När man nu har de fem delarna av prof. Lindskogs Platontolkning framför sig, varigenom hela Platon – och kanske även en del, som med orätt tillskrives honom men i alla händelser står den platonska tankekretsen nära – gjorts njutbar och tillgänglig även för de 99,999 procent av vårt folk, som alls icke eller med svårighet kunna läsa grekiska, vet man icke rätt, vad man skall beundra mest: den outröttliga energien hos översättaren, som under några korta år, som dessutom varit fyllda av mångahanda andra krävande uppgifter, fullbordat ett verk, som för mången annan varit ett halvt livsverk, eller det sätt, på vilket uppgiften blivit löst. Det vore väl i och för sig inte så underligt, om man med den fenomenala snabbhet, varmed det ena digra bandet efter det andra sett dagen, misstänkte slarv och hastverk. Den, som inte är filolog av facket, skall inte yttra sig om översättningens filologiska kvalifikationer. Men när fackmännen försäkra, att de i detta fall äro de bästa, skall han utan vidare tro dem. Ur svensk språklig synpunkt är översättningen av den art, att det är ett nöje att läsa den enbart för språkets skull. Lindskog har icke gjort någon fabriksvara; han har gjort ett konstverk. Orden stå på sin plats: de stå där som krigare i slutna och fasta led, som hopliter och peltaster, när Platon går till strids för ideernas kungarike, de komma lekande som ystra chariter, när han är på det humöret, de stiga med starka vingslag, när de skola bära tankarna mot höjden, och de få sång i bröstet och klang i strupen likt de döende svanerna, vid vilka Sokrates förliknar sig, när Apollon och muserna inspirera dem. Alla stämningar och känslolägen få sitt adekvata uttryck: bitter ironi och bitande satir, hån, ja t. o. m. ilska, högstämd vältalighet och burleskt skämt, torra och långrandiga utredningar och ekstatisk yra, ungdomens veka svärmeri, mannaårens kärva saklighet och ålderns lågmälda visdom. Allt detta har Lindskog återgivit på ett sätt, som kanske i vissa enskildheter kunnat bli ändå bättre men som jag betvivlar att någon på det hela taget kunnat överträffa. Har någon lust att höja skolmästarens pekpinne, så låter det sig nog med en smula fyndighet göra. Men jag tror det här är mera på sin plats att tacksamt ta emot och av hela sin själ glädjas åt allt det förträffliga, som med detta verk skänkts oss. Gud håller icke var dag gästabud på jorden, och män av Platons mått födas icke en på årtusendet. Vi, som icke heller med möda kunna staka oss fram i det grekiska originalet, ha icke råd att undvara denna översättning, och den har inte kommit en dag for tidigt. Att den i vårt land verkställts på ett så förnämlig sätt, är varken mer eller mindre än en heder för vår kultur. Men det skulle kunna bliva något ännu mer och mera värdefullt. Ty vem törs säga, vilken vinst det skulle vara, om de Platonska skrifterna hos oss bleve allmänt lästa och begrundade? – Rosmer hos Ibsen ville ”göra alla människor i landet till adelsmänniskor” genom att ”frigöra sinnena och luttra viljorna”. Om något så fint och så omöjligt vore görligt, så skulle det vara genom Platons skrifter. Tyvärr är det väl dock så med deras visdom, som med all annan, att det mesta faller på den hårdnackade och till hjärta och öron oomskurna mänsklighetens stengrund. Man får vara glad, om något faller i den goda jorden.

