Den 17 november 1999 firades tioårsminnet av sammetsrevolutionen med en stor tillställning på borgen i Prag under Havels värdskap och i närvaro av Bush, Gorbatjov, Kohl, Thatcher, Walesa och fru Mitterand. Bland de talrika gästerna fanns också många av de 241 personer som i likhet med Havel satte sin namnteckning under Charta 77. Annars träffas de, för att citera en av dem, sociologen Jirina Siklova, nu mest på begravningar. Och om man skall ordna en fest för det gamla gänget är det enligt henne bäst att först noga läsa tidningarna för att se vem av de tidigare vännerna som är involverad med vem i vilken konflikt.

Skälen till att det blivit så är flera. Charta 77 var, för att citera den mähriske författaren och dissidenten Ludvik Vaculik, ett karaktärernas och inte ett de politiska övertygelsernas uppror. Hela dissidentrörelsen var från början ett slags konvenansäktenskap mellan personer med olika bakgrund och vitt skilda politiska åsikter, ambitioner och framtidsvisioner som egentligen bara enades i sin beslutsamhet att bekämpa en förtryckarregim. De åsiktsskillnader som fanns undertrycktes eftersom solidaritet var en förutsättning för överlevnad. De var få till antalet. Hösten 1989 förberedde kommunistregimen en aktion under täcknamnet "Norbert" med syftet att internera dem som kunde utgöra ett hot i ett krisläge. På listan fanns 9 000 namn eller 0,06 procent av befolkningen, varav 90 procent kom från den tjeckiska delen.

Tre olika huvudgrupper kunde urskiljas i denna lilla skara: kristna, reformkommunister och sekulära icke-kommunistiska demokrater. De tre första talesmännen för Charta 77 kan sägas ha återspeglat dessa strömningar, nämligen filosofen Jan Patocka, förre utrikesministern Jiri Hajek och författaren Vaclav Havel.

Skälen till att man satte sitt namn under chartan varierade också. Havel och många med honom skrev under eftersom de var övertygade antikommunister och ville få den förhatliga regimen ersatt med en annan men utan tanke på att själva överta makten. Reformkommunisterna blev dissidenter i brist på alternativ. Över en halv miljon uteslöts ur kommunistpartiet efter invasionen 1968. Många förlorade sina arbeten och deras barn kunde inte bedriva de studier de önskade eller var lämpade för. Dessa dissidenter skapades således av kommunistpartiets retalieringspolitik mot sina tidigare medlemmar. Dessutom fanns det även de som var dissidenter av ett psykologiskt behov och som skulle ha opponerat sig mot vilken regim de än levde under.

Dissidenterna har träffande karakteriserats som ett dygdens ghetto. När dygden väl segrat och den kommunistiska förtryckarregimen kollapsat sekulariserades så att säga detta ghetto snabbt och splittrades. Den enighet som setts som självklar gick förlorad liksom det moraliska övertag man tidigare haft gentemot den kommunistiska fienden. Skiljelinjerna mellan de tre huvudströmningarna kom i öppen dager och en annan klyfta kom att gå mellan dem som ännu var i livet i den äldre generation som varit förföljd sedan 1948 och dem som uteslutits ur kommunistpartiet efter augusti 1968. Som dissidenter hade de haft goda relationer men när trycket från kommunistpartiet väl försvann började offren från 1948 anklaga 1968 års män och kvinnor för deras kommunistiska bakgrund.

Jirina Siklova jämför november 1989 med vad som händer när man efter stora ansträngningar lyckas öppna en dörr som kärvat. När den plötsligt slås upp förlorar man balansen för ett tag. Detta gällde dissidenterna som inte gavs tid att lägga upp en ny strategi när segern lika plötsligt som oväntat var vunnen. Män och kvinnor som arbetat som eldare, sopåkare, fåraherdar och fönsterputsare skulle plötsligt ta hand om höga politiska poster och leda ministerier. Förmågan att riva ned visade sig nu inte automatiskt kombineras med förmågan att bygga upp. De som nyligen visat prov på de maktlösas makt fann sig nu plötsligt utsatta för de mäktigas maktlöshet. Snart visade det sig att dissidentskapet i sig inte var tillräckligt för att fylla en funktion i den nya tid som randades. Många av dem som spelat framträdande roller för att få omvälvningen till stånd hade just genom sin kamp för denna antingen försummat eller utestängts från den utbildning som var nödvändig för att inte säga oumbärlig för att ge dem de kvalifikationer som erfordrades när systemkollapsen väl kom.

