Människor, som tas strängt i anspråk av sitt egentliga kall, finna i regel vila och rekreation i biintressen, hobbies som sätta i rörelse en intellektuell verksamhet. Samlarintresset hör i högsta grad hit, man finner det exempelvis mycket starkt utbildat bos läkare med påfrestande praktik. Att statsöverhuvudena och de ledande politikerna i våra dagar icke leva ett intellektuellt bekymmersfritt liv torde vara onödigt att påpeka. De ha också de mest olikartade hobbies. Kung Boris av Bulgarien körde lokomotiv, Churchill är murare, Roosevelt var en mycket stor samlare av "naval prints" och skeppsmodeller. Men sedan gammalt är först och främst konstsamlandet en furstlig hobby, alltsedan den tid då det inte skildes så noga på statens och monarkens tillhörigheter.

Bland de svenska monarkerna har det funnits stora samlare, främst drottning Kristina – samtidigt det vackraste eller sorgligaste exemplet i vår historia på den nyssnämnda bristen på distinktion i fråga om äganderätten. Drottningarna Hedvig Eleonora och Lovisa Ulrika voro samlare av stora mått, och deras ägarstämplar återfinnas ofta på kvalitetsföremål. Prinsessan Sofia Albertina tillhör de furstliga personer, som intresserade sig för och ägde konstföremål i mycket stor utsträckning – och så kommer dynastien Bernadotte, som i generationer haft förståelse för gammaIsköna ting och de ekonomiska resurserna att förvärva dem. Drottning Desideria, Oskar I och främst Karl XV ägde stora privata samlingar, och i förteckningarna över svensk konst under 1800-talet möter man titt och tätt medlemmar av konungahuset som ägare till huvudsakligen svensk konst, varvid självfallet ett slags "royauté oblige" varit drivfjädern förde kungliga personernas samlande. Huset Bernadotte tillfördes genom drottning Josefina den mycket värdefulla tavelsamling, som fanns på det av Napoleon åt styvsonen Beauharnais bildade hertigdömet Gallieras residensslott och som 1827 hemfördes till Sverige. En stor del av Karl XV:s samling testamenterades till Nationalmuseum, medan annat skingrades på den bekanta Ulriksdalsauktionen år 1872. Genom en stiftelse av Oscar II kom en myckenhet av konungafamiljens konstskatter att för kommande tider bli dess oförytterliga egendom.

Till denna stiftelse lades vid drottning Victorias frånfälle en ny, Konung Gustafs och Drottning Victorias stiftelse. På detta sätt äger Sveriges konungahus en samling konstföremål på mer än 7000 nummer, hopbragta genom arv och icke minst genom ett privat konstintresse, som gått från fäder till söner så som det gamla kulturarvet enligt ett gammalt vackert Geijerskt motto skall gå.

Konung Gustaf V samlade icke konst endast eller ens i första rummet som en representationsskyldighet. Han hade konstkärleken och begäret att äga konst i blodet, och bilden av den gamle avhållne och vördade monarken vore icke fullständig utan några linjer, som teckna honom i det privata skrivrummet – ett sannskyldigt gammaldagssvenskt samlarhem – eller ute på antikvitetsjakt, som ibland tack vare påpassligt intresse och kunnighet kunde bli lika givande som de riksbekanta jakterna på tiotaggare och annat vilt. Han hade sina starkt personliga tycken, ehuru han inte önskade demonstrera dem offentligt, och modernt funktionellt sätt att bo var icke i hans smak. Det ofta i bild återgivna skrivrummet var en rik åttiotalsidyll, sådan som man kunde se i de Wedelska, Hochschildska eller varför icke Hammerska och Dahlgrenska hemmen. Väggarna täckta av dyrbara eller mindre dyrbara stoffer – bland vilka hans egna arbeten i broderi utgjorde ett hantverkligt sett mycket förnämligt inslag. Personliga suvenirer blandas med dyrgripar av internationellt värde. Och framför allt gammalt silver! Särskilt under tidigare dagar hade detta silver en färgton, som nu icke är riktigt populär bland kännare, inrökt av cigarretter så att de blanka silverytorna hade en mörk skiftning av blånat stål. När han med de smala händerna varsamt lyfte en pjäs, som han tyckte om, vände den mot ljuset och litet kisande och från sidan studerade dess detaljer hade man känslan av att hans konstkärlek icke var av det ytliga slaget utan ganska ödmjuk och kunskapstörstande.

