För varje dag som går blir det högteknologiska samhället alltmer sårbart, utan tillgängliga resurser för att förhindra sabotage och terrorattacker. Ett tjugotal skickliga datahackers, med tillgång till en miljard dollar, kan släcka ner och för lång tid förlama hela USA, enligt en anonym expert inom det amerikanska underrättelseväsendet. En flod av ordinära brev med ett vitt pulver, som misstänktes vara mjältbrandsbakterier, sände i oktober 2001 chockvågor över hela världen. Den isolerade Unabombaren Theodore Kaczynski kunde, ostörd, skicka brevbomber till slumpvis utvalda personer under nästan två decennier. Ingen kan försvara sig mot beslutsamma självmordsbombare.</p> <p><b>Terrorism är teater,</b> sensationsmakeri och en marknadsföringstaktik som effektivt tränger igenom mediebruset. Terrordåden den 11 september 2001 mot World Trade Center och Pentagon var förmodligen den maximala mediala kuppen. Men, kan man fråga sig, varför iscensätta ett domedagsscenario med tusentals dödsoffer och gigantisk förstörelse när en attack mot den amerikanska centralbankens högkvarter, eller ett raffinerat datavirusangrepp, kan ställa till med långt värre förödelse? En uppdaterad James Bond bör stå redo att möta framtidens cyberkrigare och infoterrorister.<br />Ovanstående resonemang har hämtats från en artikel, &amp;quot;Postmodern Terrorism&amp;quot;, som skrivits av den amerikanske terrorexperten Walter Laqueur. Han är en av de 20 framstående terrorismforskare som medverkar i den nyligen publicerade antologin The New Global Terrorism. Characteristics, Causes, Controls (Prentice Hall, 284 s). Bokens redaktör är Charles W Kegley, verksam vid University of South Carolina och författare till ett flertal böcker om internationella relationer och den nya världsordningen. </p> <p><b>Vissa av de 20 författarna</b> menar att terrorismen förändrades den 11 september. Kegley beskriver en dramatisk vändpunkt i terrorismens flertusenåriga historia och attacken mot WTC som symbol för en ny global oordning. De 19 flygkaparnas mål var att döda så många människor som möjligt och åstadkomma maximal materiell förödelse. Dådet var en krigsförklaring, ett nidingsdåd i stil med det japanska anfallet mot Pearl Harbor 1941. Mot detta ställer Kegley en äldre generations terrorister som ville nå publicitet med teatraliska effekter. Attentatens skadeverkningar begränsades medvetet, menar han, eftersom målet var att vinna den breda allmänhetens stöd och en maximal sympati för terroristernas sak. </p> <p><b>De flesta medverkande författarna</b> hävdar dock att inget har förändrats. Den amerikanske psykologen Richard E Rubenstein förkastar de yrvakna försöken att skilja den hittillsvarande, &amp;quot;traditionella&amp;quot; terrorismen från någon ny katastrofterrorism som världen har sett ett första prov på den 11 september. Det enda som fortlöpande förändras och utvecklas är de tekniska instrument som finns tillgängliga under varje tidsepok. 1800-talets europeiska anarkister kastade in dynamitbomber på fullsatta kaféer. De italienska nyfascister, som bland annat sprängde järnvägsstationen i Bologna 1980, ville också skapa maximal panik i samhället och döda så många som möjligt. Timothy McVeigh, som 1995 raserade Murrah Federal Center i Oklahoma City med en lastbilsbomb, lär knappast ha haft någon tanke på att vinna den allmänna opinionen på sin sida. </p> <p><b>Rubenstein varnar också</b> för de aktuella försöken att sopa fiendens rationella motiv åt sidan till förmån för flummiga individualpsykologiska förklaringar. Usama bin Ladin, och den övriga ledningsgruppen i al-Qaida, kan inte avfärdas som vettlösa galningar. Den spontana reaktionen är dock förklarlig och rentav typisk, skriver Rubenstein, ännu flera år efter Pearl Harbor-katastrofen sökte många amerikaner en förklaring till den brutala attacken i japanernas inneboende ondska, grymhet och hämndlystnad.