Det finns många olika bud, mer eller mindre moraliserande, på hur människan av i dag är beskaffad. I sin fjolårsbok ”Ikonen i fickan” skriver teologen Owe Wikström om hur synen på livsresan har förändrats: ”Den person som en gång såg sig som en pilgrim - med ett fast mål, ideologiskt, religiöst eller politiskt - börjar nu ersättas av en annan typ av människa, den oförbindlige vagabonden. För många senmoderna människor tycks jakten på nya upplevelser vara viktigare än långsiktiga mål, strategiskt tänkande och planering. Nuet tycks bli mer centralt än framtiden, individen mer central än gruppen, autenticitet viktigare än flexibilitet, oberoende värderas högre än gemenskap. I centrum för livet ligger spänning och känslomaximering. Fokus är knappast inriktat på kollektiv solidaritet, folkhem, att förändra ett samhälle, att fullfölja en politisk eller religiös idé. Det många vill förverkliga är snarare sig själva.”

Har han rätt? Det kan väl tänkas, även om jag för egen del inte kan låta bli att förhålla mig en smula skeptisk till alla dessa generaliseringar om ”den senmoderna människan” - jag tror helt enkelt inte att hon nödvändigtvis skiljer sig så mycket från den moderna människan - men det finns åtminstone en omständighet som på ett intressant sätt komplicerar bilden, nämligen den att pilgrimsresor i alldeles konkret bemärkelse igen har fått en renässans. Om fenomenet som sådant och om pilgrimsresor genom tiderna finns det nu på danska en både vacker och läsvärd bok, Gyldendals bog om pilgrimme og pilgrimsrejser (Gyldendal, 332 s), av kulturhistorikern och radioredaktören Jørgen Johansen.
Vad är då en pilgrim?

Uppslagsböckerna låter förstå att ordet kommer från latinets peregrinus, en person som färdas, eller en person som befinner sig i främmande land. Pilgrimen är en människa som gör en resa till ett viktigt religiöst mål för att få hjälp, ägna sig åt botgöring eller visa sin tacksamhet men hon är också en människa som hoppas på en inre förändring, en utveckling.
Pilgrimsfärder förekommer i så gott som alla religioner: långt före Kristi födelse strömmade fromma judar från hela medelhavsområdet till templet i Jerusalem, varje god muslim ska åtminstone en gång i sitt liv företa hadjdj, vallfärden till Mecka, hinduer beger sig till Benares för att bada i Ganges och buddhister vandrar i Gautama Buddhas fotspår för att uppnå en bättre reinkarnation. Att göra en kristen pilgrimsresa, har det sagts, innebär ”att bryta upp och vandra till en plats där Gud talar och talar klarare än på andra platser.” Kristendomen började ju med omkringresande missionärer - den främsta av dem alla var aposteln Petrus som dog på korset i Rom under kejsar Nero - men redan på 200-talet tycks man ha börjat ge sig ut på resor för att besöka de första martyrernas gravar. Efter att den romerska kejsaren Konstantin år 313 hade låtit sig omvändas och gjorde kristendomen till officiell religion i sitt rike reste hans fromma mor Helena till Jerusalem där hon enligt legenden ska ha hittat inte bara grottan där Jesus föddes utan också Golgata och Kristi lidandes historias hela rekvisita, törnekronan, spikarna, lansen med vilken den korsfästes sida genomborrades, svampen och ättiksflaskan. Men framför allt hittade hon de tre korsen och för att få veta vilket som var frälsarens skickade hon efter en lam kvinna och lät det ena korset efter det andra läggas över henne. Så fort det tredje korset snuddade vid henne reste sig kvinnan upp, frisk och rask, och prisade Gud, och det stod därmed klart för alla att Det Sanna Korset var funnet.