Kung Gustafs samlarintresse framträdde redan mycket tidigt. Det estetiska intresset hos släkten Bernadotte har tagit sig uttryck i måleri, i musik, i diktning, i vetenskap – och i samlande. På åttiotalet hörde presenter av det som då älskades, bibelots, svenska fajanser, vackra graverade i glas, silver, vävnader, till de småsaker som gjorde livet angenämare. De av kung Gustaf som kronprins bebodda rummen på Tullgarn med sina ymniga draperier av svenska allmogevävnader och sina rader tyskt stengods på vägghyllorna bära kulturhistoriskt vittne om tidssmaken. Det var några saker, som särskilt intresserade den kunglige samlaren. Under Gustav III:s tid skänktes till Gripsholm av Svenska ostasiatiska kompaniet en jättestor servis, förnämt och enkelt dekorerad med lilla riksvapnet, strödda kronor och "GripsHolm" i blått och guld. Denna riksklenod till servis såldes på en auktion år 1819 och har under senare decennier varit ett omtyckt samlarföremål, då delar av den kunde letas upp litet varstans. Det är icke få saker av den som under tidernas lopp hamnat i kung Gustafs samling. En annan servis av samma tillverkning, som karakteristiskt nog intresserade honom mycket, var den s. k. "Kongens klub" dekorerad i färger med svensk-norsk-danskt alliansvapen – ett värdigt samlarobjekt för en monark som i allvarliga tider känt så varmt för den nordiska tanken.

Att kung Gustafs samlarverksamhet varit så fast traditionsbunden förefaller oss nu så naturligt och stilriktigt. Han ville inte hyckla intresse för det i konsten, som instinktivt bjöd honom emot, och ofta hörde man honom inför dagsberömda moderniteter indignerat utbrista: "Det är avskyvärt". En stilla opposition blev då aldrig illa upptagen, men den rubbade inte heller i minsta mån hans cirklar. Som tidigare nämnts var det gammalt silver, som alltmer fångade hans intresse och i fråga om vilket han utbildade sig till ett stycke kännare. Vid några tillfällen, har han låtit allmänheten få se urval ur sin kära skattkammare på offentlig visning, vid utställningen av Västsvenskt silver i Göteborg 1923, i Nationalmuseum 1927 och på Rokokosilverutställningen hos Bukowskis 1940.

Vad var det han mest älskade i denna samling? Utan tvivel främst det svenska. Och det svenskaste av allt är kanske den stora skål av Stockholmssilver från 1703, i vilken infattats en av de silverskor, som kröningshästen tappade enligt gammal sed vid Karl XII:s kröning. Den av Peter Henning, en av vårt silversmides främste, stämplade, enkla skon omges av det ofta citerade hexameterparet:

.

Pegasus gäller ej här, Bucephalus kan ej förliknas

vid Cavaler, som bar kung Carl med scepter och spira.

.

Ett motto för en vemodigt kuriös storhetsdröm från Narvaåren!

Men kungen hade också samlares lilla svaghet för det som man själv spårat upp, och han visade ofta med förtjusning det eleganta nattvardstyg, utfört för Lovisa Ulrika av en annan av det svenska silversmidets stormän, Gustaf Stafhell, 1745, som han en gång kom över i en antikvitetshandel i Rom.

Kring dessa unica grupperar sig en mycket imponerande rad av svenska barockkannor och av de barockfat, som under storhetstiden drevos och ciselerades med den ymnigaste flora av blommor och blad efter mönster av de tyska mästare, som då helt och hållet dominerade vår smak. Den bästa bland kannorna är väl den som stämplats 1749 av Peter Henning d. y., den nyssnämndes son, en stilhistoriskt utomordentlig sak, som samtidigt i ornamentiken förebådar vår rokokoblomstring och i linjerna har den åtstramning, vari vi så gärna se något karakteristiskt svenskt.

Sådana saker voro kung Gustafs käraste ögonfägnad och tidsfördriv under vilostunderna, ting som passade honom med sin gammaldags förfining och höga halt, sin svenskhet och hållfasthet.