Om Aristoteles har rätt i att människan ”är den enda levande varelse som skrattar”, kan man fråga sig om det också finns gemensamma drag i skämtandet som är konstanta över tid och som återfinns i alla kulturer. Skrattar vi verkligen åt samma slags skämt idag som exempelvis på 1700-talet, under medeltiden eller, för att gå mer än tvåtusen år tillbaka i tiden, under antiken?

Den brittiska antikforskaren Mary Beard konstaterade häromåret att påfallande många, om än inte alla, av de 260 skämten i den antika grekiska humorantologin ”Filogelos” (sammanställd på 300-talet eKr) fortfarande är gångbara – Beard nämnde till och med en engelsk ståuppkomiker som under ett framträdande uteslutande drog vitsar från denna samling.

Ett annat och mera känt exempel på antik grekisk humorproduktion som fortfarande roar, är de komedier som Aristofanes skrev under den sista fjärdedelen av 400-talet och i början av 300-talet fKr, varav elva har bevarats till eftervärlden.

Komedierna har generellt sett samma formella struktur som tragedierna – det vill säga de framförs omväxlande av skådespelare som talar med varandra och en kör som sjunger och dansar. Under det att tragedin nästan uteslutande hämtar sitt stoff från mytologiska berättelser om hjältar och hjälteliknande personer samt mestadels utspelar sig i den grekiska världen utanför Aten, handlar komedin om vardagsmänniskors bestyr, glädjeämnen och problem i dåtidens Aten.

Eftersom komedierna behandlar vanliga – och ibland också verkliga – människor, utgör de sammantaget ett unikt och rikt material för att förstå hur grekerna, i synnerhet naturligtvis atenarna, levde och tänkte. Vid sidan av vissa delar av Platons dialoger är det frågan om vi i antika texter kan komma grekerna närmare in på livet än så här. Genom att i så hög grad vara samtidsförankrad, är dock en pjäs av Aristofanes för den moderne läsaren eller teaterbesökaren vanligtvis svårare att förstå än en tragedi, eftersom komedin refererar till idag mindre bekanta – för att inte säga helt okända – personer och händelser.

Samtliga Aristofanes bevarade komedier, förutom de två sista, skrevs och framfördes under det så kallade peloponnesiska kriget (den nästan 30-åriga militära konflikten mellan Aten och Sparta som 404 fKr slutade med Atens nederlag). Att längtan till fred är ett dominerande inslag i många komedier är således inte förvånande. I till exempel ”Acharnerna” – västerlandets tidigaste bevarade komedi över huvud taget (och som fortfarande väntar på en svensk översättning!) – lyckas bonden Dikaiopolis sluta en separat fred med Sparta, och i ”Freden” beger sig huvudpersonen upp till Olympen för att handgripligen befria den inspärrade gudinnan Freden. Mest känd av dessa pjäser är ”Lysistrate” som handlar om kvinnornas lyckade försök att medelst en sexstrejk få männen att sluta fred.

Bland de komedier som inte primärt kretsar kring kriget kan ”Grodorna” nämnas. I denna komedi, skriven året innan Aten led sitt definitiva nederlag, görs en lika elegant som skarpsinnig jämförelse mellan Aischylos och Euripides i många stycken olikartade tragedier. Trots den träffsäkra parodin och en ständig ström av subtila roligheter, är komedin svår att spela idag eftersom den förutsätter en djupare kunskap om de två tragödernas respektive spelstil. Av denna anledning byts de i moderna uppsättningar stundom ut mot för publiken mer välbekanta författare, till exempel Shakespeare och George Bernard Shaw för en engelsk publik.

I Aristofanes kanske mest poetiskt framstående verk, ”Fåglarna”, för att ta ett annat exempel, övertalar två atenare fåglarna att skapa ett eget rike tillsammans med dem bland molnen. Den sena komedin ”Plutos” är ett slags moralitet som handlar om vad som skulle hända om Rikedomen inte vore blind utan seende och kunde ge sina gåvor åt dem som verkligen förtjänade det.