”Plato scribens mortuus est”, stod det i min latinska grammatik. Men allt, som står i en latinsk grammatik, behöver ju ej vara sant, och vad Platon angår, veta vi bestämt, att han icke ”dog skrivande” utan skildes från det liv, vari han blott betraktat sig som en gäst och främling, på ett sätt, som icke skiljer sig från andra dödligas, sedan han uppnått sitt åttioförsta år. Men så mycket är sant, att Platon hört till dem, som verkat och skapat så länge dagen varat, ja även sedan aftonskuggorna börjat falla djupa och dagen var framliden. Man vill gärna tänka sig den vise atenarens ålderdom så klar och stillsamt vacker som den gamle Kefalos’, sådan han skildrat den i dialogen Staten. Man vill se honom ljus och mild som en septemberdag vandra med sina lärjungar i Akademias lund, medan rymden blir allt större kring honom, tills hans slutligen talar halvt som från en annan värld. Därmed må nu vara hur det vill – det finns just ingenting, som vare sig jävar eller bekräftar bilden. Ty vi veta rätt litet om Platons sista år. Men en stor människas liv är hennes verk, och från dessa år äga vi ett verk, som trots sina svagheter visar, att den gamle tänkaren åtminstone icke var någon skugga av sig själv utan ännu i sina sena år förmådde tala på ett sätt, som kunde komma dagens dvärgalåt att tystna, och med en stämma, som hörts över årtusenden. Det är de tolv böckerna om ”lagarna”, i ett verk, så väldigt, att det ensamt, för sig upptar mer än femtedelen av Platons hela produktion och som nu fyller större delen av den omfångsrika femte volymen av Lindskogs översättning. Platon mäktade aldrig lägga sista hand vid det. Året efter hans död utgavs det i ofullbordat skick av en viss Filippos, som synes ha fungerat som Platons amanuens eller docent. Från honom stammar också den ganska artificiella uppdelningen i det hela tolvtalet.

