Dödsångest och gubbsjuka är väl inte de karaktärsdrag vi främst brukar förknippa med den åldrade Goethe, denna minnesstod av lärdom, geni och stegrat liv. Liksom inför åsynen av den plastiskt modellerade marmorbysten förväntar vi oss av de litterära ikonerna att de oberört står emot tidens tand, opåverkade av de element i livet som riskerar att trivialisera och individualisera de ädla yttringar som kommit att bli deras sakrosankta testamente till eftervärlden. Men liksom alla monumentala kulturpersonligheter var även Goethe – vad man än må tycka om saken – en människa av kött och blod, av förtjänster och brister, och som säkert hade instämt i övertygelsen att ”livet inte vill betygsättas, utan levas!” Sentensen är visserligen inte Goethes egen, utan Martin Walsers, som i den nyutkomna Goethe-romanen Ein liebender Mann (Rowohlt, 284 s) lånar ut sin röst till den gamle nationaldiktaren, som lika obevekligt som kärleksfullt här nedmonteras från stadigt monument till vacklande människa.
Som de senaste årens romantitlar skvallrar om (”Der Lebenslauf der Liebe”, ”Der Augenblick der Liebe”, ”Angstblüte”) har Walser liksom i trots mot livets obönhörliga gång utforskat just kärlekens och åldersnojornas mekanismer, och detta kontinuerligt i uttalad opposition mot den nivellerande uppfattningen att livet på gamla dar skulle innebära en mjuk rörelse i riktning mot tålamod, anspråkslöshet och olympisk visdom. Här är Walser – åtminstone i dessa aspekter något av en Tysklands egen Norman Mailer – själv ett utmärkt exempel på den grånade människan som är beredd att intill döden strida för de vitala – och virila – inslagen i livet, och som i nämnda titlar inte kunnat annat än att betrakta en tillvaro utan fysisk kärlek som meningslös och död.
I detta själsideologiska slag har den 81-årige Walser nu alltså funnit en representativ bundsförvant i den 74-årige änklingen Goethe, som 1823, under några sedvanliga sommarveckor i kurorterna Marienbad och Karlsbad, blir hejdlöst förälskad i vad som skall komma att bli hans sista kärlek, den blott 19-åriga Ulrike von Levetzow. Romanens spänningsfält i den närmast plågsamma närstudien av Goethes fastklamrande vid passionen – och därmed alltså själva existensen – sträcker sig från det psykologiska rättfärdigandet (”Min kärlek vet inte att jag är över sjuttio”) till den slutliga brutala insikten om att kurtisen för den 55 år yngre Ulrike förstås snarare handlar om smicker och fåfänga än om verklig kärlek till den ärevördige diktaren. Walsers roman utgörs så av två tydligt åtskiljda delar: en uppbyggnadsfas under förälskelsens yra i Marienbad, följt av de brev som den skändligt avvisade gamle friaren åter hemkommen i Weimar skriver till den unga kvinnan, först i förnedrande desperation, och slutligen i ett slags tillkämpad resignation.
Som den mästerliga berättare han är, återger Walser brunnsorternas mondäna salongsmiljöer och ytliga och skvalleraktiga konversationer med fin blick för väsentliga detaljer associerade med Goethes ambivalenta förhållande till omgivningen. Den sårade fåfängan i anslutning till de närvarande vetenskapsmännens hånfulla anmärkningar på hans uppmärksammade Färglära, eller de allmänna omdömena om honom som hopplöst förstockad samtidigt som folk flockas runt honom och i smyg tävlar om universalgeniets gunst, förtar inte njutningen av att vara föremål för hennes blickar och oblyga uppmärksamhet. Inte ens den omständigheten att han inte vågar knäfalla inför henne av rädsla för att på grund av ryggsmärtor inte kunna ta sig upp igen tillåts fördunkla hans lycka. Undan för undan – under promenader, utflykter och middagsbjudningar – får han tillfälle att lära känna denna förtjusande unga kvinna. Hon får honom att känna sig ung igen, får honom att glömma det faktum att han är änkling, att han plågas av ett milt uttryckt ansträngt förhållande till sin son och att svärdottern Ottilie hemma i Weimar vakar över honom som en svartsjuk hök. Den spirituella och intelligenta Ulrike von Levetzow är den typen av sällsynta uppenbarelser vars meningar ”liksom uppstår av sig själva” och vars natur ”vägrade att producera något som inte kom från henne själv”. Goethe är helt enkelt upp över öronen förälskad. Han bara måste gifta sig med henne, ta med henne till Weimar och skriva en roman som ”legitimerar Ulrike och honom”! Titeln är given: ”Ein liebender Mann” (En älskande man).