Till den växande litteraturen om den antika grekiska komedin kan nu läggas Niklas Holzbergs bok Aristophanes: Sex und Spott und Politik (C H Beck, 240 s). Holzberg, som är professor i klassisk filologi i München, uppmärksammar i synnerhet komiska men ibland svårtydbara inslag i Aristofanes pjäser som enligt hans mening fordrar en närmare förklaring. När den sociala och politiska kontexten klargörs blir komedierna – så är Holzbergs tanke – både lättare att förstå och roligare att ta del av. Även om Holzberg i det stora hela väl sammanfattar innehållet i komedierna och ger en vederhäftig presentation som inte saknar värdefulla iakttagelser, går hans genomgång av den aristofaniska komedin inte helt fri från invändningar.

Holzberg upprepar flera gånger i sin studie att komediernas enda syfte var att få publiken att skratta. Denna ståndpunkt är problematisk, eftersom den tenderar till att jämställa komedin med en i grunden ganska okomplicerad fars och endast undantagsvis, eller inte alls, beaktar andra aspekter av komedin. Snarare än att vara en fars à la Georges Feydeau är en pjäs av Aristofanes en mångfacetterad show som, vid sidan av det rent fantasifullt komiska, bland annat innehåller politiska deklarationer, erotiskt laddade scener, lyriska passager och språkekvilibristiskt skickligt utformade avsnitt.

Holzberg uppehåller sig vid de skämt som riktades mot namngivna, levande atenare vilka ofta, kan man anta, också befann sig i publiken. Måltavlor för Aristofanes giftiga pilar var politiker, generaler, dramaförfattare, tjänstemän inom statsförvaltningen och dåtida atenska kändisar som utmärkte sig genom en särskilt utlevande livsstil eller udda karaktärsegenskaper. Holzberg citerar inledningsvis med gillande Malcolm Heath. Detta är föga oväntat eftersom denne är författare till en omdiskuterad skrift, ”Political comedy in Aristophanes”, i vilken han argumenterar för att skämtandet i den atenska komedin knappast hade något annat syfte än att just roa, hur hårt än Aristofanes hudflänger politiker för maktmissbruk och oduglighet.

Statsmannen och generalen Kleon skymfades skoningslöst i Aristofanes tidiga komedier och även efter dennes död (han dog i strid 422) avhåller sig Aristofanes inte från ganska starka skämt på hans bekostnad. Problemet med Holzbergs ståndpunkt är att den inte förklarar varför Aristofanes häcklade vissa politiker men inte andra. Även om många skämt naturligtvis är mer eller mindre harmlösa, är kritiken i andra fall stundom så ensidig och välkalkylerad att det vore märkligt om det bakom gycklet inte också fanns ett politiskt syfte.

Aristofanes tycks ha haft en egen politisk agenda, eftersom han i en av sina komedier kritiserar den atenska publiken för att ha röstat på Kleon trots allt negativt han hade sagt om denne i ”Riddarna”, där Kleon porträtteras som en simpel garvare (han hade ärvt denna affärsverksamhet) och en farlig ledare för Aten. Detta hade ingen betydelse menar Holzberg: Kleon, precis som alla andra angripna politiker, kunde ta ett skämt och de skrattade med. Kleon själv verkar emellertid ha tagit anstöt eftersom han drog Aristofanes inför rätta med anledning av något som sades i den tidiga, för oss förlorade, komedin ”Babylonierna”.

I detta sammanhang är det intressant att se hur Sokrates framställs i ”Molnen”. Bilden av filosofen Sokrates och hans följeslagare som knasiga vetenskapsmän och sofistiska ordvrängare är uppenbart ett lika komiskt som förvridet porträtt av både Sokrates och hans krets. Enligt vad Sokrates emellertid säger i sitt försvarstal 399 fKr (i den rättegång som slutade med att han dömdes till döden), såsom det återges av Platon, har han två slags åklagare: dels dem som dragit honom inför rätta, dels dem som redan sedan länge förtalat honom – och han syftar på ”Molnen” när han säger att han beskrivits som en figur som pratar strunt om saker han inte känner till. Uppenbarligen ansåg inte Sokrates, eller Platon, att komediförfattarnas attacker var så oskyldiga. Även sentida betraktare har funderat i denna riktning, och för ett par år sedan bar en artikel i Magazine Littéraire den provocerande rubriken ”Dödades Sokrates av Aristofanes?”