Det visade sig för övrigt ha den förunderliga och lyckliga egenskapen att det kunde förnya sig självt vilket innebar att man utan svårigheter kunde tillgodose hela kristendomens efterfrågan på heliga flisor. Att skaffa sig betydande reliker blev en viktig uppgift för de kristna kyrkorna. Alltid gick det väl att komma över någon av de 11 000 jungfrurna som ska ha rest till Rom som följe åt en engelsk prinsessa, Ursula, och på återvägen lidit martyrdöden i närheten av Köln. Men ännu hellre har man naturligtvis velat ha någon av dem som stått Kristus nära.
Så sent som 1828 lyckades två venetianska köpmän komma över vad som antogs vara evangelisten Markus lik då hans kyrka i Alexandria skulle byggas om till en moské. På kamelrygg förde de honom ner till sitt skepp och när de blev stoppade av de egyptiska myndigheterna som ville veta vad byltet innehöll klarade de sig undan närmare undersökningar genom att säga att det var svinkött. Helgonreliker har självfallet haft en viktig roll i det politiska maktspelet. Enligt traditionen ska aposteln Jakob, som kung Herodes lät avrätta i Jerusalem, på mirakulöst vis ha hittats i Spanien på 800-talet efter att en eremit hade sett en stor stjärna som stod lågt över en skogsbacke vid floden Sar. Den spanske kungen, Alfons II, jublade för han förstod genast vad fyndet betydde: sankt Jakob - eller Santiago, som hans spanska namn lyder - skulle inspirera till heligt krig och ingjuta de kristna den tro och det mod som behövdes för en seger över morerna. Kung Alfons utropade därför Jakob till Spaniens skyddshelgon och lät bygga en kyrka på gravplatsen. Staden som växte fram kring gravplatsen i takt med att pilgrimsströmmen växte fick namnet Compostela efter Campus Stellae, Stjärneåkern.

Men reliker har kunnat utnyttjas kommersiellt lika väl som politiskt. Vézelay i Bourgogne upplevde en storhetstid som vallfärdsort efter att en munk på 1000-talet hämtat dit Maria Magdalenas reliker men staden utkonkurrerades när man ett par hundra år senare i Provence ansåg sig ha hittat den grotta där Maria Magdalena i 30 år ska ha gjort bot. Pilgrimsfärderna har historiskt sett haft en enorm betydelse för infrastrukturens utveckling: av omtanke om dessa fromma resande har man byggt vägar och broar, öppnat härbärgen och krogar, inrättat sjukhus. Också souvenirhandel fanns det redan under tidig medeltid. En resande från 1100-talet rapporterar att man i Santiago de Compostela kunde köpa ”de musselskal som är den helige Jakobs särskilda tecken, liksom också vattendunkar av läder, sandaler, läderväskor, börsar, remmar, bälten, läkande örter, kryddor och många andra ting.”
Korsriddarna kan sägas ha varit pilgrimer som inte bara ville besöka de heliga platserna utan också var inställda på att försvara dem med vapen i hand. Om deras intåg i Jerusalem 1099 skrev en kyrkans man förtjust: ”Det blev underbara ting att se. Otaliga saracener halshöggs - andra sköts med pilar eller tvingades hoppa ut från tornen, ytterligare andra torterades i många dagar för att sedan bli lågornas rov. I gatorna sågs drivor av huvuden, händer och fötter. Överallt måste man bana sig väg mellan liken av människor och hästar.”

