Få av 1900-talets filosofer har blivit så omdiskuterade som den amerikanske politiske teoretikern Leo Strauss (1899-1973). Uppfattningarna om hans gärning går ofta så vitt isär att det ibland blir svårt att tro att de handlar om samme man. Utgår man från hans ämnesval och egna texter framstår han som en originell, om än något otidsenlig och minst sagt excentrisk filosofihistoriker med Platon, Machiavelli, Hobbes och Maimonides som specialområden. Ändå är det inte svårt att hitta kommentatorer som framställer honom som mannen bakom de senaste decenniernas tydliga högervridning i amerikansk politik.
Vem var han då, denne tydligen så motsägelsefulle tänkare? Leo Strauss föddes 1899 i en judisk familj i Tyskland. Han genomgick en traditionell utbildning i humaniora och kom med tiden att studera filosofi för Martin Heidegger vid universitetet i Marburg. Det var också där han inledde sin akademiska karriär genom att publicera ett par föga uppmärksammade texter om bland annat den medeltida judiske tänkaren
Maimonides.
När nazisterna väl kom till makten lyckades Strauss lämna Tyskland i relativt god tid. Följaktligen kunde han redan några år senare fortsätta sin avbrutna karriär först i Storbritannien och senare i USA. Med tiden kom han att etablera sig som professor i den politiska filosofins historia vid University of Chicago där han verkade fram till sin död 1973. Ytligt sett låter detta som en visserligen lyckad, men föga unik akademisk karriär. Mest känd är Strauss emellertid inte som verklighetsfrånvänd filosofihistoriker, utan för sin tes att de filosofiska klassikerna, tolkade bokstavligen och på rätt sätt, i högre grad än någonting som skulle kunna ha producerats under 1900-talet, innehåller lösningen på vår tids politiska och filosofiska problem.
Hans kanske mest sammanfattande och lättillgängliga presentation av dessa teser torde vara den samling föreläsningar som getts ut under titeln ”Natural Right and History” där han tar avstamp i den amerikanska konstitutionens kända formulering ”We hold
these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights”. Till skillnad från så många andra uttolkare av detta slags rättighetsetik väljer han emellertid att inte främst tolka den i ljuset av upplysningstidens tänkande. I stället fäster han uppmärksamheten på rättighetstänkandets betydligt längre historia inom filosofin, över Thomas av Aquino och Maimonides, tillbaka till dess ursprungliga formulering hos Aristoteles. Här lägger han tydligt tonvikten på kontinuiteten mellan modernt rättighetstänkande, medeltida kristen och judisk naturrättsfilosofi och Aristoteles antika förlaga.
Tyngdpunkten förskjuts därmed från de jämlikhetskrav som bildat grunden för bland annat franska revolutionens rättighetssyn för att i stället understryka vikten av att rättigheter är naturliga och av Gud givna. I medeltida naturrättsfilosofi hade denna naturlighet betraktats som förklaringen till att den naturliga rätten kunde deduceras med hjälp av
förnuftet, utan ledning av den bibliska uppenbarelsen, och att den därmed var tillgänglig för alla folk, oavsett religion. Samtidigt som den var allmänmänsklig var naturrätten emellertid också av Gud given och därmed moraliskt bindande oavsett de etiska ställningstagandenas kontext.
I motsats till föreställningen om absoluta rättigheter deducerbara ur en oföränderlig mänsklig natur ställer Strauss upp senare tiders synsätt, som enligt honom i stället tar sin utgångspunkt i att såväl mänskliga rättigheter som andra moraliska och etiska grundregler betraktas som instrumentella eller begränsade till sin historiska kontext. Detta synsätt skulle för första gången ha presenterats på ett filosofiskt konsekvent sätt av Machiavelli, och senare kommit att utgöra grunden för såväl Hobbes och Rousseaus filosofier som för modern kontextorienterad humaniora och mekanistisk samhällsvetenskap i Marx och Webers anda (en tanke som också utvecklas i bland annat ”Thoughts on Machiavelli” och ”The Political Philosophy of
Hobbes”). Inte nog med det, Strauss anser sig till och med kunna spåra detta fördärvbringande relativistiska inflytande i Edmund Burkes konservativa filosofi med dess respekt för allting bestående, oavsett etiskt värde.
