennes bok ”Alltings mått”, en poetisk essä med kritik mot det västerländska kulturarvet, har inspirerat dem.


Om Anderssons och Schüldts uppfattningar är oförankrade är Granströms genomtänkta och radikala: den bästa möjliga människan står inte att finna framåt i tiden utan bakåt. ”Det domesticerade djuret är en oskarp reproduktion av det vilda”, skriver hon. Medan Granströms ande svävar över ”Framtiden” svävar den amerikanske filosofen och primitivisten John Zerzans över Granström. Zerzan, vars ideal är tiden då livet tillbringades med att samla och jaga, citerar i sin bok ”Maskinernas skymning” WH Auden: ”Vår tids belägenhet omger oss som ett förbryllande brott.”

Detta brott har krossat allas hjärtan, menar Zerzan. Tillståndet gör oss olyckliga för vi tål inte den domesticering civilisationen medför: ”Civilisationen är på ett mycket grundläggande sätt historien om dominansen över naturen och kvinnor”, skriver han och menar att alla stora ondskor – massmord, krig, svält, miljöförstöring – beror på en ofrihet som följer av inordning.

Är inte utopiska grupperingar alltid ett försök att rå på känslan av ofrihet och brist på gemenskap med hjälp av ett särskilt vapen, arkitektur i glas som i Tauts fall eller nätet som i piratrörelsens? Men resultatet blir ytterligare behärskning och mer olycka: ”Ni omfamnade löftet om framtiden för att ni trodde att ni skulle finna en ny frihet. Men det ni byggde var ert eget fängelse”, lyder en bit av baksidestexten på ”Framtiden”.


Faraday heter det stora hotet i ”Framtiden”, den komet som hotar jorden, döpt efter den brittiske fysiker som upptäckte elektrisk induktion. Insikten för huvudpersonen i boken kommer efter ett elavbrott. ”Du är inget kugghjul, du är blod och ben.” Diktjaget är alltså ett diktdu – ”en dag slutade du att tro”. I texten polemiserar författarna mot sig själva och dem som är lika dem själva.

Detta ”du” inbegriper inte mig för även jag var tidigt en motståndare till piratrörelsen. År 2007 när jag blev varse att gruppen blev större och nådde offentligheten blev jag av ytliga orsaker glad. Ett av mina intressen är sammanslutningar där utopiska visioner och tillhörande retorik uppstår och nu skulle jag få se en sådan grupp växa i min egen tid på nära håll. Jag vistades på piratforum och bloggar och såg hur rörelsen följde mallen: framtidstro, teknikdeterminism och att de egna åsikterna var de enda giltiga. Anhängarna tycktes mena att de lagt en bit av sig själva i nätet och ett nytt slags medvetande hade uppstått, ett medvetande med en energi som var bättre än varje individ för sig och med sitt eget öde att fullfölja. ”En förutbestämd kraft fanns inbyggd i själva systemet”, skriver Andersson och Schüldt. Även en filosof som författaren Lars Gustafsson omfamnade tesen om att internets utveckling åt ett visst håll skedde av nödvändighet. När han i maj år 2009 i en artikel förklarade att han ska rösta på piratpartiet i EU-valet liknade han restriktioner kring nätet vid en persisk konungs fåfänga försök att straffa havets vågor genom att prygla dem.


Lavinen växte. Tror vi att framtiden kräver en viss hållning så anpassar sig många av oss till den – att lämnas kvar i det förflutna skrämmer. Men jag vill inte förminska människors uppriktighet och tron på de ideal som finns inom de grupper jag diskuterar. Glaskedjans tankar låter i efterhand som elitistiska fånigheter, men utgångspunkten är inte dum: i en komplicerad värld vill utopiska planer värna konst och arkitektur genom att odla den som vision i en idévärld där den är oåtkomlig för verklighetens tillkortakommanden. Piratrörelsen ville med nätet som vapen kasta om maktförhållanden – vilket kan vara sympatiskt.

När Taut ritar ett förslag till en konsthantverksskola i Weimar gör han en pyramidformad byggnad med arabesker och stjärnor av silver, pärlor och ädelstenar. Flera av glaskedjebröderna ritar pyramidkonstruktioner och drömmer om en värld där sådana uppförs som tecken på upplysning. Upplysning är vad pyramiden, som är en metafor för nätet i ”Framtiden”, först representerar. Schüldt och Andersson framställer den både som något fysiskt att vara i och som en metafor för ett tillstånd. I detta det mest kompletta av bibliotek någonsin var det tänkt att information och hjärnor skulle smälta samman och tillfredsställa vår särskilda längtan efter kombinationen frihet och gemenskap. Så blir det inte, huvudpersonen upptäcker att han eller hon – personen definieras aldrig som mer än ett du – istället har förlorat sin integritet: ”Långsamt hade du gett bort allt du ägde. Det som förut var ditt, ägde nu pyramiden.” Personen flyr till den primitiva och kroppsliga värld som Zerzan förordar, vandrar med andra som flytt och känner äntligen samhörighet.


Bokens moraliskt färgade kritik är alltså av två slag. Kritik mot individerna som var eller är lika författarna själva, och som handlade i enlighet med ”ett uttryck för drömmen om klinisk separation mellan den egna verksamheten och dess effekter”, mot personer som lärde sig av pyramiden att sätta den egna njutningen i centrum. Ibland får jag känslan av att det här resonemanget mest handlar om en privilegierad grupp med ett plötsligt behov av plikt och att kunna sätta gränser för sig själva. Den andra sortens kritik är klassisk civilisationskritik där människan får hybris, skapar en best och faller på eget grepp. ”Om människan redan tidigare hade varit alltings mått blev nu måttet det som definierade människan.”

Schüldt och Andersson tycks mena att priset är för högt, vi förlorar för mycket på att vara pyramidens råvara. De är besvikna, liksom Taut, som efter Glaskedjans upplösning skriver som för att trösta sig själv: ”Vår tid har en stor styrka: strävan efter något bättre.” Men alla tider har den ”styrkan”, dilemmat är att vi inte tycks kunna avgöra vilka handlingar som leder till något bättre.


Hanna Arendt skrev: ”Framtidsprognoser är aldrig något annat än projektioner av aktuella automatiska processer och procedurer”, och menade att det oväntades växtkraft alltid trasar sönder förväntade mönster. Sommaren 2011 kommer att eka in framtiden. Att kommentarsfälten (någon har sagt att de är det bästa argumentet mot demokrati sedan Platons ”Staten”) nu problematiseras beror bland annat på terroristen Anders Behring Breivik som stod upp ur ”pissrännan” som en apokalyptisk sexist-rasist.

Vi väver våra berättelser kring ny teknologi men nätet är ”bara” en digitaliserad bild av en analog värld. Endast människan, på nätet, har ett medvetande och avsikter. Pyramiden är varken god eller ond, den är en arena som ger ytterligare dimensioner av både sårbarhet och styrka. ”Vi måste vara trogna vårt program på alla vis och inte tolerera några kompromisser”, skriver Taut strax innan han utsätter Glaskedjan för den största kompromissen och låter den avslutas. Skeenden beror på människors attityder och dessa förändras snabbare än vi tror och bara i en värld där inget av vikt någonsin händer går det att göra konkreta uttalanden om framtiden. Men en nysaklighet angående internet är kommen och värden kommer att fastställas på nytt så som alltid sker.