Omdömet om ”Lagarna” har utfallit mycket olika. Den man, som mer än någon annan gjort sig förtjänt om den antika filosofiens historia, E. Zeller, ville t. o. m. förklara hela verket som psevdoplatonskt. Dess äkthet är nu emellertid höjd över varje tvivel. Men även utförliga arbeten om Platon pläga gå förbi detta verk med några halvt ursäktande ord. En så fin Platonkännare som Windelband omnämner det i ganska ringaktande ton. Vår bästa Platonbok, Hans Larssons ”Platon och vår tid”, har heller icke mycket att säga därom. Och denna tystnad må vara berättigad, om man behandlar Platon såsom filosof, ty det filosofiska utbytet av verket är ringa. Det är egentligen blott den korta tionde boken, som förresten förefaller ganska löst inskjuten, och visar, hur långt Platon på gamla dagar förirrat sig in i pythagoreernas abstrusa talspekulationer, som ur denna synpunkt är av större intresse. Men Platon är icke blott filosof utan en man med mångsidiga intressen. Ja, man säger kanske icke för mycket, om man påstår, att den ”vetenskapliga” filosofien ej ens är hans huvudintrese. Det är ”världsförbättrarbråket”, som mer än något annat ligger honom om hjärtat, och filosofien är honom snarare ett medel att finna de vägar, på vilka värld och människor skola kunna göras bättre, än självändamål. Den, som vill veta Platons tankar i dessa ting, har ingen anledning att gå förbi ”Lagarna” och några ursäktande ord äro knappast på sin plats, ty Platon behöver icke skämmas för sitt yngsta barn. Man har velat påstå, att ”Lagarna” saknar varje tillstymmelse till komposition. Det är nästan obegripigt. Sant är, att det verkligen finnes löst påhängda partier, som Platon tycks ha stoppat in var det något så när passade för att ändå rädda dem åt eftervärlden. Sant är också, att alltför långa utvikningar från ämnet ibland störa framställningen. Men sådana höra till ålderdomens pratsjukhet, och när denna är av så sympatiskt slag som här, vandrar gärna den, som likt de tre gamle, som föra samtalet i ”Lagarna” och icke ”har piskan på ryggen”, gärna med Platon på dessa sidovägar för att lyssna och lära litet, viss om att med hans säkra ledning alltid komma ut på stora landsvägen igen. Genvägarna äro icke alltid de kortaste. I stort sett tyckes mig kompositionen i ''Lagarna'' fastare och mera överskådlig än i flera andra verk av Platon, t. ex. Faidros. Väl är det också sant, att det ibland lägrar sig rimfrost över den mäktige andes vingar, vilken skapat detta verk. Ord och tankar löpa ibland långsamt. som blodet i förkalkade ådror. De ständiga upprepningarna verka tröttande. Platon ursäktar sig visserligen med att ”det skadar ej att upprepa, vad som är rätt, både en och två gånger”. Men han besinnar därvid ej, att ständig upprepning av något, det må i och för sig vara aldrig så bra, endast slöar uppmärksamheten, varför ju också idelig moralpredikan är det mest fördärvliga av allt. En viss barnslig fåfänga hos den gamle Platon lyser stundom på ett väl naivt sätt igenom. Så t. ex. när Platon (s. 437) på ett genomskinligt sätt gör reklam för sina egna verk såsom den mest tjänligla ungdomsläsning och en ersättning för Homeros och andra lögnaktiga fabeldiktare. Högfärdig kunde ju Platon ha lov till att vara, men hellre än att få pekat ut för sig, hur beundransvärda och gudaingivna orden äro, ville man för egen del i fred beundra dem. – Men dessa eller andra skuggor få för ingen del skymma verkets värde, även som konstverk. Platon är en slösare, som skämmer bort sina läsare; eljest skulle ett verk som ”Lagarna”, som dock är nästan okänt även för goda Platonkännare – hos oss aldrig förut översatt – ensamt vara mer än nog för odödligheten. Stundom höjer det sig, såsom i femte boken, till en flykt och kraft, som minner om mannaårens mästerverk. Ibland händer det t. o. m. Att, såsom Platon uttrycker sig, ”talet våldsamt stormar fram som en häst utan tyglar”, ibland glimtar det till ett stänk av den gamla bistra ironien eller faller det en replik som en blank huggvärja, och t. o. m. Platons gamla humor har alla bittra livserfarenheter till trots inte helt svikit honom. Och hur ofta stannar man inte inför en bild, så väl och vackert formad som endast Platon kan det! Bilden av människorna som marionetter i gudarnas händer känna vi ju t. ex. hos oss igen från Bo Bergmans dikt om Vår Herres stora leksakslåda, som knappt hör till diktarens mera lyckade. Alldeles samma bild har Platon i ”Lagarna”, men hur mycket vackrare, sannare och visare blir det inte hos honom! Bland de trådar, som gudarna draga i, finnes en, som kallas ”den förnuftiga överläggningens heliga, gyllene ledtråd”, och det är den, som ”är av guld och därför mjuk och ensartad”, medan de andra äro hårda och av järn, vilken man skall följa. Det är hela det beryktade problemet om viljans frihet, som bär får en så sinnrik belysning.

Totalintrycket av ”Lagarna” är stort och alltigenom värdigt Platon. Det är ”den förnuftiga överläggningens heliga, gyllelne ledtråd”, som håller samman allt vad Platon skapat och som man följer även här. Det ålderdomens stora och klarnande solnedgångsro, som breder ett gyllene skimmer över verket. Platon sitter högstämt ensam i sitt hus; dagens oro och larm har tystnat omkring honom, han dväljes i tidlösa rymder och för ett tidlöst släkte talar han som profet och lagstiftare. Heidenstams ord komma en i tankarna:

Vis, o människa, det blir du först

när du hinner till de aftonsvala

höjders topp, där jorden överskådas.

Konung, vänd dig om vid vägens slut,

vila där en stund och se tillbaka!

Allt förklaras där och allt försonas,

och din ungdoms riken hägra åter,

strödda än med ljus och morgondagg.