Bland pilgrimerna har emellertid i alla tider också funnits många kvinnor: just för kvinnor var ju en pilgrimsfärd ett av de ytterst få legitima sätten att komma hemifrån. 1884 upptäcktes ett fragment av ett anonymt manuskript i ett bibliotek i Arezzo i Italien som visade sig vara skrivet av en viss Egeria som redan på 380-talet reste från Konstantinopel till de platser där Bibelns händelser utspelade sig. Hon besökte Abrahams hus, hon såg Jakobs brunn, hon gick i Moses fotspår genom öknen. Hon besteg Sinaiberget, hon mottog nattvarden i en kyrka vid Jobs grav och fördes till de platser där Johannes Döparen ska ha utfört sin gärning. På 1300-talet fanns inte bara vår egen Heliga Birgitta, ”pilgrimernas pilgrim”, utan också den engelska borgarhustrun Margery Kempe som reste till Jerusalem och som i sin självbiografi harmset berättar om hur hennes ressällskap inte kunde acceptera hennes känslosamhet utan reagerade med irritation när minnena av Kristi lidanden ständigt fick henne att falla i gråt och högljudd klagan. (Nej, vi ska inte tro annat än att pilgrimsfärdernas långvariga påtvungna gemenskap har inneburit stora påfrestningar.)
Och som sagt: i dag, i början av det tredje årtusendet, besöks de traditionella vallfärdsmålen flitigare än någonsin. Alldeles särskilt lockar av allt att döma Santiago de Compostela där den som har gått eller cyklat minst 100 kilometer av vägen kan få
ett särskilt pilgrimsbevis, La Compostelana. (Och Sankt Jakob har förvandlats: han är inte längre något krigarhelgon utan själv en from pilgrim och alla pilgrimers beskyddare.) Men det finns också en lång rad nyare mål, exempelvis Medjugorie i Bosnien, som sedan 1984, då jungfru Maria för första gången ska ha uppenbarat sig där, har tagit emot 20 miljoner pilgrimer.

Också den lutherska kyrkan har fått upp ögonen för pilgrimsresornas möjligheter. I Norge har pilgrimsvägen till den helige Olavs grav i Nidaros - alltså Trondheim - öppnats på nytt och har blivit mäkta populär - i synnerhet efter att kronprinsessan Märtha Louise och hennes Ari Behn vandrade den kort före sitt bröllop. I Sverige har Svenska Kyrkans Pilgrimscentrum öppnats i Vadstena och man försöker här formulera en livssyn som ska stå i tydlig opposition till den rådande samhällsideologin: nyckelbegreppen är frihet, enkelhet, långsamhet, stillhet, bekymmerslöshet, gemenskap och andlighet. I Danmark har Kristeligt Dagblad skrivit:
”Pilgrimsvandringarnas återkomst beror i hög grad på att Luther har segrat sig till döds i den meningen att lutheranernas andliga liv har försummats. Liksom levande ljus och ikoner slår igenom som en del av protestanters andaktsliv bidrar pilgrimsvandringen till att ge tron kropp.” Att göra en pilgrimsfärd är att ”be med fötterna”. Att göra en pilgrimsfärd innebär ett medvetet uppbrott från vardagen och rutinerna och kan därför fungera som övergångsrit. Själva vandringens rytm och den nära kontakten med både jord och himmel kan öppna för nya skikt i medvetandet. Genom att gå där människor gått i mer än tusen år kan man uppleva en enastående, kontinuitet, en traditionstillhörighet av nästan metafysisk art.

Man kan naturligtvis förhålla sig skeptisk till allt detta och invända att det bara är fråga om en ny form för upplevelseturism. Man kan invända att konfessionslösa nordbor som vandrat en månad på Camino de Santiago på inga villkor kan hämta ut La Compostelana med samma rätt som den katolska spanjoren
som har färdats samma väg, att det för dem kanske bara är ett bevis på en fysisk prestation. Man kan också fråga sig vad ska man kalla alla dem som söker sig till Lady Dianas grav i Althorp eller Jim Morrisons grav på Père Lachaise i Paris eller till Elvis Presleys Graceland i Memphis?
En norsk psykiater, Finn Skårderud, har i boken ”Uro. En rejse i det moderne selv” ställt frågan: ”Varför ska vi gudlösa förvägras det heliga? Det heliga är ett rum som genom gränser är avskilt från vardagen.” Man kan invända - och här ligger det nära till hands att anknyta till Owe Wikström - att det ter sig påtagligt senmodernt att tänka sig att de gudlösa utan vidare ska ha tillgång till allt det som tillhör de troende. Men vem vet, kanske representerar ateisten på Camino de Santiago och deltagaren i gruppresan till Graceland i själva verket samma moderna utvidgning av helighetsbegreppet, en längtan som visserligen är utan tro men som ändå trevar efter ett sakralt rum där rastlöshet och existentiell oro dämpas?

(under strecket 22/1 2006)