Andra dissidenter som spelat en viktig politisk roll, som prästen Vaclav Maly och journalisten Jan Urban, valde att lämna politiken för att återgå till sina yrken som var viktigare för dem. Maly är i dag biskop i Prag. Andra misslyckades som politiker eftersom de organisationer och partier de bildade inte fick några anhängare. När idéerna skulle testas på en fri marknad tvingades många snabbt inse att det inte fanns några köpare.

Dissidenternas största problem visade sig vara tron på att politik kunde bedrivas genom opolitiska organisationer och strukturer och att politiska partier därför inte längre behövdes. De hade, med Havel i spetsen, anammat ungraren György Konrads teser om en icke-politisk politik. Enligt dessa skulle politiken efter kommunismens fall bedrivas av civila grupper och icke-politiska organisationer med ett "liv i sanning" och samhällets bästa för ögonen i stället för snäva partiintressen. Attityden var förklarlig efter 40 år av kommunism men konceptet fungerade inte när det skulle testas i en politisk verklighet. Breda organisationer som medborgarforum kunde fungera när syftet var att rätt och slätt bekämpa den kommunistiska regimen. Att omforma ett samhälle i kris fordrade emellertid klara hierarkiska strukturer styrda av en sammanhållen ideologi.

Att gå över denna Rubicon och acceptera att det politiska livet sker inom ramen för partier och byråkratiska strukturer visade sig alltför svårsmält för många efter år av improvisation, liksom insikten att politik inte baseras på vänskap och solidaritet utan på makt. Många chartister hade en mycket ambivalent syn på denna och eftersom de inte eftersträvade den vann de den heller inte.

Paradoxalt nog blev därför dissidenterna på många sätt sammetsrevolutionens förlorare. De stora vinnarna blev i stället personer som stått vid sidan om barrikaderna och inte öppet tagit parti utan i stället bidat sin tid och som nu visste att hävda sina intressen även på bekostnad av andra om så behövdes, en förmåga som dissidenterna med få undantag saknade.

Denna grupp, som kom att kallas "den grå zonen", bestod av folk som var kvalificerade inom sina yrkesområden och som därför på ett tidigt stadium insåg det kommunistiska systemets omöjlighet. De hade inte valt att gå partivägen för att främja sin egen och sin familjs framtid utan de visste att de kunde överleva genom sin egen kompetens. De strävade efter att förbättra sina egna yrkesmässiga kvalifikationer och var därför inte villiga att offra tid och ansträngningar på ett meningslöst partiarbete även om många var partimedlemmar in i det sista. Formellt var de en del av den kommunistiska apparaten och de uppfyllde den totalitära regimens krav men politiskt stod de passivt bakom oppositionen och såg denna som sin referensram.

När kommunismen kollapsade fanns den expertis som behövdes på så många områden inom denna grå zon och för dissidenter med politiska ambitioner utgjorde männen och kvinnorna i denna den starkaste konkurrensen om posterna i det nya Tjeckoslovakien. De var inte alls eller bara lite politiskt komprometterade och de hade under den kommunistiska eran kunnat odla sina specialiteter och samla erfarenheter av det dagliga arbetet inom sina respektive områden, medan dissidenterna ofta varit helt avskurna från sin egentliga verksamhet. De senare hade visserligen ett moraliskt övertag men de hade under 20 år levt utanför de strukturer de nu skulle överta och hade inte kunnat hålla sitt eget yrkeskunnande up-to-date. De yngre av dem hade stått utanför samhället hela sitt vuxna liv. Med undantag för rent politiska funktioner, statsvetenskap och journalism var de flesta dissidenter därför mindre kvalificerade än konkurrenterna från den grå zonen och deras söner och döttrar.

Efter sammetsrevolutionen var synen på den grå zonen delad inom medborgarforum. En fraktion drev linjen att man bara skulle lita till sina egna medlemmar, en annan att man måste anlita tillgänglig expertis även om denna först aktiverat sig i kampen mot kommunismen omedelbart före dess kollaps eller hållit sig passiv in i det sista.