Sokrates, som alltmer trätt tillbaka i Platons sista dialoger, har försvunnit helt från scenen i ”Lagarna”. De samtalande äro en ”främling” från Aten – icke alldeles okänd för läsaren, ty han bär dragen av Aristons son – och två gästvänner från Kreta och Lakedaimon, alla tre gamla män. De båda sistnämnda ha ingen annan funktion än att lyssna till (och beundra) främlingens visdom och genom sina ibland icke så klyftiga frågor hålla talet flytande. Man tycker sig se, hur de tre gubbarna långsamt knalla i väg på sin vandring från Knossos till Zevs grotta på Kreta – en vacker väg, överskuggad av cypresser, påstås det. Då och då stanna de och ta sig en funderare eller slå sig ned vid vägkanten och höra på främlingens vältaliga ordström. Det är en fröjd att höra hur sirligt och belevat de bemöta varandra, tilltalande varandra med ”min högt ärade vän”. Omsider kryper det fram, att Megillos från Kreta blivit invald i en tiomannakommitté för att grunda en koloni, och detta går honom desto mer ivrig att höra på den atenske främlingens åsikter om staten och lagarna.

”Med blicken riktad på det eviga” skapade enligt Timaios demiurgen världsalltet. Med blicken riktad på det eviga drog Platon i dialogen ”Staten” upp grundritningen till den bästa bland stater. Men han var klart medveten om att denna stat blott kunde bli en verklighet i himmelen men icke på jorden. Den står där som en riktpunkt för våra strävanden, men sinnevärlden, ”den gamla naturen” är ett hårt och motspänstigt ämne, som ideerna icke utan vidare kunna trycka sitt insegel på som i mjukt vax. Med åren blir Platon alltmer misstrogen mot förnuftets makt att leda människorna, och han kan t. o. m. såsom i Theaitetos tycka, att filosofen inte duger att befatta sig med denna världens ting utan får lämna det åt andra och för egen del,”så fort som möjligt fly härifrån och dit bort”. Men det är en övergående stämning, som icke är Platons sista. Pessimist och undergångsprofet blir han aldrig, och så länge han är i världen, vill han skapa och verka däri. Sin manliga, lugna och fasta tro på idealens makt mister han ej, och den sista gåvan ur Pandoras fördärvbringande ask, gudarnas dotter, El Porethraseia, det behjärtade hoppet, lyser hans väg ännu i hans sena år. Den bästa staten kan icke grundas på jorden, men väl den näst bästa. Och hurudan denna ter sig för Platons ögon, få vi ingående reda på i ”Lagarna”.

Den grundpelare som bär upp denna stat är religionen. Icke den filosofiskt tillrättalagda religionen utan den, som förkunnas av fädernas heliga arvsägner. Platon vänder sig med verklig indignation mot dem, som förneka gudarnas tillvaro eller mena, att de icke bekymra sig om de dödlige. Hans stat blir en sannskyldig civitas dei, en teokrati. Vad som kräves av statens styresmän är framför allt fromhet, vördnad för det gudomliga förnuft, som styr allt, som talar i människans inre, och vars visa ledning speglas i stjärnornas ordnade lopp. Protagoras hade menat, att människan är alltings mått. Det är denna sofistvisdom Platon under hela sitt långa liv bekämpat. Icke människan utan Gud är alltings mått, säges det i ”Lagarna”. Han är också måttet för den nästbästa staten – såväl som för den bästa.

Alla förhållanden i denna stat äro in i minsta detalj reglerade av lagar och myndigheter. Den enskildes rörelsefrihet är begränsad till ett minimum, det privata initiativet bannlyst. Staten ingriper i näringarna, den övervakar de enskildas liv, deras äktenskap, barnantal, egendom med en drakonisk censur. Diktarna tålas blott på det villkor, att de driva de av staten auktoriserade meningarna i moral och religion. Man skall t. ex. ”tvinga” dem att säga, att den gode är lycklig, den onde olycklig. Men framför allt inga nymodigheter! Ty sedan staten väl är konstituerad på det näst bästa sättet, kan den icke bli bättre, och varje nyhet vore en försämring. Allt skall gå på det gamla sättet, släkte efter släkte, alldeles som de egyptiska tempelbilderna, efter vad Platon med höga lovord omtalar, äro sig lika i dag som för tiotusen år sedan, ”varken skönare eller fulare”.