Men det blir ingen ”liebender Mann”, utan efter en rad skymfliga nederlag – ett misslyckat frieri, ett klumpigt fall under kostymbalen, upptäckten av en ung och stilig rival, och slutligen en förnedrande jakt efter Ulrike och hennes mor från Marienbad till Karlsbad – efter denna grymma serie av nederlag istället det som kommer att bli hans slutliga testamente till kärleken, den djupt gripande dikten ”Marienbader Elegie” ur diktsviten ”Trilogie der Leidenschaft”. Romanen om den älskande mannen överlät han istället till Walser, som med en fenomenal språklig kontroll och djupgående psykologiska insikter i åldrandets smärtor lyckats med de goetheska – och sedan några boktitlar tillbaka också de walserska – föresatserna: att i språket hitta tonen ”utan den där billiga spänningen som jagar fram mot en upplösning”, att äntligen nå fram till anslaget bortom disharmoni och harmoni, till en ton bestående av ”ingenting annat än sig själv”. På det sättet blir Walsers roman om den åldrade Goethe en mänsklig, rörande, vis, patetisk, irriterande, vacker och liksom omedelbar gestaltning av det ständigt närvarande livet, av den kärlek som inte låter sig besvaras, och som i sina värsta stunder får den åldrade hjälten att reagera som sin egen unge fiktive antihjälte Werther (”pistol, gift, rep”), som gamlingen plötsligt förstår bättre än någonsin.
Förödmjukelserna och de svartsjuka tvångstankarna har dock ett slut och en utväg. I den andra delen av Walsers roman ägnar sig Goethe – nu åter i Weimar – åt att skriva sig ur krisen, att besvärja livet med språket; dels genom nämnda elegi (”Varje smärta blir vacker genom denna dikt”), och dels genom en rad brev som inom Walsers fiktion antas ha skrivits och sänts till Ulrike senare samma år, men på hennes begäran bränts upp vid hennes dödsbädd över 70 år senare. Efter en rasande attack på ålderdomens allmänna fördärv, kommer den förlösande insikten om att det enda som kan skydda honom är skrivandet; att han medan han skriver inte är av denna världen, utan inordnad i ett alldeles eget universum. Åter igen en spegling av Walsers egna erfarenheter som människa och konstnär, dessutom ytterligare förstärkt i romanens ”slutsats”, i det att den tycks utgöra ett slags sensmoralisk final som avgjort andas mer Walser än Goethe: ”Det var en lättnad han aldrig tidigare känt. Den hette kärlekslöshet. Ja. Aldrig känt. Aldrig upplevt. Men han kunde inte bokstavera denna känsla på annat sätt. Han var fri. Ingen tvekan om saken, han var kärlekslös.”
Sommaren och hösten 1823 genomlevde alltså Goethe ett upprivande själsdrama utlöst av en tillbakavisad kärlek. Men de yttersta konsekvenserna av detta störtande ned i ålderdomens avgrund innebar som sagt att han sedermera hittade tillbaka till livet med hjälp av skrivandets skapande kraft, även om också nämnda ”Marienbader Elegie” tydligt signalerar att Goethe nu inte längre kunde vifta bort det faktum att döden obevekligt närmade sig. Men än var inte diktaren färdig med världen, bara med kvinnorna. När bara ett år återstod av hans långa liv, hade han fortfarande stora uppgifter framför sig, som sista volymen av den självbiografiska ”Dichtung und Wahrheit” och Fausts andra del.