I likhet med andra, i övrigt helt olikartade, tyska efterkrigsintellektuella som Horkheimer och Adorno, blir nazismen för Strauss det moderna tänkandets yttersta konsekvens. I Strauss världsbild innebar renässansen - sedd som det modernistiska tänkandets historiska introduktion - ironiskt nog snarast ett slags avståndstagande från en antik tradition som förblivit förhärskande under medeltiden. Samtidigt kan också de amerikanska grundlagsfäderna pekas ut som några av de sista representanterna för en universalistisk moral som i sin tur kan sättas i motsats till en fördärvbringande moralupplösning som kastat in Europa i två världskrig. Resultatet av detta är en bild av dagens USA som ett land inbegripet i en avgörande kulturkamp mellan å ena sidan de amerikanska värderingar, som samtidigt
också är det medeltida Europas och den klassiska antikens värderingar, och å andra sidan ett fördärvbringande modernt europeiskt inflytande förmedlat via bland annat weberiansk sociologi, västeuropeisk socialliberalism, postmodernism och från Heidegger härstammande existentialism. Detta är också den bild som förts ut i den amerikanska debatten av anhängare som exempelvis Allan Bloom, författaren till den bästsäljande debattboken ”The Closing of the American Mind” som i Strauss anda pekar ut de potentiellt förödande konsekvenserna av de klassiska utbildningsformernas nedgång i USA.
Än mer oroväckande för den traditionellt sinnade liberala läsaren tycks emellertid Strauss inställning till den platonska tanken om den ädla lögnen, något som Strauss kritiker mycket riktigt också har tagit fasta på. Denna tanke som utvecklades av Platon, bland annat i ”Staten”, bygger vidare på hans idéer om filosofernas välde i detta ideala politiska system. Eftersom filosofernas position bygger på att de bättre än andra
förstår samhällets bästa kommer det med nödvändighet uppstå situationer där de tvingas fatta beslut på grunder som medborgarna helt enkelt inte kan förstå, ett dilemma som löses genom produktionen av nyttiga konstruerade myter eller ”ädla lögner”. För Strauss gäller denna regel emellertid inte enbart för de härskande filosoferna i Platons idealstat utan också för filosofer i allmänhet, eftersom filosofer genomgående ägnar sig åt tankar som kan bli ytterst farliga för samhällets stabilitet om de når ut till massorna och missuppfattas av folk som helt enkelt inte kan förstå dem.
Det var emellertid inte ”Staten” som Strauss betraktade som Platons främsta politiska verk, utan i stället hans senare och mera pragmatiska verk ”Lagarna”, ett verk som skiljer sig från ”Staten” bland annat i det avseendet att den accepterar de redan privilegierade som härskare även i det goda samhället. Filosofernas funktion blir därmed mera oklar. En rimlig tanke är dock att den borde röra de härskandes utbildning. Strauss
understryker mycket riktigt också att Sokrates huvudsysselsättning i de platoniska dialogerna tycks vara just att samtala med medlemmar ur de härskande klasserna, samt med deras retoriska rådgivare bland sofisterna. Stor vikt läggs också på att de lagar som gett verket dess namn i bästa fall bör förbli helt oföränderliga, något som även tycks gälla de myter som förväntas upprätthålla medborgarnas respekt för den bestående ordningen. Det främsta exemplet på en sådan myt som enligt Strauss av allt att döma borde upprätthållas i moderna samhällen torde vara den traditionella religionen med tillhörande moral. Den ädla lögnens princip har också lett fram till Strauss ofta särpräglade metoder för närläsning av klassiska filosofiska texter i syfte att uttolka de budskap tänkare som Platon och Machiavelli kan ha dolt däri. Denna tankegång har också lett många av hans egna läsare, inte minst somliga av hans kritiker, till tanken att även han själv gjort samma sak och att kryptiska budskap följaktligen döljer sig
i hans böcker.