</p> <p><b>Attacken den 11 september</b> baserades naturligtvis på en rationell kalkyl, hävdar Rubenstein. Al-Qaidas politiska krav är fullt begripliga - och har utan tvekan ett omfattande stöd i breda opinioner i Mellanöstern och den övriga världen. Bland kraven kan nämnas en amerikansk truppreträtt från Saudiarabien, en avveckling av den antiirakiska politiken samt att stödet till Israels ockupationspolitik på Västbanken och Gazaremsan ska upphöra. Det maximala målet är att utplåna det västliga inflytandet i hela den muslimska världen och att åstadkomma en rekonstruktion av det idealiserade panislamiska kalifatet som hade sin blomstringstid under en 400-årsperiod med början på 630-talet.</p> <p><b>Precis som flottbasen</b> Pearl Harbor (1941) framstår WTC och Pentagon som ytterst lämpliga mål för en inledande attack. Dådet var onekligen ett hårt slag mot den amerikanska ekonomin. Det åstadkom en polarisering av opinionen i den muslimska världen och provocerade fram en våldsam amerikansk reaktion. I förlängningen skymtar förhoppningen att ett hämndlystet - och offensivt - USA ska hamna i en ny &amp;quot;Vietnamfälla&amp;quot;. Andra attraktiva förebilder är det katastrofala ryska engagemanget i Afghanistan (1979-<br />89), som påskyndade Sovjetunionens sammanbrott, och den libanesiska Hizbollahgerillans lågintensiva utnötningskrig mot Israel och den sydlibanesiska SLA-milisen. Efter nästan två decenniers fåfänga pacificeringsförsök utmynnade det israeliska engagemanget i Libanon i en förnedrande reträtt i maj 2000. Al-Qaidas strategiska ledare kan inte avfärdas som psykopater eller världsfrånvända virrhjärnor, menar Rubenstein. Tvärtom kan man betrakta det globala terrornätverkets strategi som en realistisk anpassning till den nya världsordningen med en enda dominerande supermakt. </p> <p><b> Princetonprofessorn Richard A Falk</b> ifrågasätter Bushadministrationens asymmetriska - enögda - tolkning av terrorismbegreppet. Mer eller mindre våldsbenägna motståndare till USA, och den enda supermaktens allierade i den globala antiterrorkampanjen, är inte de enda terroristerna. En överväldigande majoritet av världens stater tillgriper statsterroristiska metoder för att kontrollera det egna landets befolkning. Det är hyckleri, skriver Falk, att klassificera de palestinska självmordsbombarna som terrorister om man inte samtidigt fördömer den brutala israeliska ockupationspolitiken - statsterrorismen - i de palestinska områdena. Kärnan i det moderna terrorismbegreppet, som det formulerades under den franska revolutionens beryktade Skräckvälde, kan beskrivas som en kalkylerad våldsanvändning för att uppnå vissa politiska mål. I odemokratiska samhällen, där staten tillgriper terror för att framkalla fruktan, måste man räkna med att den förföljda politiska oppositionen förr eller senare tar till vapen. När de demokratiska krafterna undertrycks, som i många muslimska länder, glider initiativet lätt över till extremisterna.</p> <p><b>Historien bekräftar att </b>terror kan vara ett effektivt politiskt instrument. Ett betydande antal av de nyligen självständiga staterna i Asien och Afrika kom att ledas av nationalistiska förgrundsgestalter som strax före självständighetsdagen fördömts som terrorister av de europeiska kolonialregimerna. Menachem Begin, den israeliske premiärminister som 1979 erhöll Nobels fredspris, inledde sin politiska karriär som ledare för den judiska terrororganisationen Irgun under det brittiska palestinamandatets tid. En högt aktad statsman, som Nelson Mandela, stämplades ursprungligen som terrorist av den sydafrikanska apartheidregimen. Också det nyligen självständiga Irlands främsta ledargestalt, Eamon De Valera, var en av de militära ledarna för det legendariska påskupproret mot britterna 1916. Tilltagande repression, motiverat med det globala kriget mot terrorismen, riskerar att motverka sitt syfte om ett växande antal politiska oppositionsgrupper tvingas tillgripa terror när alla andra politiska ventiler stängts. Bushregeringens kampanj borde, frånsett aktuella brottsutredningar, riktas mot såväl statlig som ickestatlig terror i alla dess former, skriver Falk.</p> <p><b>Den välkände brittiske historikern</b> Timothy Garton Ash ställer den fundamentala frågan: vem är terrorist? För att få ett svar begav sig Ash till Makedonien (2001) för att intervjua Ali Ahmeti, en av ledarna för den militanta makedoniskalbanska organisationen UCK (Nationella befrielsearmén, inte att förväxla med UCK i Kosovo) som under det föregående året genomfört ett antal uppmärksammade terrordåd. I augusti 2001 undertecknade UCK ett fredsavtal med den slaviskdominerade skopjeregeringen. I utbyte mot konstitutionella och administrativa reformer lovade UCK att avblåsa terrorkampanjen och lämna in sina vapen till Natos representanter i landet. De albanska insurgenterna garanterades också amnesti av presidenten Boris Trajkovski.