Havel och hans närmaste var för den senare linjen. Lars-Åke Nilsson, som då var svensk ambassadör i Prag, kunde berätta om hur han var närvarande på ett möte där man diskuterade bristen på ekonomiskt kompetenta personer. Någon i Havels närhet föreslog att man skulle kontakta en ekonom som hette Vaclav Klaus. Denne hade före sammetsrevolutionen varit verksam i den tjeckiska vetenskapsakademins prognosinstitut som upprättats som en av få tjeckiska reaktionerna på perestrojkan med syftet att utveckla marknadsmekanismer som inte rubbade det totalitära politiska systemet. På samma institut var för övrigt Klaus medtävlare om presidentposten Milos Zeman verksam. Klaus, som så sent som våren 1989 inte velat sätta sitt namn under en petition för den då fängslade Havel, var helt på det klara med att alla tankar på en icke-politisk politik var illusioner och han var också den förste att dra konsekvenserna av detta. Redan i början av 1991 grundade han sitt eget parti, ODS, och han blev den store segraren i 1992 års val med nära 30 procent av rösterna medan medborgarforum inte ens nådde upp till de fem procent som erfordrades för att över huvud taget komma in i parlamentet.

Med filosofen Havel som president och den nyliberale marknadsekonomen Klaus som regeringschef tycktes tjeckerna i förstone ha dragit den stora vinstlotten. De båda föreföll vara ett oslagbart team som väl kompletterade varandra. Havel övertog Masaryks roll som nationens andlige ledare och moraliska kompass, en demokrat och humanist som stod över partigränserna och som på det moraliska planet kunde återföra Tjeckien till ett civilt samhälle efter drygt 40 år av kommunistisk diktatur medan Klaus länge lyckades övertyga västvärlden om att man ingenstans följde den rena kapitalistiska läran mera bokstavstroget än i Prag.

Oavsett politisk bakgrund hade därför alla betraktare en idol och förebild i det nya Tjeckien. Besökarna bländades dessutom av den gyllene staden och ytterst få kom i kontakt med den betydligt krassare verkligheten på den böhmiska och mähriska landsbygden. Den ekonomiska transformation som blev den politiska huvudmålsättningen för den grå zonens män skedde på bekostnad av många av de värden som medborgarforum betonade. Detta faktum kom alltmer att prägla det politiska livet i Tjeckien, vars omskrivna ekonomiska mirakel i stora stycken visade sig vara en potemkinkuliss som dolde en verklighet av växande korruption, bankkriser och diverse tvivelaktiga affärer. Missnöjet med sakernas nuvarande tillstånd ledde emellertid inte till rop på en renässans för medborgarforum. I stället kunde det oreformerade kommunistpartiet profiterat på det faktum att tjeckerna för att citera Havel "är på dåligt humör". Detta efter sammetsrevolutionen dödförklarade parti fick närmare 19 procent i förra årets parlamentsval.

De flesta dissidenter som hade politiska ambitioner har nu givit upp dessa ibland, som i fallet Jiri Dienstbier, efter upprepade försök att få ett nytt politiskt fotfäste. Bara en handfull av dem som tillsammans med Havel bar upp sammetsrevolutionen har i dag centrala politiska poster men de verkar inom ramen för politiska partier som den kristdemokratiske talmannen i senaten Petr Pithart. Dennes nederlag i presidentvalets första omgång kan ses som den grå zonens slutgiltiga seger.

En tidigare dissident Vladimir Zelezny grundade efter kommunismens fall landets mest populära privata tv-sändare och han exploaterar nu det moraliska vakuum som kommunismen lämnde efter sig med ett programutbud fyllt av inhemska och utländska tv-såpor och amerikanska serier av sämsta sort. Med hjälp av sitt medieimperium blev han i höstas senator som oberoende kandidat. Han har alltid avfärdat medborgarforums idéer som struntprat. Det fanns enligt honom en myt bland dissidenterna under den kommunistiska tiden om att alla tjecker i hemlighet läste Proust. Hans marknadsundersökningar kom emellertid till helt andra slutsatser. Genomsnittstjecken är "en öldrickande katolik ur arbetarklassen. Ganska lik en belgare men inte så kultiverad."