Hans sista årtionde i livet beledsagades ständigt av tankar på förgängligheten, även om han enligt samtida uppgifter bara kunde upprätthålla sitt stoiska lugn inför tanken på sin egen död, aldrig i samband med andras (så deltog han tydligen varken vid Schillers eller sin hustru Christianes gravsättningar). Sjukdom och död betydde stillestånd, tomhet, negativ energi – tillstånd som allvarligt kränkte diktarens syn på livet som något oavbrutet verksamt. Det är dessa omständigheters diktargigant som går läsaren till mötes i den meriterade Goethe- och Schiller-biografen Sigrid Damms essäbok Goethes letzte Reise (Insel Verlag, 363 s).
Efter ett långt liv av ständiga resor och vandringar begav sig Goethe efter den katastrofala sommaren i de böhmiska kurorterna 1823 aldrig mer utanför Thüringen. Sedan vi med Walser lämnat honom i Weimar den där hösten, kärlekslös och skrivsugen, har åtta år passerat innan Damms bok tar vid 1831, och ytterligare två dödsfall ägt rum i Goethes omedelbara närhet: hertigen Karl August, Goethes vän, mecenat och kompanjon under ett halvt århundrade, och sonen August. Döden börjar för diktaren nu anta gestalten av en ”daimon med sänkt fackla, likt en sömnens broder”, som Damm uttrycker det. Med hjälp av diktarens egna anteckningar, brev, Goethes samtal med Eckermann och andra nedtecknade vittnesuppgifter pusslar Damm samman de sex augustidagar 1831 då han tillsammans med sina två små barnbarn företog sin sista resa, och hon beledsagar honom därefter ömt till den sista vilan ett halvår senare. Turen går till den lilla thüringska orten Ilmenau, där hans naturvetenskapliga intresse först vaknade till liv en gång i tiden, där han under sina politiskt verksamma år och i egenskap av Bergwercks-Commisar ansvarade för traktens gruvdrift, och i vars omgivningar han ett halvt århundrade tidigare skrivit sin mest kända dikt, ”Über allen Gipfeln”, på väggen i en timmerstuga i Kickelhahn.
Damm är sedan tidigare väl förtrogen med sin Goethe, och hon återger här den åldrade mannens tillbakablickar och minnen på ett sätt som närmast för tankarna till den poetiska nostalgin i Ingmar Bergmans film ”Smultronstället”. Ty färden till Ilmenau blir en färd tillbaka i livet, till minnena av hustrun Christiane, till den svåra relationen med den nu döde sonen, till Ulrike i Marienbad, till sitt eget litterära arv, men ger honom också möjligheter att grubbla över en samtid som obevekligt rör sig framåt och bort från den värld som Goethe tills nu uppfattat som sin. Han arbetar på avslutningen av Faust, han beklagar sig över samtidsförfattarna (det är i stort sett bara Lord Byron som helskinnad passerar det goetheska nålsögat), han funderar på de politiska och kulturella innebörderna av den stora julirevolutionen året dessförinnan, och över hur den gamla europeiska kulturen hotas av en begynnande teknisk-industriell tidsålder.
En av de mer förbittrade insikterna han gör under sin sista stund på jorden, och som väl är en ofrånkomlig effekt av Goethes ovanligt höga ålder, är en känsla av att vara ensam kvar. Han förväntar sig inte längre någon respons från sin samtid. ”Ingen känner till och förstår mina premisser”, klagar den gamle isolerade diktaren som vid det här laget är fullt medveten om sin egen begynnande otidsenlighet (trodde han, ja). Inte konstigt alltså att han slutligen fann det för gott att på en gång erkänna och betvinga sin dödsfruktan. Och vilka psykoterapeutiska behandlingar mot dödsångest kan mäta sig mot slutraderna i ovannämnda dikt, inkarvad med ett stift i det mjuka träet:
”Warte nur, balde / Ruhest du auch” (”Snart skall du somna / lugnt även du”).