Ett bra exempel på vad som rimligen måste beskrivas som antistraussianism är den kanadensiska statsvetaren Shadia Drury, som i boken ”Leo Strauss and the American Right” (1998) pekar ut Strauss som en ”nykonservatismens gudfader” i full färd med att utnyttja Chicagouniversitetets kurser för att utbilda en ny politisk elit. Förvånansvärt nog tycks Drury också betrakta denna strategi som ytterst framgångsrik eftersom inte bara nykonservativa intellektuella som Allan Bloom och Irving Kristol pekas ut som ”anhängare” utan även politiker och domare som Newt Gingrich och Clarence Thomas. En stor del av Drurys kritik kan också ledas tillbaka till att hon i princip tycks sätta likhetstecken mellan Strauss version av den platonska ädla lögnen och Machiavellis påståenden om att en stor furste bör tyckas vara ärlig, men aldrig kan vara det, utan i stället hela tiden enbart säga det som bäst gynnar honom. Det faktum att Strauss i ”Thoughts on Machiavelli” uttryckligen tar avstånd från denna tes, pekar ut Machiavelli som ”a teacher of evil” och upphöjer gör honom till symbolen för alla de inslag i moderniteten han tar avstånd ifrån, avfärdas av Drury som enbart det främsta exemplet på Strauss tendens att dölja det han verkligen menar i medvetet missledande text. Ironiskt nog har Drury med andra ord i det närmaste kommit att anamma Strauss egen, allt annat än okontroversiella, tolkningsteori där författarens egentliga mening med texten enbart kan uttolkas av den som redan känner till, eller åtminstone anar, vad som döljer sig bakom de vilseledande rökridåer denne kan förväntas ha fyllt sin text med.
Att försöka tolka en författare genom att ignorera viktiga delar av texten som medveten missledning från författarens sida är emellertid ett vanskligt företag, något som ofta påpekats av Strauss motståndare, inklusive Shadia Drury själv. Ändå väljer hon att bortse från till synes centrala detaljer i Strauss texter. ”Thoughts on Machiavelli” tycks verkligen skriven som ett avståndstagande från Machiavellis lära. Det är visserligen tydligt att Strauss samtidigt också beundrar sin motståndare, men detta innebär inte med nödvändighet att han håller med honom, utan förklarar endast varför han valt ut just Machiavelli som den förste som stringent uttalade de principer han själv tar avstånd ifrån. Det är heller inte självklart att Platons myter hos Strauss kan likställas med de lögner Machiavelli rekommenderade fursten att använda av egenintresse. De kan nämligen lika gärna betraktas som förenklingar designade av de filosoferna i syfte att få allmänheten att förstå någonting som ytterst ligger bortom deras förmåga. Att Strauss snarare höll sig till denna senare, mindre misstänksamma, tolkning görs också troligt av hans uttalade beundran för Maimonides, en filosof för vilken politiska frågeställningar var föga centrala, men som mycket tydligt underströk betydelsen av ett i traditionell mening moraliskt förhållningssätt.
Strauss var utan tvekan en svårläst, i vissa fall öppet kryptisk, tänkare. Det är också fullt möjligt att han faktiskt dolt en kryptisk lära för de invigda i sina publicerade verk. Å andra sidan är det också möjligt att såväl lärjungar som belackare missuppfattat honom på vitala punkter. Tar vi Strauss avvisande av modernismens relativism till förmån för ett mer hierarkiskt samhälle och en mer objektivistisk moral på allvar, gör detta honom emellertid inte mer demokratisk eller liberal. Tvärtom förefaller han bara än mer konservativt elitistisk än han gör i Drurys framställning. Den fråga Strauss försöker besvara är kanske framför allt den om vilket förhållningssätt de intellektuella bör inta gentemot det övriga samhället. Det faktum att ett så pass radikalt – för att inte säga extremt – förslag som hans kunnat vinna någon form av genomslag i dagens USA är ett faktum som vare sig kan eller bör ignoreras.
Tobias Harding är doktorand vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet, pol mag i statsvetenskap och fil kand i religionshistoria.