En annan svag punkt i Holzbergs framställning är att han kontrasterar den atenska komiska genren mot den tragiska – vilket naturligtvis delvis är riktigt, men bara delvis. Att betrakta komedin som tragedins ”lillasyster” är att förminska dess betydelse eftersom skillnaden inte är kvalitativ utan genreberoende. En sådan skarp boskillnad skulle ha förvånat den atenska teaterbesökaren. Vid Dionysosfestspelen – eller de stora dionysierna – som ägde rum i mars–april uppfördes inte mindre än fem komedier och tre satyrspel (skämtsamma stycken baserade på ett mytologiskt material) sida vid sida med nio tragedier under de tre eller fyra dagar som man spelade teater.

I många avseenden är komedin vad tragedin inte är, eftersom tragedin å ena sidan på mytisk grund gestaltar metafysiska frågeställningar och iscensätter hjälteliknande människors kamp mot ödet, under det att komedin, å andra sidan, är förankrad i den atenska vardagen. Tragedin är således inverterad komedi och vice versa. De två dramatiska framställningssätten kompletterar varandra och tillsammans fångar de hela den atenska verkligheten, från ”högt” till ”lågt”, från andliga spekulationer till kroppsliga begär.

Det fanns inget som atenaren inte kunde känna igen sig i, och det fanns inget i de pjäser som framfördes under Dionysosfestspelen som låg utanför den atenska åskådarens egen verklighet och erfarenhetsvärld. Teatern i Aten på 400-talet – tragedi, komedi och satyrspel – konstituerade således en totaliserande bild av hela det grekiska kosmos – vi skulle till och med kunna säga med Victor Hugo att ”det är samma mäktiga andning” som uppfyller tragöden Aischylos likväl som komediförfattaren Aristofanes.

Aristoteles menade i ”Om diktkonsten” (troligen skriven i slutet av 300-talet fKr) att tragedin handlar om personer som är bättre än vad vi är, om än inte perfekta, och som störtas i fördärvet genom ett felgrepp. Åskådaren befrias från de känslor av medlidande och fruktan som tragedin väcker genom katharsis (ett slags ”rening”). Komedin, däremot, är ”en efterbildning av människor som är sämre, dock inte alltigenom usla /…/ Det löjeväckande är något som går fel – det är fulhet utan smärta och utan destruktivitet”.

Aristoteles text är ofullständigt bevarad, men på basis av några senare texter som möjligtvis sammanfattar analysen av komedin kan man kanske sluta sig till att han menade att komedin inger åskådaren njutning och skrattlystnad som leder till katharsis med avseende på sådana känslor. Med andra ord: Aristoteles lär oss att både tragedin och komedin väcker starka känslor i vars våld vi permanent inte vill vara och som vi, genom det konstnärliga mediet självt, befrias från. Aristoteles analys av komedin liknar således den som gäller för tragedin. Även han verkar betrakta de två genrerna som komplementära och därför som två sidor av den totala dramatiska verksamheten.

Trots en i många stycken välgjord genomgång innebär Holzbergs framställning av den atenska komedin som en enbart lättsam underhållning i marginalen av samhället, att en förlegad syn på komedin i Aristofanes tappning traderas vidare. Detta är en förenkling som inte gör rättvisa åt djupet och bredden i Aristofanes särpräglade humorkonst och som gör det svårt att förstå varför, såsom Platon lär ha skrivit, ”behagets gudinnor när de sökte en oförgänglig helgedom fann Aristofanes själ”.