Det är stor stil över denna stat – det skall ingen kunna förneka. Men den har dödens icke livets skönhet över sig. I själva verket liknar den ingenting så mycket som dessa egyptiska tempelbilder, som stirra spöklikt och imponerande emot oss. Man har talat om Platons konservatism. Det är icke det rätta ordet. Platon kunde lika väl kallas kommunist eller bolsjevik. Men verkliga förhållandet är det, att Platon tänker fullständigt ohistoriskt. Han vill förverkliga det eviga i sinnevärlden, och detta tror han sig bäst kunna göra genom att bjuda tiden att stanna. Men man når icke det eviga blott genom att upphäva tiden; ty evigheten är icke en stannad och stelfrusen tid. Platon har en gång kallat tiden ”en rörlig bild av evigheten”. Det är vackert och träffande sagt. En rörlig bild av evigheten skall vårt verk i tidens värld vara. Eller rättare: det skall dra in evigheten i sin rörelse, mättas av dess innehåll. Detta är det historiska livets inre mening, det som skiljer det från det blotta naturlivet efter oföränderliga lagar. Platon förstod det ej, och detta är den storstilade, med en beundransvärd konsekvens fasthållna ensidighet, som kastat dödens skuggor över hans nästbästa stat. Den tyska idealismens historiefilosofi från Kant till Hegel har bättre än Platon fattat förhållandet mellan tid och evighet, och detta är dess största vinst.

Konservativ är Platon ej, men han är konserverande – om jag nu får använda en förträfflig distinktion, som Hans Larsson vid något tillfälle gjort. Han älskar det, som är gammalt och fornt. Han blickar med vördnad och kärlek tillbaka på allt det, som helgats av fädrens möda och fädrens kärlek, den mark de röjt och plöjt, de murar av lag och sed, med vilka de gärdat kring sig. Vill någon förtänka den gamle vise, att han så gör, vill någon förtänka honom att han därvid t. o. m. ibland glömmer, att det icke är de döda, som skola begrava de levande, utan tvärt om de levande, som med heder skola jorda de döda? Men Platon älskar icke blott fädrens land utan även kommande släkters? Hur vore han eljest en vägröjare för framtiden? Han vill se ”det träda fram som en levande verklighet, som vi förut behandlade som en dröm”.

Förutom ”Lagarna” rymmer denna femte del av Lindskogs tolkning dialogen ”Filebos”, ett för kännedomen om Platons filosofi ytterst viktigt verk, som förut översatts av Dalsjö. Dessutom några mindre betydande ting: ”Menexenos”, ett litet rätt besynnerligt verk, som ifall det verkligen är av Platon inte gärna kan vara annat än en satir över talarnas granna och tomma klingklang. Sokrates talar om, hur förtjust han är i vackra tal. De framkalla hos honom ”en känsla av värdighet, som räcker mer än tre dagar”. Så läser han upp ett tal över i kriget stupade atenare, vilket påstås ha till författarinna ingen mindre än Aspasia, Perikles sköna och kloka väninna. Det är av den art, att det lämpligen kan rekommenderas åt alla, som skola tala vid ”okända soldaters” gravar, och behöver blott i varje särskilt fall en lätt omändring. Effekt skall det säkert göra, ty det är vackert och välsvarvat samt ganska fullt av fint formulerade osanningar. Slutligen ”Alkibiades”, av tvivelaktig äkthet men i alla händelser en ganska vacker liten sak, för vilken nyplatonikerna hyste en särskild förkärlek.

Jag betecknade det nyss som en heder för vår kultur, att vi äga denna Platontolkning. En än större heder skulle det vara, om den bleve flitigt läst. Hur vore det, om staten genom ett anslag gjorde det möjligt för förlaget att sänka priset så mycket, att även en fattig vishetsälskare kunde ha råd att inköpa hela verket? Vad översättaren angår borde han hedras på grekiskt vis: genom offentlig bespisning i Prytaneion.