</p> <p><b>Före fredsuppgörelsen</b>, i maj 2001, beskrevs UCK av Natos generalsekreterare Lord Robertson som &amp;quot;en samling mordiska banditer vars mål är att förstöra den demokratiska staten Makedonien&amp;quot;. Enligt Ash är den karakteristiken gravt missvisande. Ali Ahmeti framstod tvärtom som en principfast demokratiförespråkare, en albansk Wilhelm Tell. Bland UCK-ledarna fann författaren inga våldsromantiker och inte heller några separatister med målet att bryta loss en etniskt rensad albansk mikrostat. Det UCK krävde, och var beredda att kämpa för, var jämlik status för Makedoniens albanska minoritet (cirka 35 procent av befolkningen) inom en bevarad enhetsstat. Ett oeftergivligt krav var att albanskan skulle erkännas som officiellt språk vid sidan av makedonskan. UCK krävde också utökat lokalt självstyre och en proportionell albansk representation i förvaltningen, domstolarna och inom poliskåren. Albanskspråkiga makedonier skulle också garanteras rätt till högre utbildning på det egna modersmålet.</p> <p><b>UCK:s hovsamma jämlikhetsprogram</b> kunde ha formulerats av Amnesty International, konstaterar Ash. Efter fredsavtalet i augusti 2001 förklarade sig den militanta organisationen redo att upplösa befrielsearmén för att i stället delta i den demokratiska processen. Om den makedonska regeringen i stället valt Bushadministrationens strategi - att förklara krig mot terrorismen - skulle UCK sannolikt ha utvecklats till en fullfjädrad terrororganisation. Terror föder motterror.</p> <p> <b>Gregory A Raymond, verksam</b> vid Boise State University i Idaho, diskuterar ett antal terrorstrategier under historisk tid - och olika effekter på de samhällen som drabbas. Strax efter den 11 september offentliggjorde exempelvis Dirk Kempthorne, guvernör i Idaho, ett antal nya säkerhetsföreskrifter som avsåg att förhindra terrorattentat mot en antal offentliga byggnader i delstatshuvudstaden Boise. Förutom att spärra av alla gator i närheten av parlamentet beordrade guvernören 24 nationalgardister och ett dussintal soldater att ständigt patrullera regeringskvarteren. Kempthorne satsade på dyrbara säkerhetsutrustningar och utökade också sin egen livvaktsstyrka. I takt med att budgetunderskottet fördjupades, och affärsmännens klagomål tilltog när kunderna flydde från stadskärnan, stegrades också protesterna mot administrationens absurda bunkermentalitet. Men guvernören försvarade sig med skyldigheten att ta det moderna terroristhotet på allvar. Attentatet i New York påverkade följaktligen livet i en liten småstad i Klippiga bergen, konstaterar Raymond. I all historisk tid har skräcken för terrorister vållat större skada på samhällets funktioner än själva attentaten.</p> <p><b>Princetonprofessorn Bernard Lewis</b>, snart fyllda 87, räknas som en av västvärldens främsta kännare av islams och Mellanösterns historia. I sitt bidrag anlägger han ett historiskt perspektiv för att förklara den moderna politiska islamismens vrede mot västvärlden. Under nästan 1 000 år, med början på 600-talet, var islam på offensiven. De flesta av den dåtida världens blomstrande högkulturer fanns i länder som kontrollerades av muslimska härskare. På 1600-talet startade en långvarig stagnationsperiod som med tiden skulle mynna ut i västlig dominans och kolonial exploatering. I dag råder identitetskris och kaos. En frustrerad ungdomsgeneration söker alternativ till de västliga utvecklingsmodeller som lovat guld och gröna skogar men levererat så lite. Lewis beskriver islamismen som en väckelserörelse som söker sina förebilder i det sägenomspunna kalifatet.</p> <p><b>Ekonomisk tillväxt</b>, välfärdspolitik, utbildningssatsningar och demokratiska reformer är med all säkerhet den bästa antiterrorstrategin på längre sikt, skriver Ted Robert Gurr. Trygga människor med framtidstro blir inte terrorister. Det ligger något i det.</p> <p><i.</i></p>